Jag har träffat honom flera gånger. Vi har haft roligt, han är intelligent, har en skön sarkastisk humor och är grym på att dansa. Utseendemässigt finns det inget att klaga på, och han är alltid fräsch och klär sig snyggt. Han har stil, helt enkelt. Vi håller på att lära känna varandra, jag har ännu inte hunnit bli uttråkad.
Nu står jag alltså i hans hall. Vi har träffats ett tag, men detta är första gången jag är hemma hos honom. Redan vid dörren på väg in kan jag känna att något är… fel. Odören slår emot mig som en tegelvägg. Det luktar instängt, gammal mat och något… ruttet? Men jag tänker skitsamma, han kanske har glömt att vädra på ett tag.
Det är ganska mörkt i hallen, men jag kan se högar av skor och jackor lite överallt. På golvet, allra mest. När vi kommer in i vardagsrummet så kan jag däremot inte ens se golvet. Jag kan urskilja en stor TV på något som jag tror är en TV-bänk, men resten får jag mer eller mindre gissa mig till. Golvet har försvunnit under en matta av gamla pizzakartonger, läskburkar, böcker och papper, något som liknar ett terrarium, och annat skräp. Vad som finns, eller fanns, i terrariet vågar jag inte fråga. En stor bokhylla täcker ena väggen. Där finns mer böcker och papper, pärmar, samt femtielva smågrejer som inte hör hemma på en bokhylla i ett vardagsrum hos en 30-någonting-årig man. Jag kan urskilja chipspåsar, Star Wars gubbar, en vattenpipa, en gul leksakstraktor, samt en tallrik med något som måste ha varit apelsiner en gång i tiden.
Han säger ”känn dig som hemma, jag ska bara hämta något från köket”, så jag försöker fokusera blicken på något jag kan sätta mig ner på, medan han går ut ur rummet. Efter en stund hittar jag soffan under ett lager kläder. Skuggor från döda krukväxter faller lite överallt i rummet. Var fan har jag hamnat?
Jag försöker att andas genom munnen medan han är borta. Kanske kan jag hitta på en anledning att öppna fönstret? Lyckligtvis öppnar han själv fönstret på vägen in, medan han balanserar en stor bricka med snacks och dricka. Han slår sig ner bredvid mig på ”soffan” och jag försöker att inte tänka på var jag är, att inte använda mitt luktsinne, att inte tänka på terrariet och dess… innehåll. Vi pratar, dejten fortsätter och jag börjar alltmer slappna av. Det kanske är ok. Det kanske kommer att gå ändå.
Vi ser en film. Jag lyckas glömma var jag är. (Läs: förtränga). Filmen är trots allt bra, mannen jag sitter bredvid är trots allt intressant, och jag är trots allt på ganska bra humör. Halvvägs in i filmen tar vi en liten paus, och går ut i köket för att hämta mer snacks. Vi. Inte han. Vi. Jag kunde ha stannat kvar i soffan. Varför stannade jag inte kvar i soffan?
Det visar sig att den ruttna lukten inte kom ifrån apelsinerna (?) i vardagsrummet. Den stanken som slår emot mig när han öppnar köksdörren framkallar kräkreflexer, som jag med nöd och näppe lyckas dölja. Det ligger berg av smutsig disk på diskbänken, diskhon, bordet, överallt. Gamla intorkade matrester, potatisskal (tror jag) på golvet. Vasken är så smutsig att man kan se ett lager intorkad matolja och diverse annat täcka den. Och jag har suttit och ätit snacks från DETTA köket? Jag har ätit från tallrikar som han tagit fram ur DESSA skåp? Återigen, kräkreflex. Jag ser, ironiskt nog, en diskmaskin.
Jag mår lite illa, rent fysiskt, och ursäktar mig en liten stund genom att använda badrummet.
Badrummet.
Det jag ser där finns för evigt etsat på mina hornhinnor. Badkaret, som jag antar var vitt en gång i tiden, är smutsbrunt. En tjock mörkbrun rand går längs insidan av hela badkaret, ungefär vid vattenytan (om man förutsätter att någon badar), och ett lager ljusare brunt täcker resten av badkaret. Små, patetiska vita fläckar lyser igenom allt smuts.
Ungefär då gör jag misstaget att vända mig om. Det finns ett tvättställ, ungefär i samma ljuvliga nyans av brunt som karet. Bredvid tvättstället… toastolen. Öppet lock. Toastolen är… obeskrivlig. Den är från en annan värld. En smutsig, mörk värld i en alternativ Twilight Zone. Inga rengöringsmedel hade hjälpt. Inga toaborstar i hela världen hade kunnat eliminera åratals skit (bokstavligen).
Jag behöver komma därifrån, så jag går ut och avslutar dejten med någon halvt påhittad ursäkt. Vid det laget är jag så äcklad och illamående att jag inte ens bryr mig om att verka trovärdig eller artig. Jag drar, så snabbt att jag snubblar på vägen ut.
Vad hände med honom? Var gick det snett? VARFÖR? Han var ju så stilig, och luktade så gott…
♦
I’ve met him several times. We’ve had fun, he’s intelligent, has a nice sarcastic sense of humor and is a great dancer. As far as looks go there’s nothing to complain about, and he’s always fresh and dresses nicely. Simply put, he’s got style. We’re still getting to know each other, I’m not bored yet.
So now I’m standing in his hallway. We’ve been seeing each other for a while but this is the first time I’m at his place. Already at the door, on my way in, I can sense that something is… off. The odor hits me like a brick wall. It smells kind of musty, like old food and something… rotten? But I’m thinking nevermind, maybe he forgot to open the windows to let fresh air inside.
It’s pretty dark in the hallway, but I can see piles of shoes and jackets here and there. Mostly on the floor. However, when we enter the living room I can’t even see the floor. I can tell there’s a big TV on top of something I think ,might be a TV stand, but the rest of it I have to guess. The floor has disappeared under a sea of old pizza boxes, soda cans, books and papers, something that looks like a terrarium, and some other crap. I dare not even ask what is, or was, inside the terrarium. A big bookshelf covers one of the walls. On it there are even more books and papers, binders, and a zillion other little small things that don’t belong on a bookshelf in the living room of a thirty something year old man. I can make out Pringles containers, Star Wars toys, a bong, a yellow toy tractor and a plate with something that must’ve been oranges once upon a time.
He says ”make yourself at home, I’m just gonna go get something from the kitchen”, so I try to find something I can sit on. After a while I find the couch under a layer of clothes. The shadows of dead plants make the room even more eerie. Where the hell am I?
I try to breathe through my mouth while he’s gone. Maybe I can make up an excuse to open the window? Fortunately he opens it himself on his way in, while balancing a large tray of snacks and beverages. He sits down next to me on the ”couch” and I try to not think about where I am, to not use my sense of smell, to not think about the terrarium and its… content. We talk, the date goes on and I start to feel a bit more relaxed. Maybe it’s ok. Maybe it’ll be ok after all.
We’re watching a movie. I finally manage to forget where I am. (Read: repress). After all, the movie is good, the man I’m sitting next to is interesting and I’m in a good mood, regardless. Half-way through the movie we take a little break, and go to the kitchen to get more snacks. We. Not him. We. I could’ve stayed on the couch. Why didn’t I stay on the couch?
As it turns out the rotten smell wasn’t from the oranges (?) in the living room. The stench that hits me when he opens the kitchen door triggers gag reflexes, which I barely manage to hide. There are mountains of dirty dishes on the kitchen counter, the sink, the table, everywhere. Old, dried up leftover food scraps, potato peels (I assume) on the floor. The sink is so dirty that you can see a layer of (what appears to be) cooking oil covering it. And I’ve been sitting and eating snacks from THIS kitchen? I’ve been eating off of plates which he took out of THESE cabinets? Again, gag reflex. Ironically enough, I can see a dishwasher.
I feel physically ill and excuse myself for a minute, by using the bathroom.
The bathroom.
What I see in there will be forever etched onto my corneas. The bathtub, which I assume used to be white, is a dirty brownish color. A thick, dark brown line goes along the inside of the tub, right about where the water surface would be (if someone is taking a bath), and a layer of lighter brownish color covers the rest of the tub. Small, pathetic little white spots shine through all the dirt.
Right about then I make the mistake of turning around. There’s a sink, in the same lovely shade of brown as the tub. Next to the sink… the toilet bowl. Open lid. The toilet bowl is… indescribable. It’s from another world. A dirty, dark world in an alternate Twilight Zone. No cleaning supplies would have helped. No toilet brushes in the world could eliminate years of crap (literally).
I have to get out of there, so I go out and end the date with some half made up excuse. By then I’m so grossed out and disgusted that I don’t even care if I seem credible or polite. I get out of there, so quickly that I stumble on the way out.
What happened to him? Where did it go wrong? WHY? He was so handsome and he smelled so good…
Not his place. But it could be.
This is all he wants to eat when he’s sick. Fish and mashed potatoes. 😂
And Capri-Sun. 😂 The Capri-Sun is very important.
