The ”to fake or not to fake?” one

Det här med tjejer som fejkar intressen för att anpassa sig till killens hobbys. Har aldrig förstått. Ni vet när killen är (exempelvis) fotbollsfanatiker och tjejen sitter med honom och kollar på matcher och hejar på killens lag som om hennes liv hänger på det. Eller låtsas att hon har ett eget favoritlag. När hon aldrig tidigare ens har kollat på en match. Hon har till och med memorerat alla spelares namn. Ska hon vara riktigt överkurs så kollar hon upp personliga fakta om spelarna. För att imponera lite extra. Agerar expert, använder uttryck som hon snappat upp under matcherna. Klagar på domaren. Blir ”överlycklig” när favoritlaget vinner.

Intressant fenomen, det där. Nu tog jag fotboll som ett exempel, det kan röra sig om i princip vad som helst. Något som hennes pojkvän/crush gillar, som hon själv aldrig hade haft en tanke på att annars kolla på, eller intressera sig för. Det svämmar över av dem på facebook just nu. Tjejer jag känner, som knappt kunde skilja på en fotboll och en vattenmelon tidigare. Som nu uppdaterar sin status så fort ett mål har gjorts. Ett ”genuint” intresse, en ”passion” som väcktes över en dag. Att det råkar vara samma dag de träffade pojkvännen är ju en annan femma…

Jag har aldrig varit den där tjejen. Däremot stöttar jag till hundra procent om jag dejtar/är tillsammans med någon som själv utövar någon form av sport/aktivitet. Som när jag dejtade en fotbollsspelare. Följde med till matchträningar, satt och frös, hejade och hoppades att hans lag skulle vinna. Då var jag stolt över honom. Det var självklart, naturligt. En helt annan sak. Men jag satte aldrig någonsin på mig en fotbollströja. Eller grät när hans lag förlorade. Där gick gränsen.  Eller när jag dejtade en musiker. Det var lite annorlunda, då vi hade musik som gemensamt intresse. Följde med till bandrepetitioner,  kollade när han uppträdde etc. Sen tyckte jag såklart inte att alla låtar var lika bra, och hade inga problem att säga vilka jag gillade och vilka jag gillade betydligt mindre. Om han frågade. Men jag var stolt och var där.

Att man kan väcka ett intresse som aldrig tidigare funnits där är ytterligare en annan sak. En kille tog med mig på krav maga en gång. Det var skitkul, så jag började träna. Men jag tyckte om det. Och det höll i sig efter att jag slutade träffa honom.
Jag hade dock aldrig någonsin kunnat låtsasfejka ett intresse för något. Låt säga att jag träffade en… fågelskådare. Eller något annat som får mig att vilja gäspa. Jag tror att det är viktigt att ha respekt för varandras intressen. Att visa förståelse för den andre. Att ha egna intressen. Men att låtsas vara någon man inte är funkar inte i längden. Varför vilja smälta samman till en klump med någon på det sättet. Nej tack.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

En reaktion på “The ”to fake or not to fake?” one

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *