BETTER

Guten morgen, alles! Det var ett tag sen. Jag har svårt för de här vardagliga inläggen. Jag vill att det ska finnas någon mening bakom mina ord. Så jag skriver mest när jag har något att säga, något som inte berör vad jag gjort, ätit eller köpt den dagen. Jag måste känna mig någorlunda inspirerad för att kunna få något vettigt ur mig. Eller som nu, för att ni ska veta att jag lever… 😏 Men hela poängen med en blogg är väl att ha den som en sorts online dagbok. Ser att de flesta använder dem så. Och livet består ju inte bara av djupa tankar och allvarliga reflektioner. Det är alla de små vardagliga sakerna som vi antagligen kommer minnas när vi är gamla. Så jag ska försöka droppa in här lite oftare. Blanda djup och allvar med vardag och ytlighet. Får väl skriva en bok vid sidan om. 🤔 Anyhow, klockan är halv elva på morgonen och min son sover fortfarande. Stackaren har varit sjuk sen förra lördagen. Igår var första feberfria dagen. Han är sexton nu och klarar sig fint själv, men det känns bra att ha möjlighet att vara hemma med honom när han inte mår bra. Speciellt nu när febern har legat ganska högt hela tiden. Se till att han får mat och dryck i sig. Finnas där om han behöver något. Man blir dock lite knäpp av att vara hemma en hel vecka. Emellanåt, när febern gått ner, har jag gått ner och handlat och andats lite frisk luft. Men jag behöver mer än så. Jag vet att det finns människor som kan vara hemma flera dagar i rad utan att vilja gå ut, men jag är tvärtom. Mina långa rundor är terapi. Vinden mot mitt ansikte, musik eller någon bra podd i hörlurarna. Ska se om sonen orkar gå ut lite idag. Blir nog bara en kort liten promenad eftersom han fortfarande är ganska hostig. Men lite frisk luft behöver han nog efter denna veckan. Vi hörs senare. ✌🏼

♦️

Guten morgen, alles! It’s been a while. I find it hard writing these everyday posts. I want there to be some sort of meaning behind my words. So I mostly write when I have something to say, something that doesn’t involve what I’ve done, ate or bought that day. I have to feel somewhat inspired to be able to write something decent. Or, like now, to let you know I’m alive… 😏 But I guess the whole point of having a blog is using it as a sort of online diary. I see that most people do that. And life doesn’t just consist of deep thoughts and serious reflections. It’s all those little everyday things that we’ll probably remember when we’re old. So I’ll try to drop in here a little more often. Mix profoundness and seriousness with everyday life and superficiality. I’ll just have to write a book on the side. 🤔 Anyhow, it’s ten thirty a.m. and my son is still sleeping. He’s been sick since last Saturday. Yesterday was his first fever free day. He’s sixteen now and manages fine on his own, but it feels good to have the possibility to be home with him when he’s not feeling well. Especially when he has a high fever. Make sure he eats and drinks. Be there if he needs anything. However, you do get a little crazy staying inside the house a whole week. Occasionally, when his fever had gone down for a while, I managed to go for a quick grocery shopping run, and got some fresh air. But I need more than that. I know there are people who can stay home for days at a time without wanting to go outside, but I’m the total opposite. My long walks are therapy. The wind against my face, music or a good podcast in my headphones. I’ll see if my son is up for going outside today. It’ll probably just be a short walk since he’s still coughing a lot. But some fresh air will do him well after this week. Until next time. ✌🏼

Sums up our week pretty well… This is all he wants to eat when he’s sick. Fish and mashed potatoes. 😂 And Capri-Sun. 😂 The Capri-Sun is very important.