TWO IN THE MORNING

THE THREE OF THEM

Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. ”Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.

Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.

När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.

De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.

Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 😛 Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.

Vi är inte sådana i vår familj att vi säger ”jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.

P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små… 😛

Finns få foton på oss alla tre tillsammans… i brist på annat får detta duga.
 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

GOOD VS BAD

På sistone har jag funderat lite på det här med ”bra” män vs ”dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?

Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med ”bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.

Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.

Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

THE TRUTH

Jag undrar hur folk skulle reagera om vi alla började berätta hur vi verkligen mår. Hur många gånger har man gått förbi en granne eller bekant och fått frågan: ”Hej, hur är det?”
Normalt brukar man då i förbigående svara något lättsamt, i stil med: ”Jodå, det går bra, det rullar på”.
Tänk om vi i stället hade sagt: ”Jag och frugan sover i skilda sängar och jag tror att hon är otrogen med min granne, men annars är allt finfint…”, eller ”Precis fått sparken och tror jag måste sälja villan. Men visst, det rullar på.”
Jag undrar verkligen hur folk hade reagerat. Och hade vi mått bättre av att dela med oss av våra problem?
Något att fundera på tills nästa gång ni får frågan…

image

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

ABOUT HER

Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.

Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet ”hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.

Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.

Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.

Hon är tonårstjejen.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

RACISM

För någon månad sedan satt jag på bussen tillsammans med Jay, vi var på väg till mormor och morfar. Bredvid mig, på andra sidan mittgången sitter en gammal tant i 65-70 års åldern. Hon hade tagit den yttersta platsen, närmast mittgången. Ju längre vi åker, desto fler människor stiger på bussen. Till slut blir det ganska fullt, och tanten sitter kvar där hon är. En mörkhyad kvinna i 40 års åldern frågar då tanten om hon får sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Tanten tittar på kvinnan på samma sätt som man skulle betrakta en gammal illaluktande disktrasa och börjar resa på sig samtidigt som hon säger: ”Ja, då ska jag ta och sätta mig någon annanstans, för jag vill nämligen inte sitta bredvid såna som du.” Detta sade hon klart och tydligt, som om hon verkligen ville få kvinnan att skämmas för den hon var. Kvinnan sade inget, förblev tyst och samtidigt såg det ut som om något slocknade i hennes ögon. Det som var sorgligast var att hon verkade van vid att behandlas på detta sättet.

Det blev så tyst som det kan bli på en överfull buss. Flera människor vände sig om, men ingen sa ett endaste ord. Jag blev så illa berörd att det bokstavligen kändes som ett fysiskt illamående. Rent spontant sa jag: ”Vilken hemsk sak att säga! Att ni inte skäms!” Tanten tittade på mig och verkade närmast förvånad över att någon överhuvudtaget yttrade sig, varpå hon rynkade ihop ansiktet som en mops och muttrade: ”Vad har det med dig att göra?”  Jag fortsatte skoningslöst: ”Om det hade varit en förvirrad tonåring från trasiga förhållanden som hamnat snett och sagt något sådant, hade det fortfarande inte varit okej, men jag hade haft mer förståelse för det. Men att en gammal människa som Ni skulle kunna säga något sådant, det  övergår mitt förstånd. Ni borde veta bättre!” Tanten sa inget, utan skyndade snabbt iväg till en annan plats längre fram i bussen. Hon verkade skämmas. Eller jag hoppas åtminstone att hon gjorde det. Jag hoppas att hon aldrig glömmer mig, eller kvinnan som bara ville hitta en ledig plats att sitta på. Jag hoppas att åtminstone en bråkdel av allt hat hon bär på suddas ut.

Min son satt bredvid mig. Efter att vi hade gått av bussen frågade han mig vad det handlade om. Jag skäms. Jag skäms för att det fortfarande finns sådana människor, som dömer andra enbart på grund av deras etnicitet. Jag skäms för att det är en sådan värld han ska växa upp i.

Jag är inte född i Sverige, utan kom hit som 3-åring. Jag pratar svenska, tänker på svenska och drömmer på svenska. Jag har bott här nästan hela mitt liv, men är stolt över vem jag är och var jag kommer ifrån. Men eftersom de tre första åren i mitt liv fattas här, på svensk jord, får jag inte räkna mig själv som svensk, trots att min nationalitet, enligt mitt pass, är svensk. Helt ärligt, så kvittar det mig egentligen hur folk ser på mig, så länge jag vet vem jag är och vad jag står för. Men jag tänker på min son. Han är född i Sverige. Har han inte rätt att räkna sig själv som svensk? Han vet givetvis var hans föräldrar kommer ifrån, och jag kommer se till att han lär sig om dessa, samt andra kulturer. Men att han, som är född och uppväxt här, inte skulle få ha rätt att kalla sig själv svensk, det är oacceptabelt. Hans nationalitet är svensk. Men tyvärr verkar många inte förstå skillnaden mellan nationalitet och etnicitet.

Detta var endast något jag var vittne till. Men det finns så otroligt många människor som får utstå verbala och fysiska påhopp dagligen. Blunda ej! Varje gång du ser någon form av rasism, vare sig den är uttalad eller indirekt, våga reagera! Sitt inte och betrakta, sitt inte och var tyst! Agera!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

PREJUDICES AND CULTURAL CLASHES

Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?

Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?

Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.

När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: ”Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.

Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

ALL THE BAD WORDS

När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt ”fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.

Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.

Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit ”Me and my bitch” eller ”My bitch looks good” eller ”My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.

Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!

Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en ”hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!

Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.

Lyssna på texten, vare sig du gillar Lupe Fiasco eller inte!
 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

SINGLE

Det här med att vara singel… Jag är singel och har varit det ganska länge nu. Lämnade Jays pappa i slutet på 2007 och med undantag för 2009 (då jag dejtade någon i nästan ett år… ) så har jag trivts med att vara för mig själv. Jag har givetvis gått ut, träffat vänner och dejtat lite. Men något seriöst har det alltså inte blivit. Jag själv känner mig helt okej med detta. Jag har det bra nu och vet inte om jag är redo för ett förhållande, med allt vad det innebär. Bara ordet förhållande får mig att bli lite nervös… Jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter men jag har byggt upp en stabil liten bubbla åt mig och Jay, och gillar att ha saker och ting på mitt sätt. Enda gångerna jag önskat mig en pojkvän är då lägenheten varit stökig och jag inte orkat städa undan. Eller då jag varit sjuk och ej orkat gå ner och handla thaimat. Typ. Fast det är väl av helt fel anledningar, hehe… en hushållerska hade nog varit lämpligare.

Men allt som oftast får man kommentarer och frågor. När jag då berättar att jag är singel (och dessutom har barn) får de först en superförvånad min, följt av en som verkar uttrycka: ”Stackars tjej… och så ung också. Vad ska det bli av henne. Och barnet? Fy skam…” För det mesta tycker jag bara detta är underhållande, men ibland går det mig på nerverna. Som om jag inte skulle kunna klara mig själv just fine utan nån sketen man. Nån av er som upplevt samma sak? Och brukar ni i så fall ge svar på tal?

image

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

IT’S EASIER TO BUILD STRONG CHILDREN THAN TO REPAIR BROKEN MEN

Jaha… ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker vända en negativ situation till en positiv en, om problemet dyker upp gång på gång. Var tvungen att hämta Jay redan efter lunch i skolan idag. Hans lärare ringde och sa att han var orolig och ledsen. Varför kan jag inte gå in på, men vissa problem har en förmåga att dyka upp oavsett var man befinner sig.

När jag kom till skolan berättade Jay att han hade fått ont i magen och var ledsen. Efter en lång pratstund med hans lärare gick vi hem. Vi tyckte båda att det var bäst om han fick komma hem så fort som möjligt idag och bara ta det lugnt och försöka tänka på annat.

Jag är så otroligt arg. Om någon orsakar problem som enbart påverkar mig så är det en sak. Men när det påverkar min son och får honom att vara stressad, nervös, arg och rädd… då bara svämmar det över av så mycket ilska att jag inte vet vad jag ska göra av den. Min älskade pojke, att han ska vara orolig och ledsen gör så otroligt ont att se. Jag försöker förklara, prata med honom, få honom att tänka på roliga saker. Men jag bär med mig ilskan, och den gör mig stark.

Jay har byggt upp en liten vardagsrumspicknick/filmkväll framför tv:n i vardagsrummet, med hjälp av en massa kuddar och filtar… ska kolla på film med honom nu. Förhoppningsvis får jag upp honom på soffan 🙂

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

POSITIVE THINKING

Hej alla fina! Ni får ursäkta den bristfälliga uppdateringen igår. Det är inte allt jag delar med mig av här på bloggen. Vissa saker tillhör privatlivet (ja, jag har faktiskt ett, haha…) och kan på grund av flera olika anledningar inte nämnas här. Helgen var ganska kaotisk för mig och Jay. Jag kan som sagt inte berätta mer, men han har varit ledsen över saker som har hänt och det är svårt för mig att se. Hans klassföreståndare berättade i morse att han har varit ledsen de senaste dagarna, så hon har pratat med honom och försökt få honom på bättre humör (detta har dock inget med skolan eller kompisar att göra – Jay har jättefina skolkamrater och lärare). Jag är starkare nu än någonsin, så jag tar inte åt mig lika lätt av saker och ting, men det är så otroligt jobbigt att se hur detta påverkar Jay. Barn är underbara, och det enda de ska bekymra sig för är läxor och inget annat.

Humöret har därför inte varit på topp, men vi försöker att ha så roligt vi kan här hemma. I skolan kopplar Jay förhoppningsvis bort en del av det tråkiga som hänt, och leker med sina kompisar, och hemma busar vi och har skoj. Men Jay är nästan nio år gammal, han är otroligt intelligent, han ställer frågor och vill ha svar. Och hur svarar man på vissa frågor? Hur förklarar man för ett barn varför vissa personer är som de är?

Nu lägger jag undan alla negativa tankar och vänder denna veckan mot det bättre. Hörs sen!

Lägger upp två härliga sommarbilder, kan behövas idag när det är halvgrått ute…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

THE HATE

Hej fina läsare! Allt väl? Ni får ursäkta den dåliga uppdateringen idag. Jag har haft en fin morgon med Jay, bara varit hemma, njutit av en lång och härlig frukost/lunch framför tv:n, och sen bara storstädat hela lägenheten.

Jag blev dessvärre på dåligt humör sen, p.g.a. av en anledning som jag av personliga skäl inte kan gå in på här. Jag är så otroligt arg, hade detta varit en tecknad film så hade mitt ansikte haft en djupröd falukorvsfärg och det hade kommit rök ur öronen på mig. Jag önskar så att jag hade kunnat berätta och dela med mig, och kanske se om det finns någon annan som läser detta som går/har gått igenom samma sak, och egentligen är det väl inget som förbjuder mig. Men jag tänker inte sänka mig till den nivån. Jag tror starkt på karma och väntar på att hon skall göra sitt jobb. Men det är slut nu, men att vara trevlig och tillmötesgående, när jag inte får samma respekt tillbaka. Dags att hjälpa karma på traven…

Anyhow, ska till syrran nu en stund. Hörs när jag inte kokar längre…

Denna låten passar min sinnesstämning just nu…
 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

THAT MOMENT WHEN SOMEONE IS LYING AND YOU KNOW THE TRUTH

Haha, jag vet inte ens vad jag ska säga…

Vi har alla den där vännen/kompisen/bekantskapen som lätt kan hamna i kategorin ”The exaggerator” (i bästa fall) eller ”The mythomaniac” (i värsta fall).

Jag har (hade, egentligen – ingen som jag umgås med längre) en sådan i min bekantskapskrets och jag är säker på att många utav er också känner en av dessa gåtfulla och smått patetiska varelser.

Det är en sådan person som alltid överdriver till max. H*n påstår sig känna alla, vare sig det är vanliga Svenssons eller kändisar det handlar om, och går och name-drop:ar hela tiden. H*n påstår sig ha varit överallt på jorden. H*n påstår sig ha gjort både det ena och det andra av alla lite ovanligare saker, såsom elefantridning, fallskärmshoppning, umgåtts med raketforskare på NASA eller vad det nu än må vara. H*n pratar alltid om vilka storslagna planer h*n har för den närmaste tiden. H*n påstår sig helt enkelt ha varit med om allt/sett allt och lärt känna alla.

Sedan visar det sig att ingen ens känner till den här stackars kraken. Era ”gemensamma” vänner har kanske träffat personen max en/två gånger. H*n känner ingen av de påstådda vännerna/kändisarna. På sin höjd har hans/hennes systers frisörskas dotters granne tränat på samma gym som Rihanna en gång och detta förvränger h*n till att de praktiskt taget är oskiljaktiga vänner. Det visar sig att h*n inte alls är särskilt berest och det enda stället h*n varit på är, typ… Dalarna (inget illa menat, Dala-bor!), och den enda fallskärmshoppning h*n varit med om är då h*n hoppade med paraply från klätterställningar när h*n var liten. H*n gör aldrig verklighet av någon av sina storslagna planer. Visst, det är kul att drömma och att ha mål/ambitioner. Men less talk, more action. Annars är det risk att ingen tar dig på allvar till slut.

Det sorgliga är att det inte uteslutande är osäkra tonåringar som håller på och ljuger och överdriver åt höger och vänster. Finns många vuxna som tyvärr beter sig så. Jag tänker inte ens utveckla några teorier om varför de håller på så eller vad de får ut av det. Det enda jag tänker göra är skratta: Bwahahah!!! Väx upp, för fan! Pinocchio…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

THANK YOU

Hej! Jag har precis dukat upp med frukt och citronte, och ska kolla på film. Jay ligger och sover och det är så otroligt tyst. Vi hade en riktigt mysig kväll ihop, tittade på Mrs. Doubtfire och åt kvällsmat framför tv:n.

För ett par dagar sedan skrev jag ett ganska personligt inlägg som ni kan läsa här. På grund av detta fick jag flera sms, mail och även några telefonsamtal från vänner och bekanta. Jag vill bara påpeka (och betona) att jag idag mår bra, bättre än någonsin faktiskt. Jag befinner mig i en helt annan fas i mitt liv, och omger mig själv endast med människor som tillför något positivt till mitt liv. Folk som trycker ner och sprider negativ energi har jag inget att göra med längre. Life’s too short. Jag ler ofta och skrattar mycket, så ni behöver inte vara oroliga. Jag delade med mig av en erfarenhet (även om det är en dålig sådan) eftersom det var något jag reflekterade över just då. Men jag är inte samma människa idag som jag var då. Och jag tackar för omtanken 😀 Puss på er!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

A PAIR OF OLD JEANS

Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.

Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här

Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…

Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.

Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.

Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.

Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

JEALOUSY

Hej alla! Jag och Jay har det så mysigt här, jag har tagit in laptopen i Jays rum och sitter bredvid honom medan han tittar på film. Vi har gjort en massa rostade mackor med marmelad på och dricker hallonsaft och bara njuter. Snart är det dock dags för lillskrutten att sova och då ska jag skriva en stund, och eventuellt kolla på en film.

Funderade lite på den här konstiga egenskapen som många tjejer/kvinnor tyvärr har. Jag vet inte om jag ska definiera det som avundsjuka eller om det finns någon djupare orsak till beteendet, men många kvinnor har svårt för andra kvinnor som är självsäkra, utåtriktade, vackra eller vad det nu må vara. Man ser det överallt – senast när jag stod i kö på Coop. Framför mig stod några tjejer och snackade. När det sen kom en annan tjej och ställde sig i kassan bredvid tystnade tjejerna direkt och började kasta blickar mot den ensamma tjejen. Hon var lång, såg påfallande bra ut och var snyggt klädd. Tjejerna framför stod och viskade, och inte särskilt diskret heller och påpekade än det ena och än det andra om tjejens utseende. Man kunde se avundsjukan lysa i deras ögon. Varför är vi kvinnor så??? Varför inte ge ett leende och en komplimang istället? Varför måste vi trycka ner varandra?

Det är likadant i arbetslivet. Är en kvinna stark, målmedveten och ambitiös så känner hennes kvinnliga kollegor sig provocerade och kommer med kommentarer i fikarummet bakom hennes rygg. ”Vem tror hon att hon är?”…

Varför inte sträva mot samma mål, se upp till och inspireras, istället för att känna sig hotad av någons framgång/utseende/stil? Avundsjuka är inte en smickrande egenskap.

Ska natta skruttis, ha en fin natt!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail