DREAMS/INSPIRATION

STEREOTYPES AT THE GYM

Sedan jag började gymma en del har jag lagt märke till att några av de förutfattade meningar som jag hade faktiskt (tyvärr) stämmer. En kille på min facebook sida lade upp denna youtube videon. Det är kanske inte riktigt lika illa som i videon, men visst stämmer en del av det? 😛

”Push it! You can do better! Don’t be a little penis!”

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

OVERTHINKING

Jay är på kalas och jag är hemma. Har en stund för mig själv vilket inte händer alltför ofta. Jag är nästan alltid med någon. Jay eller vän eller granne eller någon syster. Tänkte ta tillfället i akt och städa undan, men jag är för rastlös, hur nu det går ihop. Eller så är det mitt (lata) undermedvetna som viskar: ”Städa?! Vad är det för trams… ”

Jag tänker alldeles för mycket och alldeles för intensivt. När man är med någon går det att undvika men nu har jag bara mig själv att underhålla och då är det svårare.

Från en sak till en annan.

När jag någon gång går in och läser någons blogg så är det oftast för att personen bakom bloggen skriver på ett inlevelsefullt sätt. Oftast föredrar jag bloggar/forum som inriktar sig på något specifikt ämne men ibland läser jag även vardagsbloggar. Man kan ta en vardaglig nonsens händelse och skriva om den på ett underhållande sätt. Jag gillar helt enkelt bloggar med kvalité, där man kan se att personen bakom bloggen har lagt ner lite tanke och känsla på sin sida.

Själv föredrar jag att spara skrivtillfällena till när jag verkligen känner mig inspirerad, känner att jag har något att säga. Visst kan jag i detalj beskriva vad jag gjorde under dagen eller vilken mat jag lagade samt lägga upp massa matbilder. Men hur intressant är det efter ett tag? Har ni förresten sett spaghetti och köttfärssås i närbild? Inte en vacker syn. Visst tycker jag om att blanda upp det lite, vardag med allvarligare ämnen. Men jag vill inte logga in här och skriva bara för att.
Så om ni undrar varför jag inte uppdaterar lika ofta som tidigare så är det en av anledningarna.

Jag önskar er alla en underbar fredag kväll.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

LONG TIME, NO SEE

Det var ett tag sen. Har haft fullt upp. Och tankarna på annat håll.

Började året bra, kind of. Det gjordes planer. Det påbörjades planer. Planer sket sig och planer fick ändras, justeras. Nu följer jag nya planer och det ser bra ut.

Kände mig stressad ett tag. Folk var jobbiga, inte medvetet utan jag upplevde det så just då. Det kändes som om de drog och slet åt olika håll och jag fick dela upp mig i flera olika Tinor för att tillfredsställa allas behov. Men har hittat tillbaka till mig själv nu. Har ögonen på mina mål. Ordet för 2013 är fokus. Ett fint ord, tycker jag.

Av ovan nämnda anledning har jag heller inte svarat på kommentarer eller ens orkat/hunnit titta in på någons blogg. Men det kommer!

Detta blir ett kort inlägg, sitter och väntar på någon som anländer snart. Men jag lever och vi hörs snart igen, tills dess får ni ha det fint.

Brunett-Tina. Taget en månad sen. Såhär glad och pigg var jag då. Inte nu, dock 🙁

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

ABOUT HER

Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.

Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet ”hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.

Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.

Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.

Hon är tonårstjejen.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

QUESTIONS

Konversation mellan mig och Jay under förmiddagen.

Jay: Mami… är det 2012 nu?
Tina: Ja, älskling.
Jay: Men imorgon då? Vad blir det då?
Tina: Då är det fortfarande 2012. I alla fall i lite mer än två månader. Efter nyår blir det 2013.
Jay: Jaha.

5 minuter senare.

Jay: Mamma, när jag gifter mig kommer du få passa mina barn. Om jag ska gå på restaurang med min fru.
Tina: Haha! Jaså?
Jay: Ja. Fast bara om du är snäll. Annars får du inte passa dem.

Ytterliggare några minuter senare.

Jay: Mami… om du dör kommer du vara i himlen med dinosaurierna, fast sen kommer jag till dig.
Tina: Oj, det låter farligt.
Jay: Ja. Du får gömma dig i någon grotta. Annars äter de upp dig.

En stund senare.

Jay: Mamma, kommer jag också få hår på bröstet som morfar när jag blir gammal?
Tina: Haha! Det vet jag inte än. Vissa killar får lite, vissa får mycket.
Jay: Mm. Fast det är bra på vintern.

2 minuter senare.

Jay: Mamma? Kan jag få en häst? En stoooor häst?
Tina: …

Och så här har det fortsatt sen han vaknade…
Börjar tro att min sjukis har blivit en aning uttråkad under de dagarna han varit hemma.

Fin bild på min skruttis, tagen av morfar.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

THEY ARE EVERYWHERE

God morgon, gott folk!

Jag kom att tänka på en ganska creepy sak. Det är nämligen så att jag kan se vilka ord/fraser som folk använt sig av när de sökt på t.ex. Google och hamnat på min blogg. (Och nej, chillax – jag kan INTE se vilka ni är). Oftast är det helt vanliga saker som jag nämnt i tidigare inlägg, såsom någon film eller låttitel eller något annat jag skrivit om. Men ibland (egentligen alltför ofta…) dyker det upp sökord som exempelvis ”stor röv i tighta jeans”, ”liten flicka i string”, ”sminkad slampa” etc. Det som jag såklart undrar över är: vad är det för skumma gamla pervo-gubbar som söker på detta och hamnar här? Usch. Synd att det inte finns något sätt att blockera folk som söker på sånt. Ett pervo-filter. Känns inte helt okej att veta att det finns män därute som söker efter småtjejer i string och hamnar på min sida. Bläh, jag ryser. Men jag antar att det är det man får stå ut med när man bloggar. Jag har ju tidigare skrivit om mode samt skönhet både här, här och här, och det är ju säkerligen p.g.a. dessa inlägg som de här individerna hamnar på min blogg. Men skall jag för den sakens skull behöva censurera mig själv och hela tiden välja ämnen såsom väder och tv-program att skriva om?

Jag är medveten om att man ibland måste söka på konstiga ord/fraser när man letar information. Jag skrev ju för inte så länge sen ett inlägg om tjejer som tränar på gym (som ni by the way kan läsa här) och var till detta inlägg tvungen att hitta en passande bild. Då sökte jag på ”bimbos at the gym”. (Kände inte själv för att pose-a framför spegeln iklädd hotpants och hållandes i ett par rosa hantlar…). Så jag vet att inte alla som hamnar här är medelålders snuskgubbar med ölmage och begynnande flint. Men jag har svårt att tro att folk som söker på ”liten flicka i string” använder detta till något konstruktivt.

Men, som sagt, oftast är det helt vanliga sökord som används, och det är kul att se att jag skrivit om ett så pass brett spektrum av ämnen. Ibland har jag glömt att jag skrivit om en specifik sak för flera månader sen, och då är det kul att bli påmind.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

BIMBOS AT THE GYM

Alldeles i närheten av där jag bor finns ett gym. Jag tränar inte på detta gym, och inget annat heller för den delen. Tränade ett tag men slutade, tyckte det blev en aning jobbigt med killar som glodde och jämt skulle inleda konversationer med mig. Dessutom tyckte jag inte att just den träningsformen passade mig. Under den korta perioden då jag tränade på gym hade jag på mig långa träningstights, t-shirt och oftast (innan man fick upp värmen ordentligt, i alla fall) Adidas-hoodie över. Ganska vanlig och intetsägande standardklädsel på gym, trodde jag.

Döm om min förvåning när jag lyfte på blicken och såg mig omkring efter att ha varit helt inne i musiken och träningen. Nu var jag inte bara omgiven av grymtande svettiga killar som flexade bicepsen, utan även en hel flock med lättklädda brudar som såg ut som om gymmet var det sista de tänkte på när de valde klädsel innan de gick ut.

Jag kan förstå att det blir varmt och svettigt på gym. Jag förstår. Men kom igen för fasen. En ”träningstopp” (citationstecknen är till för att få ordet att riktigt drypa av sarkasm) som mer liknar en behå ur Victoria’s Secret senaste kollektion, ytte pytte små… hmm… shorts? Hotpants? Trosor? Hittar inte rätt ord här. Det var full make-up som gällde, vi snackar mascara, kajal, läppglans, hela fadderullan. På vissa såg man till och med att de hade använt foundation och grejer. Jag kan bara säga så här, färgad foundation hör inte hemma på gym. Det syns. Det blir ränder. People sweat. Lite zebra-varning.

De här stackars tappade själarna stod och kråmade sig framför speglarna (hela ena väggen av gymmet var spegelklädd) medan de tränade lite halvt-om-halvt och spanade runt för att se om killarna lade märke till dem.

Jag fick en sådan där konstig känsla medan jag var där, som om jag befann mig på en helt främmande planet bland exotiska och lite underliga, för mig helt okända, varelser.

Jag tänker inte komma med råd och pekpinnar, men jag kunde dra en ganska så självklar slutsats efter att ha observerat detta i ungefär en kvart. Kvinnor är allt annat än sexiga med tuttarna upp-pressade till hakan, mascaran under ögonen (emo-varning), svettränder på kinderna av för mycket foundation, och Pippi Långstrump-tofsar. Det borde för övrigt finnas en lag mot överdrivet användande av brun-utan-sol creme.

And that’s all I have to say about that!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

SINGLE

Det här med att vara singel… Jag är singel och har varit det ganska länge nu. Lämnade Jays pappa i slutet på 2007 och med undantag för 2009 (då jag dejtade någon i nästan ett år… ) så har jag trivts med att vara för mig själv. Jag har givetvis gått ut, träffat vänner och dejtat lite. Men något seriöst har det alltså inte blivit. Jag själv känner mig helt okej med detta. Jag har det bra nu och vet inte om jag är redo för ett förhållande, med allt vad det innebär. Bara ordet förhållande får mig att bli lite nervös… Jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter men jag har byggt upp en stabil liten bubbla åt mig och Jay, och gillar att ha saker och ting på mitt sätt. Enda gångerna jag önskat mig en pojkvän är då lägenheten varit stökig och jag inte orkat städa undan. Eller då jag varit sjuk och ej orkat gå ner och handla thaimat. Typ. Fast det är väl av helt fel anledningar, hehe… en hushållerska hade nog varit lämpligare.

Men allt som oftast får man kommentarer och frågor. När jag då berättar att jag är singel (och dessutom har barn) får de först en superförvånad min, följt av en som verkar uttrycka: ”Stackars tjej… och så ung också. Vad ska det bli av henne. Och barnet? Fy skam…” För det mesta tycker jag bara detta är underhållande, men ibland går det mig på nerverna. Som om jag inte skulle kunna klara mig själv just fine utan nån sketen man. Nån av er som upplevt samma sak? Och brukar ni i så fall ge svar på tal?

image

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

FACEBOOK

Hej fina läsare! Har ni en bra morgon? Själv är jag förkyld men ute är det soooool!!! 🙂

Nu till det jag tänkte skriva om: Facebook! Jag gick upp, åt frukost och loggade in på fejjan för att kolla min mailbox. Och vad ser jag om inte 24 nya pokes (eller puffar – beroende på språkinställning). Suck.

Enligt min åsikt är puffandet en värdelös Facebook funktion som inte uppfyller något som helst syfte. Som jag skrev i en Fb- status för några dagar sedan: vad är egentligen poängen bakom puffandet? Har du något att säga till mig så finns både min inkorg som du kan maila till, eller vägg som du kan göra inlägg på, eller t.o.m. kommentera något jag lagt upp. Men sluta förihelskotta puffa mig! Jag är inte en piñata!

Hur förväntas man förhålla sig till en puff? Måste man puffa tillbaka? Känns lite förskoleaktigt. Kan man bara klicka på ”remove poke” utan att personen i fråga ser att jag har tagit bort dennes puff? Och vad händer sen: du puffar, jag puffar tillbaka, sen du igen, låt oss alla puffa tillsammans, puff, puff, PUFF!!! Stop the madness.

Något annat som jag tycker är riktigt irriterande är alla jäkla inbjudningar till diverse Villes (Farmville, Maffiaville, Ihavenothingelsetodoonfacebookbutsendstupidvilleinvitesville etc) och andra spel som Diamond Dash och liknande. Detta räknar jag som spam. Finns det något sätt att blockera alla dessa spelinbjudningar? Någon som vet? Slöseri med tid, vill du spela så skaffa dig en Playstation. Men håll dig borta från min Facebook.

Med detta sagt, ha en fin Facebook-fri dag så hörs vi sen!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

BIRTHDAY PLANS

Fick lite småpanik när min mor ringde och frågade hur jag har tänkt göra på Jays födelsedag. Det är ju redan oktober! Min lillskrutt fyller år om lite mer än en vecka och det är hög tid att börja ordna allt. Förra året gick vi all in på Leo’s lekland, så det blir väl inte en repris på det i år. Kanske kalas hemma? Har läst någonstans att man kan ordna en kombination av kalas/inspelning. Går då till så att barnen får spela in i studio och får en cd med sig hem med låten de spelat in. Kan ju vara ett kul alternativ till standardkalaset? (Får en känsla av att jag hade haft mer kul i studion än barnen, hehe…) Blir dock alltid två kalas, först med familjen och sedan med kompisarna. Ungar nuförtiden är bortskämda… ♥

Kan inte fatta att denna lillfisen…
 
…har växt upp till denna coola killen 🙂

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

JEHOVAH’S WITNESSES

God eftermiddag, fina! Ber inte om ursäkt för dålig uppdatering (har ett liv utöver bloggen… duuhhh…) men ger en liten förklaring. Har nämligen haft sjukt mycket att göra idag. Har varit stressad, trött och kinkig (kan man vara kinkig när man är vuxen?). Nu är vi hemma och har ätit en måltid som skulle ha kunnat mätta hela Skåneland.

När vi satt och åt idag ringde det på dörren. Nu har vi ju portkod och hela fadderullan, men nu ringde det på… wait for it, wait for it… YTTERDÖRREN! Det var en liten tant med en massa broschyrer som skulle omvända mig till att bli ett vittne. Och inget vittne som helst heller, utan ett Jehovas sådant. Jag har väldigt svårt för folk som försöker påtvinga andra sin religion, oavsett vilken religion det handlar om. Det är, enligt min åsikt, något som man bör ha friheten att få välja själv, och vaknar man en dag och känner att man verkligen vill bli ett Jehovas vittne (eller vad det nu kan vara), då bör man ha möjligheten att själv få ta kontakt med någon från deras ”organisation”.

MEN… kommer man och ringer på min dörr när jag äter så är man ute på extremt tunn is. Under inga omständigheter kommer man emellan mig och min mat. Jag lät tanten hållas ett tag, och medan hon pratade kunde jag se den. Jag såg the crazy glow i hennes ögon. Ni vet den blicken som bara riktigt besatta eller riktigt höga människor får. (Här måste jag infoga att detta är andra gången tanten varit här, sist avvisade jag henne redan genom porttelefonen). Eftersom jag var trevlig mot henne sist så orkade jag inte spilla onödig energi på henne idag, utan bad henne att inte kontakta mig igen. Tanten blev nog lite rädd… antar att jag hade lite crazy glow i ögonen själv – hon hade ju trots allt avbrutit min måltid…

På tal om sekter så har jag nyligen läst ut en bok som är skriven av tre före detta medlemmar av Guds barn (även känt som Familjen). Boken skildrar hur dessa tre systrar föddes in i sekten och växte upp i tron om att resten av omvärlden var ond. Läs den! ”De oskuldsfulla” heter den, och är skriven av Kristina Jones, Celeste Jones och Juliana Buhring.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

DADS AT THE PLAYGROUND

Hej igen! Vi är hemkomna efter ett par timmar ute i friska luften (läs: jag höll på att frysa häcken av mig… ). Hade roligt med lillskrutten, som vanligt. Något som dock irriterar mig lite är alla de ensamma pappor som ser lekplatser som ett naturligt ställe att försöka inleda kontakter med det motsatta könet på. Jag har inget alls emot normalt lekplatsprat, de ytliga kontakter som oftast uppstår mellan föräldrar som börjar prata om sina barn, eller vad det nu kan vara. Sånt är bara naturligt. Dessutom hade det varit hur tråkigt som helst om alla bara höll sig för sig själva och stirrade ner i marken. MEN (ja, det finns ett MEN)… så här ligger det till. När jag går till en lekplats med Jay så gör jag det för att jag vill spendera lite kvalitetstid med min son, och inte för att behöva förklara för desperata singelpappor varför jag kommer till lekplatsen själv och hur länge jag har varit singel etc. Dessutom, när jag går och leker med Jay så ser jag (oftast) ut som en luffare, bekväma kläder, sneakers, ligger på 0,5 på sexighets-skalan. Om inte lägre. Män – hur tänker ni? Jisses… Koncentrera er på era ungar och spara raggandet till ett annat tillfälle/plats.

Nu ska här bakas! Men först några bilder på Juliano. Hörs!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

AT THE PARK

Hej alla! Hur har er dag varit? Vi har haft det fint, varit ute mycket och lekt. Efter lunch stack vi ner till Rörsjöparken och lekte, jagade varandra och låtsasbrottades. Jag är sådan att jag struntar fullständigt i vad de andra föräldrarna tycker och tänker om mig, så jag levde mig in i leken till 100 %. Vi lockade fram en del skratt från de andra, både barn och vuxna, som tyckte det såg så roligt ut att de ville vara med och leka. På väg hem stannade Jay upp och kramade mig länge och sa: ”Mami, du är jätterolig!”. Underbare äppelskrutt! Det kändes så bra att se hur glad och full av liv han var idag. Den senaste tiden har ju inte varit lätt för honom, men nu är det som om en stor sten har fallit av hans axlar. Känns otroligt bra att se.

Nu ska jag höja ljudet på musiken och dansa med Jay samtidigt som vi lagar mat! Sen kommer en vän med sin pojke upp hit, ska bli nice att sitta och snacka lite tjejsnack. Hörs sen!

Spiderman-bild 1
 
Spiderman-bild 2
 
Spiderman-bild 3
 
Spiderman-bild 4
Nu när jag tänker efter så är det sällan han faktiskt befinner sig på MARKNIVÅ när vi är ute…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

TALK TO STRANGERS

Hej alla! Hittade detta roliga budskap uppklistrat på en vägg alldeles i närheten av där jag bor. Tycker fler ska göra så: prata med främlingar, öppna er, skratta! Risken är ju förstås att folk tror att man är smått rubbad, men det finns ju skillnad på att prata och prata. Står du vid busshållsplatsen så är det helt ok att le mot någon och ha en liten konversation. Följer du efter någon klockan tre på natten och babblar osammanhängande så är det ju en annan sak…

Ta vara på dagen och alla tillfällen till mänsklig kontakt. Det finns många ensamma människor därute, många äldre, många rädda (för kontakt). Vem vet – du kanske gör någons dag genom att ge dem ett vänligt ord?

Dagens budskap:

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

DFV

Hoppar in här och skryter lite. Min pappa kom på andra plats i en fototävling för Digital Foto Video. Borde man kanske göra en lista på allt han vunnit nu…

”Where the hell is my dinner?!?”

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail