The one with the day off

Att man inte dubbelkollar saker…

IGÅR KVÄLL:
Jag: ”Är du ledig imorgon?”
Jason: ”Nej.”
Jag: ”Är du säker? Alla andra skolor verkar ha studiedag…”
Jason: ”Ja, jag är säker.”

IDAG, 6.30 PÅ MORGONEN:
Jag går in på min sons rum, tänder lampan och säger som vanligt: ”Dags att vakna, gubben.” Han mumlar något otydligt och får till slut fram: ”Men släck lampan då…” Jag svarar att det inte går för det är skola som vanligt och dags att gå upp, och tillägger att snart är det jullov, och många sovmorgnar. Då kommer huvudet fram från under täcket och med ögonen fortfarande stängda säger han skitsurt: ”Det är studiedag idag. SLÄCK. LAMPAN.”

Jaha. Och jag har 1. inte planerat att stanna hemma idag, får se hur det går att ordna. Och 2. hade jag vetat så hade jag kanske också fått sova lite till, var inte att lätt att gå upp 5 imorse. Trött som fasen, men helt klarvaken…  

Ungefär såhär känner jag mig just nu…
tired dude

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with all the rain

Är det något man kan lita på när det kommer till den svenska sommaren så är det regnet. Förr eller senare. Regn. Alltid. Det har varit en grå och trist dag, i alla fall vädermässigt. DSCN3320Börjar dagen med en god frukost. Efter det beger vi oss iväg för att handla lite mat. Det regnar, men vi tänker yolo och trotsar vädergudarna. Som alltid vid sånt här väder slutar det med att jag ser ut som om jag har lekt för nära eluttaget. Spenderar därför en timme i badrummet med att göra håret rakt igen, när jag kommer hem. Sen är det dags att fixa Jasons hår. Han får ont så lätt om han ska klippas och vägrar därför att gå till frisören. Den enda som får röra hans hår är jag, och det endast under stränga försiktighetsåtgärder. Han har så tjockt hår också, så det är inte alltid det lättaste. Mitt under klippningen skriker han ”Aaajjj!”. Jag slutar så klart och frågar ”Men det gjorde väl inte ont?” för jag har hela tiden varit så försiktig jag bara kan. Han svarar ”Nej, men jag ropar i förväg…” Ungen har humor 😀 DSCN3347Förutom det har det bara blivit hemmafix, matlagning och annat vardagligt. Nu ska vi snart se en film. Orkar inte ens kolla ut genom fönstret, drömmer mig bort till värme och hav.DSCN3345

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the sad girl

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

freedom-to-choose

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the teenager

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

När man är för cool för att vara med på bild 🙂

20150619_170235

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The ”like a girl” one

Älskar denna reklamen! Tycker att vi alla kollektivt ska sluta använda uttryck som ”som en tjej” i nedvärderande syfte. Vi kvinnor är underbara, starka, beskyddande, ödmjuka, intelligenta, modiga varelser. Och den naturliga instinkten att skydda sitt/sina barn kan ingen förneka… den ger uttrycket ”som en tjej” en helt annan betydelse. Bam!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one where time flies

”Idag tog min son studenten”… Tänkte inte på vad jag skrev och började faktiskt så. Sömnbristen gör sitt.
Anyhow, idag hade min son skolavslutning. Han är nu klar med fjärde klass. Känns lite nostalgiskt varje gång, det är ju min gamla skola han går på. Samma korridorer, samma skåp, samma lärare (några finns kvar på skolan). Andra minnen. Jag är ju på skolan ofta, vi bor långt ifrån så jag hämtar och lämnar. Men speciella dagar, som den här, är det alltid aulan eller idrottssalen som gäller. Då sköljer minnena över mig som en tidvattenvåg.
Det var fint, det sjöngs och skrattades. Vänner som sade hejdå. Vissa ses under sommaren, andra inte förrän i femman, om två månader. Barn och föräldrar i fina sommarkläder. Klänningar och skjortor. Vi hade tur med vädret.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with 8 years left

Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.

Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts ”gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring 😀

Jag… en dag, haha!!!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with a safe place

Jag avskyr orättvisor, har gjort det så länge jag kan minnas. Orättvisor i alla dess former. I synnerhet de orättvisor som begås mot barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn och därmed tar åt mig extra mycket, eller om det helt enkelt beror på att man kommer till vissa insikter ju äldre man blir.

Om man tar en så enkel och grundläggande rättighet som alla barn bör ha – en plats att sova. En trygg plats; en varm säng, en skön kudde och ett mjukt täcke. Någon som kramar om dem och säger godnatt. Tänk själv över hur ditt barn har det, var det sover inatt. Säkert har ditt barn ett eget rum, eller kanske delar det rum med ett syskon (eller två). Läser du en godnattsaga en stund för ditt barn? Sjunger kanske lite, som jag brukar göra för min son? Pratar ni lite om dagen som gått? Låter du nattlampan vara tänd så att barnet ska känna sig extra tryggt när du pussat, kramat och sagt godnatt? Eller stannar du kanske en stund längre, tills barnet somnat bredvid dig, innan du försiktigt smyger ut ur rummet för att inte väcka igen? Passar du på att ta tillvara på de där fina stunderna när ditt barns vakenhet går över i sömn, och lyssnar på de små andetagen medan du känner tyngden av ditt barns huvud på din arm?

Tänk dig sen ett barn, någonstans, som inte har något av det där. Ingen värme, trygghet, inte ens någon säng att sova i. Föreställ dig sedan hur ofantligt många barn som letar varje kväll, natt, efter någonstans att sova. Någonstans där de inte behöver vara rädda och sova med ett öga öppet, åtminstone ett par timmar. Föreställ dig hur de i brist på en kudde sover direkt på marken, och i brist på en filt eller täcke drar en bit kartong över sig. Föreställ dig hur magarna på de där barnen drar ihop sig av hunger, hur de fryser. Föreställ dig hur många barn som somnar och vaknar till bomber och gevärsskott. Föreställ dig hur många av barnen som sniffar lim eller tar tyngre droger bara för att döva kylan och hungersmärtorna, och glider iväg i dimman de kallar sömn ett tag.

Du ska inte känna dig skyldig över att ditt barn har en trygg plats att sova på varje natt. Men ta inget för givet, stressa inte iväg till vardagsrummet för att glo på tv, stanna en stund extra, berätta en till saga. Fråga ditt barn vad det har gjort i skolan eller på dagis under dagen. Och hjälp ett barn om du kan, ett barn som inte har något av det där. ALLA KAN GÖRA NÅGOT. Ska du stillatigande blunda för orättvisorna eller ska du engagera dig på ett eller annat sätt. Du kan inte hjälpa alla världens barn, men du kan hjälpa ETT barn. Du kan eliminera EN orättvisa.

Alex, 9, Rio de Janeiro, Brazil

Denna bilden ingår i en bok av James Mollison. ”James Mollison’s book of photographs of children from around the world and their bedrooms. Mollison hopes his photographs will encourage children to think about inequality.” Jag länkar till hans hemsida. Kontrasterna mellan de olika barnens ”sovrum” är obeskrivliga. Se själv, klicka på länken nedan. Glöm inte att klicka på next på hans sida för att komma vidare bland porträtten.

http://www.jamesmollison.com/wherechildrensleep.php?project_id=6&p=1

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the distorted ideals

Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.

Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.

Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with choices

Jag är för omväxlings skull ensam hemma. Jay är hos en vän, och jag lyssnar på Al Green och äter nektariner. Jag satt och funderade på det här med miljöpåverkan och uppväxt. Hur mycket påverkas vi egentligen av den miljön vi växer upp i? Hur många egenskaper ”ärver” vi från de närmaste vuxna förebilderna i våra liv, på både gott och ont? Och har vi ett val? Hur pass mycket kan vi påverka och styra vårt öde (i brist på ett bättre ord)?

Ibland när jag ser Jay kan jag inte låta bli att önska att jag fick göra om det. Leva om min barndom en gång till. Barn är så oskyldiga, så fulla av kärlek och omtanke. De säger exakt vad som faller dem in. De leker utan att bry sig om vem som tittar. De sjunger för sig själva ute, och somnar lätt på kvällen. De har inga fördomar.

Jag visste inget om sorg när jag var liten. Jag visste inget om lögn, om svek. Jag såg på världen med helt andra ögon. Allt var fint, allt var värt att undersöka. Jag älskade att klättra i träd och cykla. Jag tyckte om när min far berättade små historier ur sin barndom för mig. Orden räkningar, hyra, lön, stress var okända begrepp. Framtiden låg framför mig, och den bekymrade mig inte, åtminstone inte i riktigt ung ålder.

Men, å andra sidan. Jag var väldigt osäker som barn. Jag kände mig inte sedd. Jag var nervös ofta. Allt var en tävling. Jag hade enorm prestationsångest, ville vara bäst. Skulle vara bäst. Jag sökte godkännande. Jag ville duga, men kände aldrig att jag gjorde det.

Jag undrar hur mycket annorlunda jag hade varit nu i vuxen ålder, om jag inte hade behövt känna på det sättet när jag var barn. Hade jag gjort om samma misstag? Hade jag tagit för mig mer. Tidigare. Det är inte förrän nu som jag börjar bli helt säker på mig själv. Mitt självförtroende ligger på topp, bara en liten bit har jag kvar. Men jag kan inte låta bli att undra. Har vi ett val? Eller är vi bara en produkt av vår omgivning?

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the happy endings

Jay har en vän uppe, de leker för fullt. Det är zombieskrik och vapensmatter på hög nivå. För bara en liten stund sedan satt de och tittade på film, alldeles tysta och väldigt småbarnsliga, på en massa kuddar framför tv:n. Jättegulligt. Kände dock på mig att det var lugnet före stormen. Nu är de stora killar igen, diskuterar inlevelsefullt och invecklat om hur man på bästa och snabbaste sätt kan döda en zombie. Så är det. Det är många svängar nu mellan mammas lille pojke och stora killen, och det är så underbart att se alla de olika fina sidorna av min son.

Vid femtiden får även jag besök. En vän kommer upp, hon hade något spännande att berätta, och mer ville hon inte säga på telefon. Också ett sätt att väcka nyfikenhet på 😛

Igår var en fin dag, en lat dag. Var hemma hos systern på eftermiddagen/kvällen och glodde på serier och var allmänt störda, som bara vi kan vara – den sjuka humorn går i släkten. På kvällen kollade jag på en ny serie (ny för mig, finns 3 säsonger redan). Happy Endings heter den. Orkar inte förklara, lägger upp trailern istället. Se den.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The love one

Jag kan faktiskt inte klaga. Jag fick min son tidigt, efter en turbulent period i mitt liv. Jag tror inte ens att jag på fullt allvar förstod att det var en liten varelse jag satte till världen, och vilket ansvar detta skulle föra med sig. Man får ingen manual, utan gör sitt bästa. Jag hade tur. Jag kunde ha fått en skrikig, jobbig unge. (Ja, man får inte säga så, alla barn är underbara hit och dit, men detta är min blogg så jag skriver vad jag vill. Dessutom åker jag buss varje dag. Alla barn är inte underbara. Punkt slut. Därmed inte sagt att det är deras fel. Barn formas och påverkas av sin omgivning, och i första hand då föräldrarna. Tappar man kontrollen när barnet är litet så kan jag garantera att man inte återfår den när barnet hunnit bli tonåring. Och med kontroll menar jag inte stenhård disciplin à la Nordkoreanskt barnhem. Men någon form av disciplin ska finnas. Det är i synnerhet viktigt då man är ensamstående förälder.)

Jag ”fick” Jay. Och tacksam är jag för det, för han är en av de artigaste, mest kärleksfulla barnen jag någonsin träffat. Och ja, jag är medveten om att alla föräldrar tycker att deras barn är bäst. Men min är faktiskt oerhört snäll. Visst kan han få sina infall och hitta på bus, men i grund och botten är han så lätt att vara förälder till. Det kräver inte mycket av mig, att vara mamma. Det mesta rullar på av sig självt, och det är sällan jag behöver höja rösten. Vi körde redan från början med konsekvenser (”straff” låter inte så kul… ). Lyssnade han inte på mig så blev det en konsekvens… och eftersom han värdesätter sin Playstation och X-box väldigt högt, så ser han till att vara snäll och verkligen lyssna när jag säger åt honom. Därmed inte sagt att jag inte låter honom vara barn, han skojar, leker och hittar på en massa practical jokes här hemma.

Det gäller att hitta en balans.

Mini chef in action!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with all the questions

Konversation mellan mig och Jay under förmiddagen.

Jay: Mami… är det 2012 nu?
Tina: Ja, älskling.
Jay: Men imorgon då? Vad blir det då?
Tina: Då är det fortfarande 2012. I alla fall i lite mer än två månader. Efter nyår blir det 2013.
Jay: Jaha.

5 minuter senare.

Jay: Mamma, när jag gifter mig kommer du få passa mina barn. Om jag ska gå på restaurang med min fru.
Tina: Haha! Jaså?
Jay: Ja. Fast bara om du är snäll. Annars får du inte passa dem.

Ytterliggare några minuter senare.

Jay: Mami… om du dör kommer du vara i himlen med dinosaurierna, fast sen kommer jag till dig.
Tina: Oj, det låter farligt.
Jay: Ja. Du får gömma dig i någon grotta. Annars äter de upp dig.

En stund senare.

Jay: Mamma, kommer jag också få hår på bröstet som morfar när jag blir gammal?
Tina: Haha! Det vet jag inte än. Vissa killar får lite, vissa får mycket.
Jay: Mm. Fast det är bra på vintern.

2 minuter senare.

Jay: Mamma? Kan jag få en häst? En stoooor häst?
Tina: …

Och så här har det fortsatt sen han vaknade…
Börjar tro att min sjukis har blivit en aning uttråkad under de dagarna han varit hemma.

Fin bild på min skruttis, tagen av morfar.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with all the bad words

När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt ”fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.

Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.

Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit ”Me and my bitch” eller ”My bitch looks good” eller ”My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.

Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!

Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en ”hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!

Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.

Lyssna på texten, vare sig du gillar Lupe Fiasco eller inte!
 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail