RAIN

Är det något man kan lita på när det kommer till den svenska sommaren så är det regnet. Förr eller senare. Regn. Alltid. Det har varit en grå och trist dag, i alla fall vädermässigt.

If there’s anything you can count on when it comes to swedish summer it’s the rain. Sooner or later. Rain. Always. It’s been a gray and gloomy day, at least weatherwise.

DSCN3320Börjar dagen med en god frukost. Efter det beger vi oss iväg för att handla lite mat. Det regnar, men vi tänker yolo och trotsar vädergudarna. Som alltid vid sånt här väder slutar det med att jag ser ut som om jag har lekt för nära eluttaget. Spenderar därför en timme i badrummet med att göra håret rakt igen, när jag kommer hem. Sen är det dags att fixa Jasons hår. Han får ont så lätt om han ska klippas och vägrar därför att gå till frisören. Den enda som får röra hans hår är jag, och det endast under stränga försiktighetsåtgärder. Han har så tjockt hår också, så det är inte alltid det lättaste. Mitt under klippningen skriker han ”Aaajjj!”. Jag slutar så klart och frågar ”Men det gjorde väl inte ont?” för jag har hela tiden varit så försiktig jag bara kan. Han svarar ”Nej, men jag ropar i förväg…” Ungen har humor 😀

Starting off the day with a good breakfast. Afterwards we go grocery shopping. It’s raining, but we’re thinking yolo and defy the weather gods. As usual when the weather is like this I end up looking like I’ve been playing too close to the power outlet. Because of that I spend an hour in the bathroom when I get home straightening my hair again. Then it’s time to fix Jason’s hair. He says it hurts when he’s getting his hair cut, and refuses to go to the hair salon. The only person allowed to touch his hair is me, and only under strict precautions. He has such thick hair, so it’s not always the easiest thing. Right in the middle of the cutting he screams ”Ouch!”. I of course stop and ask ”But that didn’t hurt, did it?” because I’ve been so careful the whole time. He answers ”No, but I screamed in advance…” The kid’s got a sense of humor.

DSCN3347Förutom det har det bara blivit hemmafix, matlagning och annat vardagligt. Nu ska vi snart se en film. Orkar inte ens kolla ut genom fönstret, drömmer mig bort till värme och hav.

Besides that I’ve only been home, cooking, cleaning and other day to day stuff. We’re about to watch a movie now. I don’t even want to look out the window, I’m dreaming of summer heat and the sea.

DSCN3345

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

THE SLOB

Jag har träffat honom flera gånger. Vi har haft roligt, han är intelligent, har en skön sarkastisk humor och är grym på att dansa. Utseendemässigt finns det inget att klaga på, och han är alltid fräsch och klär sig snyggt. Han har stil, helt enkelt. Vi håller på att lära känna varandra, jag har ännu inte hunnit bli uttråkad.

Nu står jag alltså i hans hall. Vi har träffats ett tag, men detta är första gången jag är hemma hos honom. Redan vid dörren på väg in kan jag känna att något är… fel. Odören slår emot mig som en tegelvägg. Det luktar instängt, gammal mat och något… ruttet? Men jag tänker skitsamma, han kanske har glömt att vädra på ett tag.

Det är ganska mörkt i hallen, men jag kan se högar av skor och jackor lite överallt. På golvet, allra mest. När vi kommer in i vardagsrummet så kan jag däremot inte ens se golvet. Jag kan urskilja en stor TV på något som jag tror är en TV-bänk, men resten får jag mer eller mindre gissa mig till. Golvet har försvunnit under en matta av gamla pizzakartonger, läskburkar, böcker och papper, något som liknar ett terrarium, och annat skräp. Vad som finns, eller fanns, i terrariet vågar jag inte fråga. En stor bokhylla täcker ena väggen. Där finns mer böcker och papper, pärmar, samt femtielva smågrejer som inte hör hemma på en bokhylla i ett vardagsrum hos en 30-någonting-årig man. Jag kan urskilja chipspåsar, Star Wars gubbar, en vattenpipa, en gul leksakstraktor, samt en tallrik med något som måste ha varit apelsiner en gång i tiden.

Han säger ”känn dig som hemma, jag ska bara hämta något från köket”, så jag försöker fokusera blicken på något jag kan sätta mig ner på, medan han går ut ur rummet. Efter en stund hittar jag soffan under ett lager kläder. Skuggor från döda krukväxter faller lite överallt i rummet. Var fan har jag hamnat?

Jag försöker att andas genom munnen medan han är borta. Kanske kan jag hitta på en anledning att öppna fönstret? Lyckligtvis öppnar han själv fönstret på vägen in, medan han balanserar en stor bricka med snacks och dricka. Han slår sig ner bredvid mig på ”soffan” och jag försöker att inte tänka på var jag är, att inte använda mitt luktsinne, att inte tänka på terrariet och dess… innehåll. Vi pratar, dejten fortsätter och jag börjar alltmer slappna av. Det kanske är ok. Det kanske kommer att gå ändå.

Vi ser en film. Jag lyckas glömma var jag är. (Läs: förtränga). Filmen är trots allt bra, mannen jag sitter bredvid är trots allt intressant, och jag är trots allt på ganska bra humör. Halvvägs in i filmen tar vi en liten paus, och går ut i köket för att hämta mer snacks. Vi. Inte han. Vi. Jag kunde ha stannat kvar i soffan. Varför stannade jag inte kvar i soffan?

Det visar sig att den ruttna lukten inte kom ifrån apelsinerna (?) i vardagsrummet. Den stanken som slår emot mig när han öppnar köksdörren framkallar kräkreflexer, som jag med nöd och näppe lyckas dölja. Det ligger berg av smutsig disk på diskbänken, diskhon, bordet, överallt. Gamla intorkade matrester, potatisskal (tror jag) på golvet. Vasken är så smutsig att man kan se ett lager intorkad matolja och diverse annat täcka den. Och jag har suttit och ätit snacks från DETTA köket? Jag har ätit från tallrikar som han tagit fram ur DESSA skåp? Återigen, kräkreflex. Jag ser, ironiskt nog, en diskmaskin.

Jag mår lite illa, rent fysiskt, och ursäktar mig en liten stund genom att använda badrummet.

Badrummet.

Det jag ser där finns för evigt etsat på mina hornhinnor. Badkaret, som jag antar var vitt en gång i tiden, är smutsbrunt. En tjock mörkbrun rand går längs insidan av hela badkaret, ungefär vid vattenytan (om man förutsätter att någon badar), och ett lager ljusare brunt täcker resten av badkaret. Små, patetiska vita fläckar lyser igenom allt smuts.

Ungefär då gör jag misstaget att vända mig om. Det finns ett tvättställ, ungefär i samma ljuvliga nyans av brunt som karet. Bredvid tvättstället… toastolen. Öppet lock. Toastolen är… obeskrivlig. Den är från en annan värld. En smutsig, mörk värld i en alternativ Twilight Zone. Inga rengöringsmedel hade hjälpt. Inga toaborstar i hela världen hade kunnat eliminera åratals skit (bokstavligen).

Jag behöver komma därifrån, så jag går ut och avslutar dejten med någon halvt påhittad ursäkt. Vid det laget är jag så äcklad och illamående att jag inte ens bryr mig om att verka trovärdig eller artig. Jag drar, så snabbt att jag snubblar på vägen ut.

Vad hände med honom? Var gick det snett? VARFÖR? Han var ju så stilig, och luktade så gott…

I’ve met him several times. We’ve had fun, he’s intelligent, has a nice sarcastic sense of humor and is a great dancer. As far as looks go there’s nothing to complain about, and he’s always fresh and dresses nicely. Simply put, he’s got style. We’re still getting to know each other, I’m not bored yet.

So now I’m standing in his hallway. We’ve been seeing each other for a while but this is the first time I’m at his place. Already at the door, on my way in, I can sense that something is… off. The odor hits me like a brick wall. It smells kind of musty, like old food and something… rotten? But I’m thinking nevermind, maybe he forgot to open the windows to let fresh air inside.

It’s pretty dark in the hallway, but I can see piles of shoes and jackets here and there. Mostly on the floor. However, when we enter the living room I can’t even see the floor. I can tell there’s a big TV on top of something I think ,might be a TV stand, but the rest of it I have to guess. The floor has disappeared under a sea of old pizza boxes, soda cans, books and papers, something that looks like a terrarium, and some other crap. I dare not even ask what is, or was, inside the terrarium. A big bookshelf covers one of the walls. On it there are even more books and papers, binders, and a zillion other little small things that don’t belong on a bookshelf in the living room of a thirty something year old man. I can make out Pringles containers, Star Wars toys, a bong, a yellow toy tractor and a plate with something that must’ve been oranges once upon a time.

He says ”make yourself at home, I’m just gonna go get something from the kitchen”, so I try to find something I can sit on. After a while I find the couch under a layer of clothes. The shadows of dead plants make the room even more eerie. Where the hell am I?

I try to breathe through my mouth while he’s gone. Maybe I can make up an excuse to open the window? Fortunately he opens it himself on his way in, while balancing a large tray of snacks and beverages. He sits down next to me on the ”couch” and I try to not think about where I am, to not use my sense of smell, to not think about the terrarium and its… content. We talk, the date goes on and I start to feel a bit more relaxed. Maybe it’s ok. Maybe it’ll be ok after all.

We’re watching a movie. I finally manage to forget where I am. (Read: repress). After all, the movie is good, the man I’m sitting next to is interesting and I’m in a good mood, regardless. Half-way through the movie we take a little break, and go to the kitchen to get more snacks. We. Not him. We. I could’ve stayed on the couch. Why didn’t I stay on the couch?

As it turns out the rotten smell wasn’t from the oranges (?) in the living room. The stench that hits me when he opens the kitchen door triggers gag reflexes, which I barely manage to hide. There are mountains of dirty dishes on the kitchen counter, the sink, the table, everywhere. Old, dried up leftover food scraps, potato peels (I assume) on the floor. The sink is so dirty that you can see a layer of (what appears to be) cooking oil covering it. And I’ve been sitting and eating snacks from THIS kitchen? I’ve been eating off of plates which he took out of THESE cabinets? Again, gag reflex. Ironically enough, I can see a dishwasher.

I feel physically ill and excuse myself for a minute, by using the bathroom.

The bathroom.

What I see in there will be forever etched onto my corneas. The bathtub, which I assume used to be white, is a dirty brownish color. A thick, dark brown line goes along the inside of the tub, right about where the water surface would be (if someone is taking a bath), and a layer of lighter brownish color covers the rest of the tub. Small, pathetic little white spots shine through all the dirt.

Right about then I make the mistake of turning around. There’s a sink, in the same lovely shade of brown as the tub. Next to the sink… the toilet bowl. Open lid. The toilet bowl is… indescribable. It’s from another world. A dirty, dark world in an alternate Twilight Zone. No cleaning supplies would have helped. No toilet brushes in the world could eliminate years of crap (literally).

I have to get out of there, so I go out and end the date with some half made up excuse. By then I’m so grossed out and disgusted that I don’t even care if I seem credible or polite. I get out of there, so quickly that I stumble on the way out.

What happened to him? Where did it go wrong? WHY? He was so handsome and he smelled so good…

 

Not his place. But it could be.

1002

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

THE SAD GIRL

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

I’m thinking about something that happened a couple of years ago. Why, I don’t know. Jason was just a little three year old munchkin. I’d taken him to the playground and he was completely preoccupied building kiddy dreams in the sand. A big, somewhat moist sand clod was supposed to be a car, he explained to me. I let him finish building his ”car” and he then waited for me to squash it. I put my hand on the sand clod and flattened it, and he laughed so hard he almost choked. This was something he loved. He built, I squashed. Lots of laughter. We were completely absorbed in our game when I noticed someone looking at me.

She was young, younger than me. I don’t know what I noticed first. Probably her eyes, the look on her face. She looked at me and smiled, but her eyes weren’t smiling. I smiled back at her. Neither of us said anything, not until later, when my son and her daughter started playing together, squashing each other’s sand creations. She spoke Swedish with an accent, but well enough for us to be able to have a conversation. At first it was hesitant, reserved, she asked how old my son was and if we usually came to play here. By the age of twenty she already had three children. She told me that she had her twin girls when she was only fifteen years old, followed by the youngest daughter two years later. Her husband brought her to Sweden, she didn’t know anyone here. She didn’t know him either, it was more or less decided for her, the marriage, the move to another country. Everything.

We saw each other a couple of more times, always at the playground. Jason liked to play with her youngest daughter, while the two older girls played together. One day she asked about my son’s father. Was he good to me? Did he want more children? She said her husband wanted more kids, he wasn’t content with only the girls and demanded they had a boy. She said he used to tell her that there was something wrong with her since she only gave birth to girls. I sat quietly and listened to what she was telling me. Not until now did I realize why she often looked so sad. She said she didn’t want anymore children and asked me what she could do to prevent getting pregnant again. I explained to her where she needed to go to get contraceptives prescribed. ”I’m so tired”, she said. ”I can’t take it anymore”. Her dark eyes almost seemed to glow as she continued to say, more determined now. ”I’m not having more kids”.

That was the last time I saw her, she never came back to the playground, at least not when I was there. I don’t know where she went, if they moved, what happened, if she had more children. But I think about her sometimes. I think about the choices I had, the choices that were taken from her. She never got to choose, her future was already decided for her, by other people. She had no say in anything, no voice. She had the misfortune of being born in a country where she was not to be heard, and barely even seen.

That is so wrong, so incredibly damn wrong. I don’t really know why I’m even writing this post. This is not about any specific religion. It’s about men who use religion as an excuse to oppress women. It’s about people who hide behind religious writings and outdated traditions in order to be able to impose their ideas onto others. It’s about all of us having the right to choose – to believe or not to believe. But that we should never ever blame religion in order to be able to get away with doing despicable things.

It’s about having to continue to fight. Together.

freedom-to-choose

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

THE WHAT IFS

Tänk om jag vore en man. Skulle börja gå som en man. Överdrivet självsäkert, rakryggad och med huvudet högt, utan att flytta mig för någon, och speciellt då inte en kvinna. Tänk om jag hellre krockar med henne än väjer undan. Tänk om jag sedan ser chockad ut för att hon hade mage att inte väja för mig.

Tänk om jag vore en man och skulle börja skicka vänförfrågningar till helt random kvinnor på Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier. Tänk om jag ibland även skickade iväg lite bilder på mina könsorgan, för vilken kvinna vill väl inte ha lite snoppbilder till morgonkaffet. Tänk om jag även skulle lägga lite mansgrisiga kommentarer lite här och var, utan att ta hänsyn till att det är en kvinna jag talar med. Tänk om jag skulle skicka mail efter mail efter mail till en och samma kvinna trots att hon aldrig svarat på något av dem.

Tänk om jag vore en man. Skulle sitta som en man. På tåget, bussen, flyget, väntrum. Överallt, med benen brett isär. Vem bryr sig om stolen bredvid är ledig. Mitt manliga ego måste bevisa vilka enorma pungkulor jag har. De måste få plats, skitsamma om de tar upp en extra plats som någon kunde ha suttit på istället.

Tänk om mitt jättemanliga jag hittar en helt random kvinna/tjej på Facebook eller Instagram som jag blir intresserad av. Tänk om jag mailar henne och hon säger att hon tyvärr inte är intresserad, och tänk då om jag hittar hennes adress, googlar fram den tills jag hittat rätt person. Tänk om jag dyker upp på hennes adress, knackar på hennes dörr. Upprepade gånger. Om och om igen, flera gånger. Olika dagar. Skitsamma om kvinnan tycker att jag är en obehaglig jävel. Hur vågar hon inte öppna. Vem tror hon att jag är – en stalker, eller?

Tänk om jag vore en man, en sliskig granne som går och köper sexiga kvinnounderkläder och lägger i min kvinnliga grannes brevlåda. Anonymt, såklart. Då blir hon väl bara tacksam, varför skulle hon tycka att det är obehagligt?

Tänk om jag vore en man. Ute. Speciellt om somrarna. Tänk om jag ställde mig någonstans och spanade på vackra kvinnor. Ofta i ett sällskap med mina andra supermanliga vänner. Tänk om jag började vissla och ropa obsceniteter efter kvinnor. Flickor. Det här med ålder är väl inte så noga, tjejer ser ju så mogna så tidigt ut nuförtiden. Inte kommer hon väl tycka att jag är en sliskig äldre man för det. Va? Min dotter? Ja, men att hon är i samma ålder som flickorna jag dreglar över, det hör väl inte hit.

Tänk om jag vore en man som tog mig friheter till en kvinnas kropp. När jag är ute, festar. Dricker. Eller helt enkelt bara när jag känner för det. Hon är ju klädd som hon är, klart hon vill det. Och är hon inte klädd speciellt utmanande klädd så skitsamma, hon har inget emot det. Egentligen.

Tänk om jag vore en man och kommenterade nyheter om våldtagna kvinnor med att ”men hade hon druckit? var hon ute sent? helt själv? hade hon verkligen den klänningen på sig? men jisses, hon bad ju nästan om det.”

Tänk om jag vore en man som ansåg mig ha rätt att kommentera hur en kvinnas kropp ser ut. Hur hon är klädd. Detaljer i hennes utseende. Inte har hon väl något emot att någon plockar isär henne, bit för bit, och sedan monterar ihop henne igen efter eget tycke. En skev version av den hon tidigare var.

Tänk om jag vore en man. Jag skulle väl aldrig våldta någon, nej för helvete. Tror ni jag hade slagit ner en stackars kvinna som promenerar ensam nattetid i en mörk park, eller något. Fast vad gör hon ensam i parken så sent, egentligen. Hm. Nej, men det är väl för fan inte samma sak när man är gifta. Min fru, ja. Jag har ju aldrig tvingat henne, vet du. Egentligen. Det är klart att hon kanske inte alltid vill, det är ett jävla tjat ibland. Bara att få som jag vill. Det som är min äktenskapliga rättighet. Visst fan, ibland har man kanske väl fått… övertala henne lite. Men våldta, nej, sånt gör jag inte. Om frugan sa nej? Hörde inte i så fall.

Tänk om jag vore en man. En man med auktoritär, mörk röst, som talade, avbröt, argumenterade, hade rätt, tillintetgjorde kvinnor i konversationer. Tänk om varje gång en kvinna försökte göra sig hörd, höjde rösten, protesterade, så skulle jag höja min supermanliga basröst ännu mer. För att tysta henne. För vem tror hon att hon är, egentligen.

Tänk om jag vore en man. En man i en bil. Tänk om jag var ute och körde en dag och såg en vacker kvinna. Tänk om jag saktade farten, körde upp bredvid henne, följde efter henne för att påkalla hennes uppmärksamhet. Att hon ökar farten och inte ens vänder sig om för kolla på mig eller min jätteflashiga, superdyra bil? Vafan ska hon spela svår för? Jag är väl ingen stalker, heller.

Tänk om jag vore en man. Inte hade jag slagit någon stackars kvinna, vad säger du för något. Om jag och frugan bråkat? Klart, det har ju alla. Men va fan, knuffar är ju inte så farligt. Knuffar och hemska, sårande ord är väl för fan inte någon misshandel heller. Det är ju inte som att jag slagit henne med knytnäven eller något.

Tänk om jag vore en man. Och använde ordet feminist som en förolämpning.

Tänk om jag vore en man. Vilka avskyvärda handlingar jag skulle komma undan med.

Om jag vore en man.

P.S. ALLT JAG SKRIVIT OM I DETTA INLÄGG ÄR TYVÄRR SJÄLVUPPLEVT.

What if I were a man. Were to walk like a man. Excessively confident, back straight and head held high, without moving for anybody, and especially not a woman. What if I would rather bump into her than move out of the way. What if I then look shocked because she had the nerve to not move out of my way.

What if I were a man and would start sending out friend requests to completely random women on Facebook, Instagram, Twitter and other social media platforms. What if I sometimes even sent some pictures of my genitals, because what woman doesn’t want a dick pic with her morning coffee. What if I’d even leave some chauvinistic and inappropriate comments here and there, without any consideration for the woman I’m writing them to. What if I’d keep sending message after message after message to a woman, even though she’s never replied to any of them.

What if I were a man. Would sit like a man. On the train, bus, plane, waiting room. Everywhere, with my legs spread wide. Who cares if the chair next to me is empty. My male ego has to prove what enormous balls I have. They must have enough space, nevermind if I’m taking that space from someone who could have been sitting on that empty chair instead.

What if my super manly self finds a random woman/girl on Facebook or Instagram, that I become interested in. What if I then, when she says she’s not interested, find her address, Google until I find the right person. What if I show up at her address, knock on her door. Repeatedly. Over and over again, several times. On different days. Nevermind if the woman thinks I’m a creepy bastard. How dare she not open. Who does she think I am – a stalker, or what?

What if I were a man, a sleazy neighbor who goes and buys sexy women’s lingerie and puts it in my female neighbor’s mailbox. Anonymously, of course. She’ll just be grateful, why would she find that offensive?

What if I were a man. Outside. Especially around summer time. What if I stood somewhere and stared at beautiful women. Often in the company of my super manly friends. What if I started whistling and yelling obscenities at women. Girls. This age thing isn’t a big deal, girls mature so fast nowadays, anyway. Nah, she won’t think I’m a creepy old guy. What? My daughter? Well, her being the same age as the girls I’m drooling over is beside the point.

What if I were a man who took the liberty to do what I wanted to do to a woman’s body. When I’m out, partying. Drinking. Or simply when I feel like it. The way she’s dressed, of course she wants it. And nevermind if she’s not dressed provocatively, she doesn’t mind anyway. Not really.

What if I were a man who talked about women who were raped by commenting ”but had she been drinking? was she really out that late? alone? and that’s the dress she was wearing? gosh, it’s almost as if she was asking for it”.

What if I were a man who felt he had the right to comment on a woman’s body. How she’s dressed. Details in her appearance. She doesn’t mind, does she, having someone pick her apart piece by piece, and assembling her back together again at their own liking. A distorted version of the person she used to be.

What if I were a man. I’d never rape anybody, hell no. Do you really think I’d attack some poor defenseless woman walking home alone at night through a dark park, or something. But then again, what is she doing alone at the park, so late at night. Hm. But no, it’s not the same damn thing when you’re married. My wife, huh. I mean, I’ve never forced her, you know. Not really. Clearly she doesn’t want to, sometimes, it’s a fucking annoyance. Just to get what I want. What is my marital right. Heck yeah, I might have had to… persuade her once or twice. But rape, no, I don’t do that. Did my wife say no? Not that I heard.

What if I were a man. A man with an authoritarian, deep, dark voice, who spoke, interrupted, argumented, was right, annihilated women in conversations. What if every time a woman tried to make herself heard, raised her voice, objected, I’d raise my super manly bass voice even more. To silence her. Because who does she think she is, really.

What if I were a man. A man in a car. What if I were out driving one day and saw a beautiful woman. What if I slowed down, drove up next to her, followed her to get her attention. Her speeding up, walking faster, not even turning around to check me out, or check my super flashy, super expensive car out? Why the hell is she playing hard to get for? It’s not like I’m a stalker.

What if I were a man. Nah, what are you saying, of course I wouldn’t beat some poor woman up. If me and the wife have argued? Of course, doesn’t everyone? But damn, a little push is nothing. Pushing and horrible, hurtful words are not domestic violence, damn it. It’s not like I punched her with my fist or something.

What if I were a man. And used the word feminist as an insult.

What if I were a man. What despicable actions I’d be able to get away with.

If I were a man.

P.S. Everything I’ve written about in this post I’ve experienced myself (unfortunately).

being-a-woman-is

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

THE GIANT NEEDLE

Var uppe sjukt tidigt idag, kunde inte somna om efter att ha vaknat vid 4. Lika bra det, eftersom jag var tvungen att gå iväg till sjukhuset, för finnålspunktion. Varför de kallar det finnål vete fasen, det ser mer ut som en grov virksticka än en nätt nål. Ont gjorde det också, men inte alls lika ont som de tidigare gångerna jag har gjort det.

Nu ska vi äta, sen ut. Skönt att inte behöva göra något idag. Ha en fin dag, gott folk. Bort från datorn och ut i solen, ni som kan! 🙂

I was up insanely early today, couldn’t fall back asleep after waking up around 4. Just as well, because I had to go to the hospital, for a fine needle biopsy. Why they call it fine needle is beyond me, because it looks more like a coarse crochet stitch. It hurt, too, but not as bad as the previous times.

We’re about to eat now, then head out. Nice to not have to do anything today. Have a nice day, folks. Away from the computer and out in the sun, those who can! 🙂

 

Last summer. Was my hair really this short?

11990599_10206230072443788_8412302396309170622_n

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

THE TEENAGER

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

I’m sitting in the kitchen with the window open and Alicia Keys’ ”Unthinkable” playing in the background. It’s summer and steel gray outside. It’s about to start pouring down any time now. I can hear my son out in the yard, I’ll have to call him upstairs soon. That’s one thing I appreciate about living in the city, the inner yards on every block, or more particularly, my yard. I feel completely safe letting Jay go outside to play here. I mean, he’s twelve now and all, and goes grocery shopping by himself sometimes, but even when he was younger I felt ok with it. It’s totally closed off from the rest of the city, and everyone knows everyone, says hi to everyone. All the kids play with each other. It’s nice.

He’s growing so fast, my son. Twelve years have passed, which is strange considering I don’t age at all… He’s reached the neither-nor age. Neither a child nor a teenager. It’s still clearly leaning towards child, but I’m starting to sense a difference more and more, from how he was just a year or so ago.

Sleep. His sleep pattern has changed. He’s always been a morning person and still is, provided that he’s gotten enough sleep during the night. But he needs more sleep now, than he did before, likes to sleep a little longer in the mornings. He sleeps like an adult… or like most adults that I know (including myself). Wakes up easily if there’s any little noise. The sleeping-like-a-rock time is over. The amount of sleep he gets also affects his mood more now.

Food. He eats a lot more now. And more of everything, tries typical ”grown up foods” more often than before, even though he might not like all of it. It’s so nice to be out of the macaroni and cheese phase (even if that’s delicious sometimes, you get tired of it…). I’m taking every opportunity to scoop up lots of veggies onto his plate, he’s ok with it. Loads of fruit salads. A lot less sweets and candy, and other crap. Feels good.

Mood. It goes up and down sometimes. Not too often. He never crosses the line, perhaps it’s a bit too soon for that. I’ve always taught him the importance of respect, both giving and demanding. I give him some space when I notice a change in his mood. He needs to be by himself sometimes, and I respect that. Our beautiful communication is a good foundation to stand on.

Sizes. Clothes. Shoes. Everything gets too small, so fast. Did I grow so quickly, too?

Friends. They’re important now. The communication between them is different now. They speak more maturely now. The cell phone is a bit more important than it’s been before. (He’s not allowed to have Facebook, Instagram and all that yet, and has never shown any interest in that. More on that in another post). They do, however, text and call each other.

Interests. He doesn’t like doing the same things as before. Since a couple of years back he’s completely lost interest in toys and such. He does, however, still like Lego and other things you can build/put together. Now it’s all about friends, sports, PlayStation and Xbox (they’re playing online and talking to each other on their headsets), music, playing outside. He still enjoys going to the park/playground and goes bananas when he sees a swing/slide/whatever he can climb. Good for me, since I turn into a little kid on the playground. Don’t know who has more fun, me or Jason. He also reads more now.

Music. I don’t know if this is an age thing, but he’s ”discovered” music in a completely different way now. I can see so much of myself in him. This family loves music. He sings along to different songs, finds songs and artists he likes, creates his own style and playlists on Spotify.

I don’t miss the baby days. I love seeing him evolving and finding his own identity. He questions things, finds information on his own. He has opinions of his own. I’d rather have long, interesting, funny conversations with a twelve year old, than change diapers on an infant.

When you’re too cool for pictures.

20150619_170235

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

STRANGER THINGS

Folk! Det finns en serie som jag och Jason har fastnat för. Stranger Things heter den, och är en Netflix-serie. Vi såg heeela säsongen på två eftermiddagar. (Ok, det låter mycket, men det är bara 8 avsnitt… och dessutom har det varit dåligt väder de senaste dagarna). Det hela börjar med att en pojke försvinner. Vill inte avslöja för mycket, men här har ni trailern i alla fall. Som ni ser så är bl. a. Winona Ryder och Matthew Modine med. Älskar hela 80-tals stilen på precis allt, bilarna, kläderna, cyklarna.

Peeps! There’s a series that Jason and I are completely hooked on. It’s a Netflix series called Stranger Things. We watched the whooole season in two afternoons. (Ok, it sounds like a lot, but it’s only eight episodes… and besides, the weather has sucked for the last couple of days). It all begins with the disappearance of a boy. I don’t want to give away too much, but here’s the trailer. Starring Winona Ryder and Matthew Modine, among others. I love the whole 80’s style, the cars, the clothes, the bikes.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail