The one with the sad girl

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

freedom-to-choose

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the what ifs

Tänk om jag vore en man. Skulle börja gå som en man. Överdrivet självsäkert, rakryggad och med huvudet högt, utan att flytta mig för någon, och speciellt då inte en kvinna. Tänk om jag hellre krockar med henne än väjer undan. Tänk om jag sedan ser chockad ut för att hon hade mage att inte väja för mig.

Tänk om jag vore en man och skulle börja skicka vänförfrågningar till helt random kvinnor på Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier. Tänk om jag ibland även skickade iväg lite bilder på mina könsorgan, för vilken kvinna vill väl inte ha lite snoppbilder till morgonkaffet. Tänk om jag även skulle lägga lite mansgrisiga kommentarer lite här och var, utan att ta hänsyn till att det är en kvinna jag talar med. Tänk om jag skulle skicka mail efter mail efter mail till en och samma kvinna trots att hon aldrig svarat på något av dem.

Tänk om jag vore en man. Skulle sitta som en man. På tåget, bussen, flyget, väntrum. Överallt, med benen brett isär. Vem bryr sig om stolen bredvid är ledig. Mitt manliga ego måste bevisa vilka enorma pungkulor jag har. De måste få plats, skitsamma om de tar upp en extra plats som någon kunde ha suttit på istället.

Tänk om mitt jättemanliga jag hittar en helt random kvinna/tjej på Facebook eller Instagram som jag blir intresserad av. Tänk om jag mailar henne och hon säger att hon tyvärr inte är intresserad, och tänk då om jag hittar hennes adress, googlar fram den tills jag hittat rätt person. Tänk om jag dyker upp på hennes adress, knackar på hennes dörr. Upprepade gånger. Om och om igen, flera gånger. Olika dagar. Skitsamma om kvinnan tycker att jag är en obehaglig jävel. Hur vågar hon inte öppna. Vem tror hon att jag är – en stalker, eller?

Tänk om jag vore en man, en sliskig granne som går och köper sexiga kvinnounderkläder och lägger i min kvinnliga grannes brevlåda. Anonymt, såklart. Då blir hon väl bara tacksam, varför skulle hon tycka att det är obehagligt?

Tänk om jag vore en man. Ute. Speciellt om somrarna. Tänk om jag ställde mig någonstans och spanade på vackra kvinnor. Ofta i ett sällskap med mina andra supermanliga vänner. Tänk om jag började vissla och ropa obsceniteter efter kvinnor. Flickor. Det här med ålder är väl inte så noga, tjejer ser ju så mogna så tidigt ut nuförtiden. Inte kommer hon väl tycka att jag är en sliskig äldre man för det. Va? Min dotter? Ja, men att hon är i samma ålder som flickorna jag dreglar över, det hör väl inte hit.

Tänk om jag vore en man som tog mig friheter till en kvinnas kropp. När jag är ute, festar. Dricker. Eller helt enkelt bara när jag känner för det. Hon är ju klädd som hon är, klart hon vill det. Och är hon inte klädd speciellt utmanande klädd så skitsamma, hon har inget emot det. Egentligen.

Tänk om jag vore en man och kommenterade nyheter om våldtagna kvinnor med att ”men hade hon druckit? var hon ute sent? helt själv? hade hon verkligen den klänningen på sig? men jisses, hon bad ju nästan om det.”

Tänk om jag vore en man som ansåg mig ha rätt att kommentera hur en kvinnas kropp ser ut. Hur hon är klädd. Detaljer i hennes utseende. Inte har hon väl något emot att någon plockar isär henne, bit för bit, och sedan monterar ihop henne igen efter eget tycke. En skev version av den hon tidigare var.

Tänk om jag vore en man. Jag skulle väl aldrig våldta någon, nej för helvete. Tror ni jag hade slagit ner en stackars kvinna som promenerar ensam nattetid i en mörk park, eller något. Fast vad gör hon ensam i parken så sent, egentligen. Hm. Nej, men det är väl för fan inte samma sak när man är gifta. Min fru, ja. Jag har ju aldrig tvingat henne, vet du. Egentligen. Det är klart att hon kanske inte alltid vill, det är ett jävla tjat ibland. Bara att få som jag vill. Det som är min äktenskapliga rättighet. Visst fan, ibland har man kanske väl fått… övertala henne lite. Men våldta, nej, sånt gör jag inte. Om frugan sa nej? Hörde inte i så fall.

Tänk om jag vore en man. En man med auktoritär, mörk röst, som talade, avbröt, argumenterade, hade rätt, tillintetgjorde kvinnor i konversationer. Tänk om varje gång en kvinna försökte göra sig hörd, höjde rösten, protesterade, så skulle jag höja min supermanliga basröst ännu mer. För att tysta henne. För vem tror hon att hon är, egentligen.

Tänk om jag vore en man. En man i en bil. Tänk om jag var ute och körde en dag och såg en vacker kvinna. Tänk om jag saktade farten, körde upp bredvid henne, följde efter henne för att påkalla hennes uppmärksamhet. Att hon ökar farten och inte ens vänder sig om för kolla på mig eller min jätteflashiga, superdyra bil? Vafan ska hon spela svår för? Jag är väl ingen stalker, heller.

Tänk om jag vore en man. Inte hade jag slagit någon stackars kvinna, vad säger du för något. Om jag och frugan bråkat? Klart, det har ju alla. Men va fan, knuffar är ju inte så farligt. Knuffar och hemska, sårande ord är väl för fan inte någon misshandel heller. Det är ju inte som att jag slagit henne med knytnäven eller något.

Tänk om jag vore en man. Och använde ordet feminist som en förolämpning.

Tänk om jag vore en man. Vilka avskyvärda handlingar jag skulle komma undan med.

Om jag vore en man.

P.S. ALLT JAG SKRIVIT OM I DETTA INLÄGG ÄR TYVÄRR SJÄLVUPPLEVT.
being-a-woman-is

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the teenager

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

När man är för cool för att vara med på bild 🙂

20150619_170235

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with creepy guys around every corner

Okej… kolla in videon nedan. EXAKT såhär är det. Att man som kvinna inte kan gå ut och röra sig fritt utan att få diverse kommentarer, busvisslingar, och ännu värre. Att män inte förstår att det känns obehagligt, speciellt om man går själv, och måste passera förbi en grupp män, det kan jag inte begripa. I klippet nedan säger en man till kvinnan i videon: ”You should say thank you.” Vad i helvete då för?!?! Ska hon tacka en vilt främmande människa för att han precis ätit upp henne med blicken? En kvinna har ALDRIG någon skyldighet att tacka och stå kvar och prata med en främmande man på gatan, för att han sagt några vänliga (läs: slibbiga) ord till henne. Kan man inte bara få vara? Bara få gå ut med sig själv och sina tankar utan att män ska ta sig friheten att kommentera ens kropp?! I videon kan ni även se att några män började gå bredvid henne, trots att de inte fick någon respons alls från henne. Har du inte varit i den situationen innan så vet du inte hur oerhört obehagligt det känns. Det har hänt mig många gånger. De går bredvid, följer efter, kör upp med bilen vid sidan om. Det värsta är att det börjar när man är mycket ung. Redan vid 12, 13 års åldern kommer jag ihåg flera obehagliga händelser. Nu när man reflekterat över det som vuxen förstår man ju att många av de här männen hade pedofila tendenser. En vuxen man som stöter på en 13-årig flicka. Sjukt. Så många män som inte fått någon ordentlig uppfostran, som inte har lärt sig hur/när man talar till en kvinna. Och så många flickor/kvinnor som tror att de måste stå kvar och börja prata, byta nummer o.s.v. För att de inte vill verka otrevliga. Otacksamma. Så synd att folk inte inser sitt eget värde, både män och kvinnor. För du är inte boskap, du är inte en kroppsdel, en vandrande röv eller ett par luftburna tuttar. Du är inte en hund som man visslar åt. Och män… du är bättre än så! Du är inte en desperat luffare som står och dreglar och visslar och gör diverse djurläten så fort du ser en kvinna.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The ”to fake or not to fake?” one

Det här med tjejer som fejkar intressen för att anpassa sig till killens hobbys. Har aldrig förstått. Ni vet när killen är (exempelvis) fotbollsfanatiker och tjejen sitter med honom och kollar på matcher och hejar på killens lag som om hennes liv hänger på det. Eller låtsas att hon har ett eget favoritlag. När hon aldrig tidigare ens har kollat på en match. Hon har till och med memorerat alla spelares namn. Ska hon vara riktigt överkurs så kollar hon upp personliga fakta om spelarna. För att imponera lite extra. Agerar expert, använder uttryck som hon snappat upp under matcherna. Klagar på domaren. Blir ”överlycklig” när favoritlaget vinner.

Intressant fenomen, det där. Nu tog jag fotboll som ett exempel, det kan röra sig om i princip vad som helst. Något som hennes pojkvän/crush gillar, som hon själv aldrig hade haft en tanke på att annars kolla på, eller intressera sig för. Det svämmar över av dem på facebook just nu. Tjejer jag känner, som knappt kunde skilja på en fotboll och en vattenmelon tidigare. Som nu uppdaterar sin status så fort ett mål har gjorts. Ett ”genuint” intresse, en ”passion” som väcktes över en dag. Att det råkar vara samma dag de träffade pojkvännen är ju en annan femma…

Jag har aldrig varit den där tjejen. Däremot stöttar jag till hundra procent om jag dejtar/är tillsammans med någon som själv utövar någon form av sport/aktivitet. Som när jag dejtade en fotbollsspelare. Följde med till matchträningar, satt och frös, hejade och hoppades att hans lag skulle vinna. Då var jag stolt över honom. Det var självklart, naturligt. En helt annan sak. Men jag satte aldrig någonsin på mig en fotbollströja. Eller grät när hans lag förlorade. Där gick gränsen.  Eller när jag dejtade en musiker. Det var lite annorlunda, då vi hade musik som gemensamt intresse. Följde med till bandrepetitioner,  kollade när han uppträdde etc. Sen tyckte jag såklart inte att alla låtar var lika bra, och hade inga problem att säga vilka jag gillade och vilka jag gillade betydligt mindre. Om han frågade. Men jag var stolt och var där.

Att man kan väcka ett intresse som aldrig tidigare funnits där är ytterligare en annan sak. En kille tog med mig på krav maga en gång. Det var skitkul, så jag började träna. Men jag tyckte om det. Och det höll i sig efter att jag slutade träffa honom.
Jag hade dock aldrig någonsin kunnat låtsasfejka ett intresse för något. Låt säga att jag träffade en… fågelskådare. Eller något annat som får mig att vilja gäspa. Jag tror att det är viktigt att ha respekt för varandras intressen. Att visa förståelse för den andre. Att ha egna intressen. Men att låtsas vara någon man inte är funkar inte i längden. Varför vilja smälta samman till en klump med någon på det sättet. Nej tack.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with a safe place

Jag avskyr orättvisor, har gjort det så länge jag kan minnas. Orättvisor i alla dess former. I synnerhet de orättvisor som begås mot barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn och därmed tar åt mig extra mycket, eller om det helt enkelt beror på att man kommer till vissa insikter ju äldre man blir.

Om man tar en så enkel och grundläggande rättighet som alla barn bör ha – en plats att sova. En trygg plats; en varm säng, en skön kudde och ett mjukt täcke. Någon som kramar om dem och säger godnatt. Tänk själv över hur ditt barn har det, var det sover inatt. Säkert har ditt barn ett eget rum, eller kanske delar det rum med ett syskon (eller två). Läser du en godnattsaga en stund för ditt barn? Sjunger kanske lite, som jag brukar göra för min son? Pratar ni lite om dagen som gått? Låter du nattlampan vara tänd så att barnet ska känna sig extra tryggt när du pussat, kramat och sagt godnatt? Eller stannar du kanske en stund längre, tills barnet somnat bredvid dig, innan du försiktigt smyger ut ur rummet för att inte väcka igen? Passar du på att ta tillvara på de där fina stunderna när ditt barns vakenhet går över i sömn, och lyssnar på de små andetagen medan du känner tyngden av ditt barns huvud på din arm?

Tänk dig sen ett barn, någonstans, som inte har något av det där. Ingen värme, trygghet, inte ens någon säng att sova i. Föreställ dig sedan hur ofantligt många barn som letar varje kväll, natt, efter någonstans att sova. Någonstans där de inte behöver vara rädda och sova med ett öga öppet, åtminstone ett par timmar. Föreställ dig hur de i brist på en kudde sover direkt på marken, och i brist på en filt eller täcke drar en bit kartong över sig. Föreställ dig hur magarna på de där barnen drar ihop sig av hunger, hur de fryser. Föreställ dig hur många barn som somnar och vaknar till bomber och gevärsskott. Föreställ dig hur många av barnen som sniffar lim eller tar tyngre droger bara för att döva kylan och hungersmärtorna, och glider iväg i dimman de kallar sömn ett tag.

Du ska inte känna dig skyldig över att ditt barn har en trygg plats att sova på varje natt. Men ta inget för givet, stressa inte iväg till vardagsrummet för att glo på tv, stanna en stund extra, berätta en till saga. Fråga ditt barn vad det har gjort i skolan eller på dagis under dagen. Och hjälp ett barn om du kan, ett barn som inte har något av det där. ALLA KAN GÖRA NÅGOT. Ska du stillatigande blunda för orättvisorna eller ska du engagera dig på ett eller annat sätt. Du kan inte hjälpa alla världens barn, men du kan hjälpa ETT barn. Du kan eliminera EN orättvisa.

Alex, 9, Rio de Janeiro, Brazil

Denna bilden ingår i en bok av James Mollison. ”James Mollison’s book of photographs of children from around the world and their bedrooms. Mollison hopes his photographs will encourage children to think about inequality.” Jag länkar till hans hemsida. Kontrasterna mellan de olika barnens ”sovrum” är obeskrivliga. Se själv, klicka på länken nedan. Glöm inte att klicka på next på hans sida för att komma vidare bland porträtten.

http://www.jamesmollison.com/wherechildrensleep.php?project_id=6&p=1

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The ”Killing us softly” one

Klippet jag kommer att lägga upp här nedan är kort, tar inte mycket av din tid och är samtidigt sevärt och viktigt. Jag önskar att fler sådana klipp hade cirkulerat omkring när jag gick  i, låt säga, högstadiet. Jag önskar även att alla unga tjejer och killar (för media påverkar även killar/män) därute verkligen förstår hur mycket Photoshop och andra liknande redigeringsprogram förvränger vår syn på människokroppen, och ändrar vårt sätt att se på oss själva.

Se klippet!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with Timbuktu

Är sjuk (känns som om jag blivit överkörd av en bulldozer – twice), och orkar därför inte skriva mycket. Men detta inlägget behöver inte många ord från mig. Jason ”Timbuktu” Diakité får tala istället, om något oerhört angeläget och otroligt viktigt. Lyssna först på talet och även på texten till låten. Lyssna.

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the blurred lines

Haha, jag skrattade högt när jag såg videon nedan. Det är en spoof på Robin Thicke’s ”Blurred lines”. Tänk om rollerna var ombytta? Och männen hade varit tvungna att dansa omkring nakna/halvnakna medan kvinnorna hade varit fullt påklädda… 😉

Robin Thicke släppte en ocensurerad version av ”Blurred lines” där tjejerna är heeelt nakna. Han sjönk lite i mina ögon, där. Sen släppte han versionen där tjejerna har underkläder på sig.

Jag lägger inte ut den ocensurerade versionen. Vill ni se den kan ni gå in på Youtube och logga in, efter att ni bekräftat er ålder. Vill inte att någon liten unge ska gå in här på bloggen och få en tutt-chock. Jag lägger upp den mer påklädda versionen, samt parodin som tjejerna nedan gjort 😀

Uppdatering: Tjejerna i R.T.’s video var tydligen inte helt nakna. ”Bara” topless.

Och här är originalet (den ”påklädda” versionen)
 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the distorted ideals

Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.

Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.

Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with positive energy

Ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är att omge sig med människor som tillför positiv energi till ens liv. Det finns absolut ingen anledning att slösa tid på folk som inte gör det. Jag har (tyvärr) haft med sådana människor att göra, men över åren utvecklat nolltolerans mot bullshit.

Med folk som tillför negativ energi menar jag först och främst sådana som får en att må dåligt, som gröper ur ens självförtroende istället för att stärka det, som nedvärderar och kommer med ständig (negativ) kritik. Människor som talar bakom ryggen på en, och i vissa fall ljuger. Oärlighet är inte acceptabelt. Sen har man ju flera sorters olika relationer i sin krets. Är det till exempel arbetsplats eller skola så kan det vara svårt att vara selektiv med vilka man umgås med. De närmaste vännerna väljer vi ofta för att vi känner att vi får ut något positivt av att umgås med dem – många skratt, fina minnen, ärlighet, lojalitet. Men på en arbetsplats eller skola får vi inte alltid välja vilka vi blir ihopgrupperade med. Där kan man försöka förhålla sig neutral – hålla en vänlig distans. När det gäller mobbning (i skola eller vuxenmobbning på arbetet) tycker jag man ska ha nolltolerans. Där gäller det att agera innan situationen blir värre. Tala med lärare/föräldrar/chefer. Det viktigaste är att alltid hålla huvudet högt. Titta aldrig ner i marken, du har inget att skämmas för.

Är det vänskapsrelationer kan det vara svårare. Var drar man gränsen? När slutar kompisens råd vara vänligt menade och övergår till negativ kritik? Var går gränsen mellan en vit lögn och en kolsvart? Är detta en vän som du står bredvid eller bakom, i skuggan av? Det finns bara en person som kan avgöra, och det är du själv. Mår du dåligt av att umgås med din vän tycker jag först och främst att du ska ha ett ärligt samtal med hen och berätta hur du känner. Ändras inget efter det, så kanske det är ett tecken på att man växt ifrån varandra.

Det allra svåraste är kanske familjerelationer. Att bryta kontakten med någon är ett stort steg, och ett som bör tänkas över både en och två gånger. Känner man att man har talat med personen, berättat att man mår dåligt av hens agerande, och det trots allt inte fungerar, så kan det vara bra att ta en paus från personen. (Förutsatt att man inte bor ihop). Har man däremot om och om igen försökt lösa situationen, men inte kommit någon vart, kan det vara värt att backa helt.

Det finns ingen anledning att låta någon annan ha kontroll över hur du mår. Punkt slut. Livet är för kort för att ständigt gå omkring med en knut i magen. 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the three of them

Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. ”Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.

Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.

När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.

De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.

Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 😛 Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.

Vi är inte sådana i vår familj att vi säger ”jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.

P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små… 😛

Finns få foton på oss alla tre tillsammans… i brist på annat får detta duga.
 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with good men vs bad men

På sistone har jag funderat lite på det här med ”bra” män vs ”dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?

Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med ”bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.

Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.

Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the truth

Jag undrar hur folk skulle reagera om vi alla började berätta hur vi verkligen mår. Hur många gånger har man gått förbi en granne eller bekant och fått frågan: ”Hej, hur är det?”
Normalt brukar man då i förbigående svara något lättsamt, i stil med: ”Jodå, det går bra, det rullar på”.
Tänk om vi i stället hade sagt: ”Jag och frugan sover i skilda sängar och jag tror att hon är otrogen med min granne, men annars är allt finfint…”, eller ”Precis fått sparken och tror jag måste sälja villan. Men visst, det rullar på.”
Jag undrar verkligen hur folk hade reagerat. Och hade vi mått bättre av att dela med oss av våra problem?
Något att fundera på tills nästa gång ni får frågan…

image

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one about her

Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.

Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet ”hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.

Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.

Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.

Hon är tonårstjejen.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail