A PAIR OF OLD JEANS

Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.

Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här

Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…

Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.

Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.

Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.

Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

4 Responses to A PAIR OF OLD JEANS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *