Det här är den nioåriga versionen av mig.
Jag kommer ihåg att jag var lycklig när det här fotot togs. Mitt hår var rakt den dagen och jag kände mig som en prinsessa. För ett ögonblick kände jag mig sedd, även om det var genom en kameralins. För ett ögonblick kände jag mig värdig nog att uppmärksammas, utan att behöva göra något annat än att le och vara söt.
Jag bar så mycket på de där små axlarna, hemligheter som ett barn inte ska behöva bära. Jag var ofta ledsen. Jag kommer ihåg att jag kände mig skyldig ofta, som om saker som hände runtomkring mig och saker som gjordes mot mig, var mitt fel. Jag var aldrig bra nog, vilket jag fick höra ofta. Jag hade ingen att prata med, ingen att dela mina hemligheter med, ingen som hjälpte mig. Jag var ett barn som trodde att det skulle vara bättre om jag var borta. Jag tänkte ofta på olika sätt som jag skulle få det att hända.
Om jag skulle kunna gå tillbaka till den dagen så skulle jag tala om för den lilla flickan att hon är värdefull. Jag skulle tala om för henne att hennes röst spelar roll, hennes åsikter spelar roll, jag skulle krama henne och berätta för henne att hon kommer att vara älskad. En dag kommer hon att vara älskad. Jag skulle berätta för henne att det inte är hennes fel. Att inget som sades till henne eller gjordes mot henne var hennes fel. Jag skulle berätta för henne att hon är vacker och smart och rolig. Jag skulle tala om för att henne att hon ska hålla huvudet högt.
Saken är den, det är lättare att uppfostra starka barn från början än att behöva fixa dem när de växt upp till vuxna som, på grund av sin uppväxt, ”är sönder”. Jag har tyvärr behövt fixa mig själv. Och jag gör det fortfarande. Jag var maktlös när jag var barn. Jag hade ingen kontroll över någonting och blev nedbruten. Men en dag kommer jag bli bra. En dag kommer den lilla flickan bli okej.
♦
This is the nine year old version of me.
I remember being happy when this picture was taken. My hair was straight that day and I felt like a princess. For a minute I felt seen, even if it was through a camera lens. For a minute I felt worthy of attention, without having to do anything other than smile and be pretty.
I was carrying so much on those tiny shoulders, secrets a child shouldn’t have to carry. I was often sad. I remember feeling guilty a lot, like things that were happening around me and to me, were my fault. I was never enough, and I was told so on a daily basis. I had no one to talk to, no one to share my secrets with, no one to help me. I was a child who thought it would be better if I was gone. I often thought of ways I could make that happen.
If I could go back to that day, I’d tell that little girl that she matters. I’d tell her that her voice matters, her opinions matter, I’d hug her and tell her that she will be loved. One day she will be loved. I’d tell her it’s not her fault. Nothing that was said and done to her was her fault. I’d tell her she’s beautiful and smart and funny. I’d tell her to keep her head held high.
The truth is, it’s easier to raise strong children than fix broken adults. Unfortunately I’ve had to fix myself. And I’m still doing so. I was powerless as a child. I had no control over anything and I was broken. But one day I will be fine. One day that little girl will be okay.
Fint ☺️