Kategori: DREAMS/INSPIRATION

Publicerat

CONVERSATION WITH MY YOUNGER SELF

Why don’t you leave him, love? I know there’s not a thing in the world I could say that’ll make you leave him. But how much is enough? I know you feel helpless. I know you feel like you’re slowly suffocating. I know you feel ashamed and embarrassed, because this is not you. The young woman on the floor getting kicked in the stomach could never be you. But yet somehow you wake up the next morning with his Timberland bootprint bruise on your skin. How have you gotten to this point, you ask yourself. How can you let someone treat you this way? What you don’t understand yet is that you have nothing to be ashamed of, love. The shame and guilt is his to bear. I know some days you wake up feeling numb. I know the only thing keeping you alive is your son. And I know you sleep with a knife under your bed. I know about all of it, love. How you’ve started to believe him. The words he throws at you weigh a ton each. And you believe him when he tells you you’re nothing. Because that’s what you’ve been made to believe growing up. But the shame was never yours, love. I know you’re scared. I know he’s made you feel guilty for wanting to leave, told you you’d be breaking up a happy home. A beautiful family. You can’t leave, he says. You can’t do that to our son, he tells you. What kind of mother are you? But know this, love, he’s the one destroying the family. And he’s masterfully skilled, he’s been manipulating his way through life. I know you’re exhausted. But I also know there’s life inside you. So much life and strength. You’re a fighter, you just don’t know it. Nobody ever told you. You and your son will be alright. You will thrive without him. And your son will have morals and values and integrity. Having no father figure is better than having a bad one. I know you’re not ready to leave. But when you decide to go, I’ll be here, love. And I know you can hear me. You hear me every time you look at your son while he’s sleeping. You hear me every time you wake up with a new bruise. Do you know what that is? That’s your first small step in the right direction. It’s ok if it takes time. Good things usually do. When you’re ready I’m here, love.
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

GOING BACK

Det här är den nioåriga versionen av mig.

Jag kommer ihåg att jag var lycklig när det här fotot togs. Mitt hår var rakt den dagen och jag kände mig som en prinsessa. För ett ögonblick kände jag mig sedd, även om det var genom en kameralins. För ett ögonblick kände jag mig värdig nog att uppmärksammas, utan att behöva göra något annat än att le och vara söt.

Jag bar så mycket på de där små axlarna, hemligheter som ett barn inte ska behöva bära. Jag var ofta ledsen. Jag kommer ihåg att jag kände mig skyldig ofta, som om saker som hände runtomkring mig och saker som gjordes mot mig, var mitt fel. Jag var aldrig bra nog, vilket jag fick höra ofta. Jag hade ingen att prata med, ingen att dela mina hemligheter med, ingen som hjälpte mig. Jag var ett barn som trodde att det skulle vara bättre om jag var borta. Jag tänkte ofta på olika sätt som jag skulle få det att hända.

Om jag skulle kunna gå tillbaka till den dagen så skulle jag tala om för den lilla flickan att hon är värdefull. Jag skulle tala om för henne att hennes röst spelar roll, hennes åsikter spelar roll, jag skulle krama henne och berätta för henne att hon kommer att vara älskad. En dag kommer hon att vara älskad. Jag skulle berätta för henne att det inte är hennes fel. Att inget som sades till henne eller gjordes mot henne var hennes fel. Jag skulle berätta för henne att hon är vacker och smart och rolig. Jag skulle tala om för att henne att hon ska hålla huvudet högt.

Saken är den, det är lättare att uppfostra starka barn från början än att behöva fixa dem när de växt upp till vuxna som, på grund av sin uppväxt, ”är sönder”. Jag har tyvärr behövt fixa mig själv. Och jag gör det fortfarande. Jag var maktlös när jag var barn. Jag hade ingen kontroll över någonting och blev nedbruten. Men en dag kommer jag bli bra. En dag kommer den lilla flickan bli okej.

♦

This is the nine year old version of me.

I remember being happy when this picture was taken. My hair was straight that day and I felt like a princess. For a minute I felt seen, even if it was through a camera lens. For a minute I felt worthy of attention, without having to do anything other than smile and be pretty.

I was carrying so much on those tiny shoulders, secrets a child shouldn’t have to carry. I was often sad. I remember feeling guilty a lot, like things that were happening around me and to me, were my fault. I was never enough, and I was told so on a daily basis. I had no one to talk to, no one to share my secrets with, no one to help me. I was a child who thought it would be better if I was gone. I often thought of ways I could make that happen.

If I could go back to that day, I’d tell that little girl that she matters. I’d tell her that her voice matters, her opinions matter, I’d hug her and tell her that she will be loved. One day she will be loved. I’d tell her it’s not her fault. Nothing that was said and done to her was her fault. I’d tell her she’s beautiful and smart and funny. I’d tell her to keep her head held high.

The truth is, it’s easier to raise strong children than fix broken adults. Unfortunately I’ve had to fix myself. And I’m still doing so. I was powerless as a child. I had no control over anything and I was broken. But one day I will be fine. One day that little girl will be okay.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE SAD GIRL

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

♦

I’m thinking about something that happened a couple of years ago. Why, I don’t know. Jason was just a little three year old munchkin. I’d taken him to the playground and he was completely preoccupied building kiddy dreams in the sand. A big, somewhat moist sand clod was supposed to be a car, he explained to me. I let him finish building his ”car” and he then waited for me to squash it. I put my hand on the sand clod and flattened it, and he laughed so hard he almost choked. This was something he loved. He built, I squashed. Lots of laughter. We were completely absorbed in our game when I noticed someone looking at me.

She was young, younger than me. I don’t know what I noticed first. Probably her eyes, the look on her face. She looked at me and smiled, but her eyes weren’t smiling. I smiled back at her. Neither of us said anything, not until later, when my son and her daughter started playing together, squashing each other’s sand creations. She spoke Swedish with an accent, but well enough for us to be able to have a conversation. At first it was hesitant, reserved, she asked how old my son was and if we usually came to play here. By the age of twenty she already had three children. She told me that she had her twin girls when she was only fifteen years old, followed by the youngest daughter two years later. Her husband brought her to Sweden, she didn’t know anyone here. She didn’t know him either, it was more or less decided for her, the marriage, the move to another country. Everything.

We saw each other a couple of more times, always at the playground. Jason liked to play with her youngest daughter, while the two older girls played together. One day she asked about my son’s father. Was he good to me? Did he want more children? She said her husband wanted more kids, he wasn’t content with only the girls and demanded they had a boy. She said he used to tell her that there was something wrong with her since she only gave birth to girls. I sat quietly and listened to what she was telling me. Not until now did I realize why she often looked so sad. She said she didn’t want anymore children and asked me what she could do to prevent getting pregnant again. I explained to her where she needed to go to get contraceptives prescribed. ”I’m so tired”, she said. ”I can’t take it anymore”. Her dark eyes almost seemed to glow as she continued to say, more determined now. ”I’m not having more kids”.

That was the last time I saw her, she never came back to the playground, at least not when I was there. I don’t know where she went, if they moved, what happened, if she had more children. But I think about her sometimes. I think about the choices I had, the choices that were taken from her. She never got to choose, her future was already decided for her, by other people. She had no say in anything, no voice. She had the misfortune of being born in a country where she was not to be heard, and barely even seen.

That is so wrong, so incredibly damn wrong. I don’t really know why I’m even writing this post. This is not about any specific religion. It’s about men who use religion as an excuse to oppress women. It’s about people who hide behind religious writings and outdated traditions in order to be able to impose their ideas onto others. It’s about all of us having the right to choose – to believe or not to believe. But that we should never ever blame religion in order to be able to get away with doing despicable things.

It’s about having to continue to fight. Together.

freedom-to-choose

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE WHAT IFS

Tänk om jag vore en man. Skulle börja gå som en man. Överdrivet självsäkert, rakryggad och med huvudet högt, utan att flytta mig för någon, och speciellt då inte en kvinna. Tänk om jag hellre krockar med henne än väjer undan. Tänk om jag sedan ser chockad ut för att hon hade mage att inte väja för mig.

Tänk om jag vore en man och skulle börja skicka vänförfrågningar till helt random kvinnor på Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier. Tänk om jag ibland även skickade iväg lite bilder på mina könsorgan, för vilken kvinna vill väl inte ha lite snoppbilder till morgonkaffet. Tänk om jag även skulle lägga lite mansgrisiga kommentarer lite här och var, utan att ta hänsyn till att det är en kvinna jag talar med. Tänk om jag skulle skicka mail efter mail efter mail till en och samma kvinna trots att hon aldrig svarat på något av dem.

Tänk om jag vore en man. Skulle sitta som en man. På tåget, bussen, flyget, väntrum. Överallt, med benen brett isär. Vem bryr sig om stolen bredvid är ledig. Mitt manliga ego måste bevisa vilka enorma pungkulor jag har. De måste få plats, skitsamma om de tar upp en extra plats som någon kunde ha suttit på istället.

Tänk om mitt jättemanliga jag hittar en helt random kvinna/tjej på Facebook eller Instagram som jag blir intresserad av. Tänk om jag mailar henne och hon säger att hon tyvärr inte är intresserad, och tänk då om jag hittar hennes adress, googlar fram den tills jag hittat rätt person. Tänk om jag dyker upp på hennes adress, knackar på hennes dörr. Upprepade gånger. Om och om igen, flera gånger. Olika dagar. Skitsamma om kvinnan tycker att jag är en obehaglig jävel. Hur vågar hon inte öppna. Vem tror hon att jag är – en stalker, eller?

Tänk om jag vore en man, en sliskig granne som går och köper sexiga kvinnounderkläder och lägger i min kvinnliga grannes brevlåda. Anonymt, såklart. Då blir hon väl bara tacksam, varför skulle hon tycka att det är obehagligt?

Tänk om jag vore en man. Ute. Speciellt om somrarna. Tänk om jag ställde mig någonstans och spanade på vackra kvinnor. Ofta i ett sällskap med mina andra supermanliga vänner. Tänk om jag började vissla och ropa obsceniteter efter kvinnor. Flickor. Det här med ålder är väl inte så noga, tjejer ser ju så mogna så tidigt ut nuförtiden. Inte kommer hon väl tycka att jag är en sliskig äldre man för det. Va? Min dotter? Ja, men att hon är i samma ålder som flickorna jag dreglar över, det hör väl inte hit.

Tänk om jag vore en man som tog mig friheter till en kvinnas kropp. När jag är ute, festar. Dricker. Eller helt enkelt bara när jag känner för det. Hon är ju klädd som hon är, klart hon vill det. Och är hon inte klädd speciellt utmanande klädd så skitsamma, hon har inget emot det. Egentligen.

Tänk om jag vore en man och kommenterade nyheter om våldtagna kvinnor med att ”men hade hon druckit? var hon ute så sent? helt själv? hade hon verkligen den klänningen på sig? men jisses, hon bad ju nästan om det.”

Tänk om jag vore en man som ansåg mig ha rätt att kommentera hur en kvinnas kropp ser ut. Hur hon är klädd. Detaljer i hennes utseende. Inte har hon väl något emot att någon plockar isär henne, bit för bit, och sedan monterar ihop henne igen efter eget tycke. En skev version av den hon tidigare var.

Tänk om jag vore en man. Jag skulle väl aldrig våldta någon, nej för helvete. Tror ni jag hade slagit ner en stackars kvinna som promenerar ensam nattetid i en mörk park, eller något. Fast vad gör hon ensam i parken så sent, egentligen. Hm. Nej, men det är väl för fan inte samma sak när man är gifta. Min fru, ja. Jag har ju aldrig tvingat henne, vet du. Egentligen. Det är klart att hon kanske inte alltid vill, det är ett jävla tjat ibland. Bara att få som jag vill. Det som är min äktenskapliga rättighet. Visst fan, ibland har man kanske väl fått… övertala henne lite. Men våldta, nej, sånt gör jag inte. Om frugan sa nej? Hörde inte i så fall.

Tänk om jag vore en man. En man med auktoritär, mörk röst, som talade, avbröt, argumenterade, hade rätt, tillintetgjorde kvinnor i konversationer. Tänk om varje gång en kvinna försökte göra sig hörd, höjde rösten, protesterade, så skulle jag höja min supermanliga basröst ännu mer. För att tysta henne. För vem tror hon att hon är, egentligen.

Tänk om jag vore en man. En man i en bil. Tänk om jag var ute och körde en dag och såg en vacker kvinna. Tänk om jag saktade farten, körde upp bredvid henne, följde efter henne för att påkalla hennes uppmärksamhet. Att hon ökar farten och inte ens vänder sig om för kolla på mig eller min jätteflashiga, superdyra bil? Vafan ska hon spela svår för? Jag är väl ingen stalker, heller.

Tänk om jag vore en man. Inte hade jag slagit någon stackars kvinna, vad säger du för något. Om jag och frugan bråkat? Klart, det har ju alla. Men va fan, knuffar är ju inte så farligt. Knuffar och hemska, sårande ord är väl för fan inte någon misshandel heller. Det är ju inte som att jag slagit henne med knytnäven eller något.

Tänk om jag vore en man. Och använde ordet feminist som en förolämpning.

Tänk om jag vore en man. Vilka avskyvärda handlingar jag skulle komma undan med.

Om jag vore en man.

P.S. ALLT JAG SKRIVIT OM I DETTA INLÄGG ÄR TYVÄRR SJÄLVUPPLEVT.

♦

What if I were a man. Were to walk like a man. Excessively confident, back straight and head held high, without moving for anybody, and especially not a woman. What if I would rather bump into her than move out of the way. What if I then look shocked because she had the nerve to not move out of my way.

What if I were a man and would start sending out friend requests to completely random women on Facebook, Instagram, Twitter and other social media platforms. What if I sometimes even sent some pictures of my genitals, because what woman doesn’t want a dick pic with her morning coffee. What if I’d even leave some chauvinistic and inappropriate comments here and there, without any consideration for the woman I’m writing them to. What if I’d keep sending message after message after message to a woman, even though she’s never replied to any of them.

What if I were a man. Would sit like a man. On the train, bus, plane, waiting room. Everywhere, with my legs spread wide. Who cares if the chair next to me is empty. My male ego has to prove what enormous balls I have. They must have enough space, nevermind if I’m taking that space from someone who could have been sitting on that empty chair instead.

What if my super manly self finds a random woman/girl on Facebook or Instagram, that I become interested in. What if I then, when she says she’s not interested, find her address, Google until I find the right person. What if I show up at her address, knock on her door. Repeatedly. Over and over again, several times. On different days. Nevermind if the woman thinks I’m a creepy bastard. How dare she not open. Who does she think I am – a stalker, or what?

What if I were a man, a sleazy neighbor who goes and buys sexy women’s lingerie and puts it in my female neighbor’s mailbox. Anonymously, of course. She’ll just be grateful, why would she find that offensive?

What if I were a man. Outside. Especially around summer time. What if I stood somewhere and stared at beautiful women. Often in the company of my super manly friends. What if I started whistling and yelling obscenities at women. Girls. This age thing isn’t a big deal, girls mature so fast nowadays, anyway. Nah, she won’t think I’m a creepy old guy. What? My daughter? Well, her being the same age as the girls I’m drooling over is beside the point.

What if I were a man who took the liberty to do what I wanted to do to a woman’s body. When I’m out, partying. Drinking. Or simply when I feel like it. The way she’s dressed, of course she wants it. And nevermind if she’s not dressed provocatively, she doesn’t mind anyway. Not really.

What if I were a man who talked about women who were raped by commenting ”but had she been drinking? was she really out that late? alone? and that’s the dress she was wearing? gosh, it’s almost as if she was asking for it”.

What if I were a man who felt he had the right to comment on a woman’s body. How she’s dressed. Details in her appearance. She doesn’t mind, does she, having someone pick her apart piece by piece, and assembling her back together again at their own liking. A distorted version of the person she used to be.

What if I were a man. I’d never rape anybody, hell no. Do you really think I’d attack some poor defenseless woman walking home alone at night through a dark park, or something. But then again, what is she doing alone at the park, so late at night. Hm. But no, it’s not the same damn thing when you’re married. My wife, huh. I mean, I’ve never forced her, you know. Not really. Clearly she doesn’t want to, sometimes, it’s a fucking annoyance. Just to get what I want. What is my marital right. Heck yeah, I might have had to… persuade her once or twice. But rape, no, I don’t do that. Did my wife say no? Not that I heard.

What if I were a man. A man with an authoritarian, deep, dark voice, who spoke, interrupted, argumented, was right, annihilated women in conversations. What if every time a woman tried to make herself heard, raised her voice, objected, I’d raise my super manly bass voice even more. To silence her. Because who does she think she is, really.

What if I were a man. A man in a car. What if I were out driving one day and saw a beautiful woman. What if I slowed down, drove up next to her, followed her to get her attention. Her speeding up, walking faster, not even turning around to check me out, or check my super flashy, super expensive car out? Why the hell is she playing hard to get for? It’s not like I’m a stalker.

What if I were a man. Nah, what are you saying, of course I wouldn’t beat some poor woman up. If me and the wife have argued? Of course, doesn’t everyone? But damn, a little push is nothing. Pushing and horrible, hurtful words are not domestic violence, damn it. It’s not like I punched her with my fist or something.

What if I were a man. And used the word feminist as an insult.

What if I were a man. What despicable actions I’d be able to get away with.

If I were a man.

P.S. Everything I’ve written about in this post I’ve experienced myself (unfortunately).

being-a-woman-is

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE TEENAGER

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

♦

I’m sitting in the kitchen with the window open and Alicia Keys’ ”Unthinkable” playing in the background. It’s summer and steel gray outside. It’s about to start pouring down any time now. I can hear my son out in the yard, I’ll have to call him upstairs soon. That’s one thing I appreciate about living in the city, the inner yards on every block, or more particularly, my yard. I feel completely safe letting Jay go outside to play here. I mean, he’s twelve now and all, and goes grocery shopping by himself sometimes, but even when he was younger I felt ok with it. It’s totally closed off from the rest of the city, and everyone knows everyone, says hi to everyone. All the kids play with each other. It’s nice.

He’s growing so fast, my son. Twelve years have passed, which is strange considering I don’t age at all… He’s reached the neither-nor age. Neither a child nor a teenager. It’s still clearly leaning towards child, but I’m starting to sense a difference more and more, from how he was just a year or so ago.

Sleep. His sleep pattern has changed. He’s always been a morning person and still is, provided that he’s gotten enough sleep during the night. But he needs more sleep now, than he did before, likes to sleep a little longer in the mornings. He sleeps like an adult… or like most adults that I know (including myself). Wakes up easily if there’s any little noise. The sleeping-like-a-rock time is over. The amount of sleep he gets also affects his mood more now.

Food. He eats a lot more now. And more of everything, tries typical ”grown up foods” more often than before, even though he might not like all of it. It’s so nice to be out of the macaroni and cheese phase (even if that’s delicious sometimes, you get tired of it…). I’m taking every opportunity to scoop up lots of veggies onto his plate, he’s ok with it. Loads of fruit salads. A lot less sweets and candy, and other crap. Feels good.

Mood. It goes up and down sometimes. Not too often. He never crosses the line, perhaps it’s a bit too soon for that. I’ve always taught him the importance of respect, both giving and demanding. I give him some space when I notice a change in his mood. He needs to be by himself sometimes, and I respect that. Our beautiful communication is a good foundation to stand on.

Sizes. Clothes. Shoes. Everything gets too small, so fast. Did I grow so quickly, too?

Friends. They’re important now. The communication between them is different now. They speak more maturely now. The cell phone is a bit more important than it’s been before. (He’s not allowed to have Facebook, Instagram and all that yet, and has never shown any interest in that. More on that in another post). They do, however, text and call each other.

Interests. He doesn’t like doing the same things as before. Since a couple of years back he’s completely lost interest in toys and such. He does, however, still like Lego and other things you can build/put together. Now it’s all about friends, sports, PlayStation and Xbox (they’re playing online and talking to each other on their headsets), music, playing outside. He still enjoys going to the park/playground and goes bananas when he sees a swing/slide/whatever he can climb. Good for me, since I turn into a little kid on the playground. Don’t know who has more fun, me or Jason. He also reads more now.

Music. I don’t know if this is an age thing, but he’s ”discovered” music in a completely different way now. I can see so much of myself in him. This family loves music. He sings along to different songs, finds songs and artists he likes, creates his own style and playlists on Spotify.

I don’t miss the baby days. I love seeing him evolving and finding his own identity. He questions things, finds information on his own. He has opinions of his own. I’d rather have long, interesting, funny conversations with a twelve year old, than change diapers on an infant.

When you’re too cool for pictures.

20150619_170235

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

COMFORTABLE IN YOUR OWN SKIN

When was the last time…

… we were comfortable in our own skin?

Detta klippet är så fint och sorgligt på samma gång. Tänk om vi kunde omprogrammera oss själva så att vi kunde tänka och resonera som barn gör? (Innan de hinner påverkas av yttre faktorer såsom media, elaka kommentarer etc.).

♦

This video is so beautiful and so sad at the same time. What if we could reprogram ourselves to think and reason the way kids do? (Before they are influenced by outer factors, such as media, mean comments, etc.).

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

LIKE A GIRL

Älskar denna reklamen! Tycker att vi alla kollektivt ska sluta använda uttryck som ”som en tjej” i nedvärderande syfte. Vi kvinnor är underbara, starka, beskyddande, ödmjuka, intelligenta, modiga varelser. Och den naturliga instinkten att skydda sitt/sina barn kan ingen förneka… den ger uttrycket ”som en tjej” en helt annan betydelse. Bam!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

TIME FLIES

”Idag tog min son studenten”… Tänkte inte på vad jag skrev och började faktiskt så. Sömnbristen gör sitt.
Anyhow, idag hade min son skolavslutning. Han är nu klar med fjärde klass. Känns lite nostalgiskt varje gång, det är ju min gamla skola han går på. Samma korridorer, samma skåp, samma lärare (några finns kvar på skolan). Andra minnen. Jag är ju på skolan ofta, vi bor långt ifrån så jag hämtar och lämnar. Men speciella dagar, som den här, är det alltid aulan eller idrottssalen som gäller. Då sköljer minnena över mig som en tidvattenvåg.
Det var fint, det sjöngs och skrattades. Vänner som sade hejdå. Vissa ses under sommaren, andra inte förrän i femman, om två månader. Barn och föräldrar i fina sommarkläder. Klänningar och skjortor. Vi hade tur med vädret.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

EIGHT YEARS LEFT

Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.

Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts ”gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring 😀

Jag… en dag, haha!!!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

POSITIVE ENERGY

Ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är att omge sig med människor som tillför positiv energi till ens liv. Det finns absolut ingen anledning att slösa tid på folk som inte gör det. Jag har (tyvärr) haft med sådana människor att göra, men över åren utvecklat nolltolerans mot bullshit.

Med folk som tillför negativ energi menar jag först och främst sådana som får en att må dåligt, som gröper ur ens självförtroende istället för att stärka det, som nedvärderar och kommer med ständig (negativ) kritik. Människor som talar bakom ryggen på en, och i vissa fall ljuger. Oärlighet är inte acceptabelt. Sen har man ju flera sorters olika relationer i sin krets. Är det till exempel arbetsplats eller skola så kan det vara svårt att vara selektiv med vilka man umgås med. De närmaste vännerna väljer vi ofta för att vi känner att vi får ut något positivt av att umgås med dem – många skratt, fina minnen, ärlighet, lojalitet. Men på en arbetsplats eller skola får vi inte alltid välja vilka vi blir ihopgrupperade med. Där kan man försöka förhålla sig neutral – hålla en vänlig distans. När det gäller mobbning (i skola eller vuxenmobbning på arbetet) tycker jag man ska ha nolltolerans. Där gäller det att agera innan situationen blir värre. Tala med lärare/föräldrar/chefer. Det viktigaste är att alltid hålla huvudet högt. Titta aldrig ner i marken, du har inget att skämmas för.

Är det vänskapsrelationer kan det vara svårare. Var drar man gränsen? När slutar kompisens råd vara vänligt menade och övergår till negativ kritik? Var går gränsen mellan en vit lögn och en kolsvart? Är detta en vän som du står bredvid eller bakom, i skuggan av? Det finns bara en person som kan avgöra, och det är du själv. Mår du dåligt av att umgås med din vän tycker jag först och främst att du ska ha ett ärligt samtal med hen och berätta hur du känner. Ändras inget efter det, så kanske det är ett tecken på att man växt ifrån varandra.

Det allra svåraste är kanske familjerelationer. Att bryta kontakten med någon är ett stort steg, och ett som bör tänkas över både en och två gånger. Känner man att man har talat med personen, berättat att man mår dåligt av hens agerande, och det trots allt inte fungerar, så kan det vara bra att ta en paus från personen. (Förutsatt att man inte bor ihop). Har man däremot om och om igen försökt lösa situationen, men inte kommit någon vart, kan det vara värt att backa helt.

Det finns ingen anledning att låta någon annan ha kontroll över hur du mår. Punkt slut. Livet är för kort för att ständigt gå omkring med en knut i magen. 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE THREE OF THEM

Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. ”Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.

Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.

När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.

De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.

Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 😛 Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.

Vi är inte sådana i vår familj att vi säger ”jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.

P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små… 😛

Finns få foton på oss alla tre tillsammans… i brist på annat får detta duga.
 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

CHOICES

Jag är för omväxlings skull ensam hemma. Jay är hos en vän, och jag lyssnar på Al Green och äter nektariner. Jag satt och funderade på det här med miljöpåverkan och uppväxt. Hur mycket påverkas vi egentligen av den miljön vi växer upp i? Hur många egenskaper ”ärver” vi från de närmaste vuxna förebilderna i våra liv, på både gott och ont? Och har vi ett val? Hur pass mycket kan vi påverka och styra vårt öde (i brist på ett bättre ord)?

Ibland när jag ser Jay kan jag inte låta bli att önska att jag fick göra om det. Leva om min barndom en gång till. Barn är så oskyldiga, så fulla av kärlek och omtanke. De säger exakt vad som faller dem in. De leker utan att bry sig om vem som tittar. De sjunger för sig själva ute, och somnar lätt på kvällen. De har inga fördomar.

Jag visste inget om sorg när jag var liten. Jag visste inget om lögn, om svek. Jag såg på världen med helt andra ögon. Allt var fint, allt var värt att undersöka. Jag älskade att klättra i träd och cykla. Jag tyckte om när min far berättade små historier ur sin barndom för mig. Orden räkningar, hyra, lön, stress var okända begrepp. Framtiden låg framför mig, och den bekymrade mig inte, åtminstone inte i riktigt ung ålder.

Men, å andra sidan. Jag var väldigt osäker som barn. Jag kände mig inte sedd. Jag var nervös ofta. Allt var en tävling. Jag hade enorm prestationsångest, ville vara bäst. Skulle vara bäst. Jag sökte godkännande. Jag ville duga, men kände aldrig att jag gjorde det.

Jag undrar hur mycket annorlunda jag hade varit nu i vuxen ålder, om jag inte hade behövt känna på det sättet när jag var barn. Hade jag gjort om samma misstag? Hade jag tagit för mig mer. Tidigare. Det är inte förrän nu som jag börjar bli helt säker på mig själv. Mitt självförtroende ligger på topp, bara en liten bit har jag kvar. Men jag kan inte låta bli att undra. Har vi ett val? Eller är vi bara en produkt av vår omgivning?

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

GOOD VS BAD

På sistone har jag funderat lite på det här med ”bra” män vs ”dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?

Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med ”bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.

Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.

Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE TRUTH

Jag undrar hur folk skulle reagera om vi alla började berätta hur vi verkligen mår. Hur många gånger har man gått förbi en granne eller bekant och fått frågan: ”Hej, hur är det?”
Normalt brukar man då i förbigående svara något lättsamt, i stil med: ”Jodå, det går bra, det rullar på”.
Tänk om vi i stället hade sagt: ”Jag och frugan sover i skilda sängar och jag tror att hon är otrogen med min granne, men annars är allt finfint…”, eller ”Precis fått sparken och tror jag måste sälja villan. Men visst, det rullar på.”
Jag undrar verkligen hur folk hade reagerat. Och hade vi mått bättre av att dela med oss av våra problem?
Något att fundera på tills nästa gång ni får frågan…

image

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

STEREOTYPES AT THE GYM

Sedan jag började gymma en del har jag lagt märke till att några av de förutfattade meningar som jag hade faktiskt (tyvärr) stämmer. En kille på min facebook sida lade upp denna youtube videon. Det är kanske inte riktigt lika illa som i videon, men visst stämmer en del av det? 😛

”Push it! You can do better! Don’t be a little penis!”

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

OVERTHINKING

Jay är på kalas och jag är hemma. Har en stund för mig själv vilket inte händer alltför ofta. Jag är nästan alltid med någon. Jay eller vän eller granne eller någon syster. Tänkte ta tillfället i akt och städa undan, men jag är för rastlös, hur nu det går ihop. Eller så är det mitt (lata) undermedvetna som viskar: ”Städa?! Vad är det för trams… ”

Jag tänker alldeles för mycket och alldeles för intensivt. När man är med någon går det att undvika men nu har jag bara mig själv att underhålla och då är det svårare.

Från en sak till en annan.

När jag någon gång går in och läser någons blogg så är det oftast för att personen bakom bloggen skriver på ett inlevelsefullt sätt. Oftast föredrar jag bloggar/forum som inriktar sig på något specifikt ämne men ibland läser jag även vardagsbloggar. Man kan ta en vardaglig nonsens händelse och skriva om den på ett underhållande sätt. Jag gillar helt enkelt bloggar med kvalité, där man kan se att personen bakom bloggen har lagt ner lite tanke och känsla på sin sida.

Själv föredrar jag att spara skrivtillfällena till när jag verkligen känner mig inspirerad, känner att jag har något att säga. Visst kan jag i detalj beskriva vad jag gjorde under dagen eller vilken mat jag lagade samt lägga upp massa matbilder. Men hur intressant är det efter ett tag? Har ni förresten sett spaghetti och köttfärssås i närbild? Inte en vacker syn. Visst tycker jag om att blanda upp det lite, vardag med allvarligare ämnen. Men jag vill inte logga in här och skriva bara för att.
Så om ni undrar varför jag inte uppdaterar lika ofta som tidigare så är det en av anledningarna.

Jag önskar er alla en underbar fredag kväll.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

LONG TIME, NO SEE

Det var ett tag sen. Har haft fullt upp. Och tankarna på annat håll.

Började året bra, kind of. Det gjordes planer. Det påbörjades planer. Planer sket sig och planer fick ändras, justeras. Nu följer jag nya planer och det ser bra ut.

Kände mig stressad ett tag. Folk var jobbiga, inte medvetet utan jag upplevde det så just då. Det kändes som om de drog och slet åt olika håll och jag fick dela upp mig i flera olika Tinor för att tillfredsställa allas behov. Men har hittat tillbaka till mig själv nu. Har ögonen på mina mål. Ordet för 2013 är fokus. Ett fint ord, tycker jag.

Av ovan nämnda anledning har jag heller inte svarat på kommentarer eller ens orkat/hunnit titta in på någons blogg. Men det kommer!

Detta blir ett kort inlägg, sitter och väntar på någon som anländer snart. Men jag lever och vi hörs snart igen, tills dess får ni ha det fint.

Brunett-Tina. Taget en månad sen. Såhär glad och pigg var jag då. Inte nu, dock 🙁

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

ABOUT HER

Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.

Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet ”hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.

Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.

Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.

Hon är tonårstjejen.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

QUESTIONS

Konversation mellan mig och Jay under förmiddagen.

Jay: Mami… är det 2012 nu?
Tina: Ja, älskling.
Jay: Men imorgon då? Vad blir det då?
Tina: Då är det fortfarande 2012. I alla fall i lite mer än två månader. Efter nyår blir det 2013.
Jay: Jaha.

5 minuter senare.

Jay: Mamma, när jag gifter mig kommer du få passa mina barn. Om jag ska gå på restaurang med min fru.
Tina: Haha! Jaså?
Jay: Ja. Fast bara om du är snäll. Annars får du inte passa dem.

Ytterliggare några minuter senare.

Jay: Mami… om du dör kommer du vara i himlen med dinosaurierna, fast sen kommer jag till dig.
Tina: Oj, det låter farligt.
Jay: Ja. Du får gömma dig i någon grotta. Annars äter de upp dig.

En stund senare.

Jay: Mamma, kommer jag också få hår på bröstet som morfar när jag blir gammal?
Tina: Haha! Det vet jag inte än. Vissa killar får lite, vissa får mycket.
Jay: Mm. Fast det är bra på vintern.

2 minuter senare.

Jay: Mamma? Kan jag få en häst? En stoooor häst?
Tina: …

Och så här har det fortsatt sen han vaknade…
Börjar tro att min sjukis har blivit en aning uttråkad under de dagarna han varit hemma.

Fin bild på min skruttis, tagen av morfar.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THEY ARE EVERYWHERE

God morgon, gott folk!

Jag kom att tänka på en ganska creepy sak. Det är nämligen så att jag kan se vilka ord/fraser som folk använt sig av när de sökt på t.ex. Google och hamnat på min blogg. (Och nej, chillax – jag kan INTE se vilka ni är). Oftast är det helt vanliga saker som jag nämnt i tidigare inlägg, såsom någon film eller låttitel eller något annat jag skrivit om. Men ibland (egentligen alltför ofta…) dyker det upp sökord som exempelvis ”stor röv i tighta jeans”, ”liten flicka i string”, ”sminkad slampa” etc. Det som jag såklart undrar över är: vad är det för skumma gamla pervo-gubbar som söker på detta och hamnar här? Usch. Synd att det inte finns något sätt att blockera folk som söker på sånt. Ett pervo-filter. Känns inte helt okej att veta att det finns män därute som söker efter småtjejer i string och hamnar på min sida. Bläh, jag ryser. Men jag antar att det är det man får stå ut med när man bloggar. Jag har ju tidigare skrivit om mode samt skönhet både här, här och här, och det är ju säkerligen p.g.a. dessa inlägg som de här individerna hamnar på min blogg. Men skall jag för den sakens skull behöva censurera mig själv och hela tiden välja ämnen såsom väder och tv-program att skriva om?

Jag är medveten om att man ibland måste söka på konstiga ord/fraser när man letar information. Jag skrev ju för inte så länge sen ett inlägg om tjejer som tränar på gym (som ni by the way kan läsa här) och var till detta inlägg tvungen att hitta en passande bild. Då sökte jag på ”bimbos at the gym”. (Kände inte själv för att pose-a framför spegeln iklädd hotpants och hållandes i ett par rosa hantlar…). Så jag vet att inte alla som hamnar här är medelålders snuskgubbar med ölmage och begynnande flint. Men jag har svårt att tro att folk som söker på ”liten flicka i string” använder detta till något konstruktivt.

Men, som sagt, oftast är det helt vanliga sökord som används, och det är kul att se att jag skrivit om ett så pass brett spektrum av ämnen. Ibland har jag glömt att jag skrivit om en specifik sak för flera månader sen, och då är det kul att bli påmind.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

BIMBOS AT THE GYM

Alldeles i närheten av där jag bor finns ett gym. Jag tränar inte på detta gym, och inget annat heller för den delen. Tränade ett tag men slutade, tyckte det blev en aning jobbigt med killar som glodde och jämt skulle inleda konversationer med mig. Dessutom tyckte jag inte att just den träningsformen passade mig. Under den korta perioden då jag tränade på gym hade jag på mig långa träningstights, t-shirt och oftast (innan man fick upp värmen ordentligt, i alla fall) Adidas-hoodie över. Ganska vanlig och intetsägande standardklädsel på gym, trodde jag.

Döm om min förvåning när jag lyfte på blicken och såg mig omkring efter att ha varit helt inne i musiken och träningen. Nu var jag inte bara omgiven av grymtande svettiga killar som flexade bicepsen, utan även en hel flock med lättklädda brudar som såg ut som om gymmet var det sista de tänkte på när de valde klädsel innan de gick ut.

Jag kan förstå att det blir varmt och svettigt på gym. Jag förstår. Men kom igen för fasen. En ”träningstopp” (citationstecknen är till för att få ordet att riktigt drypa av sarkasm) som mer liknar en behå ur Victoria’s Secret senaste kollektion, ytte pytte små… hmm… shorts? Hotpants? Trosor? Hittar inte rätt ord här. Det var full make-up som gällde, vi snackar mascara, kajal, läppglans, hela fadderullan. På vissa såg man till och med att de hade använt foundation och grejer. Jag kan bara säga så här, färgad foundation hör inte hemma på gym. Det syns. Det blir ränder. People sweat. Lite zebra-varning.

De här stackars tappade själarna stod och kråmade sig framför speglarna (hela ena väggen av gymmet var spegelklädd) medan de tränade lite halvt-om-halvt och spanade runt för att se om killarna lade märke till dem.

Jag fick en sådan där konstig känsla medan jag var där, som om jag befann mig på en helt främmande planet bland exotiska och lite underliga, för mig helt okända, varelser.

Jag tänker inte komma med råd och pekpinnar, men jag kunde dra en ganska så självklar slutsats efter att ha observerat detta i ungefär en kvart. Kvinnor är allt annat än sexiga med tuttarna upp-pressade till hakan, mascaran under ögonen (emo-varning), svettränder på kinderna av för mycket foundation, och Pippi Långstrump-tofsar. Det borde för övrigt finnas en lag mot överdrivet användande av brun-utan-sol creme.

And that’s all I have to say about that!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

SINGLE

Det här med att vara singel… Jag är singel och har varit det ganska länge nu. Lämnade Jays pappa i slutet på 2007 och med undantag för 2009 (då jag dejtade någon i nästan ett år… ) så har jag trivts med att vara för mig själv. Jag har givetvis gått ut, träffat vänner och dejtat lite. Men något seriöst har det alltså inte blivit. Jag själv känner mig helt okej med detta. Jag har det bra nu och vet inte om jag är redo för ett förhållande, med allt vad det innebär. Bara ordet förhållande får mig att bli lite nervös… Jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter men jag har byggt upp en stabil liten bubbla åt mig och Jay, och gillar att ha saker och ting på mitt sätt. Enda gångerna jag önskat mig en pojkvän är då lägenheten varit stökig och jag inte orkat städa undan. Eller då jag varit sjuk och ej orkat gå ner och handla thaimat. Typ. Fast det är väl av helt fel anledningar, hehe… en hushållerska hade nog varit lämpligare.

Men allt som oftast får man kommentarer och frågor. När jag då berättar att jag är singel (och dessutom har barn) får de först en superförvånad min, följt av en som verkar uttrycka: ”Stackars tjej… och så ung också. Vad ska det bli av henne. Och barnet? Fy skam…” För det mesta tycker jag bara detta är underhållande, men ibland går det mig på nerverna. Som om jag inte skulle kunna klara mig själv just fine utan nån sketen man. Nån av er som upplevt samma sak? Och brukar ni i så fall ge svar på tal?

image

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

FACEBOOK

Hej fina läsare! Har ni en bra morgon? Själv är jag förkyld men ute är det soooool!!! 🙂

Nu till det jag tänkte skriva om: Facebook! Jag gick upp, åt frukost och loggade in på fejjan för att kolla min mailbox. Och vad ser jag om inte 24 nya pokes (eller puffar – beroende på språkinställning). Suck.

Enligt min åsikt är puffandet en värdelös Facebook funktion som inte uppfyller något som helst syfte. Som jag skrev i en Fb- status för några dagar sedan: vad är egentligen poängen bakom puffandet? Har du något att säga till mig så finns både min inkorg som du kan maila till, eller vägg som du kan göra inlägg på, eller t.o.m. kommentera något jag lagt upp. Men sluta förihelskotta puffa mig! Jag är inte en piñata!

Hur förväntas man förhålla sig till en puff? Måste man puffa tillbaka? Känns lite förskoleaktigt. Kan man bara klicka på ”remove poke” utan att personen i fråga ser att jag har tagit bort dennes puff? Och vad händer sen: du puffar, jag puffar tillbaka, sen du igen, låt oss alla puffa tillsammans, puff, puff, PUFF!!! Stop the madness.

Något annat som jag tycker är riktigt irriterande är alla jäkla inbjudningar till diverse Villes (Farmville, Maffiaville, Ihavenothingelsetodoonfacebookbutsendstupidvilleinvitesville etc) och andra spel som Diamond Dash och liknande. Detta räknar jag som spam. Finns det något sätt att blockera alla dessa spelinbjudningar? Någon som vet? Slöseri med tid, vill du spela så skaffa dig en Playstation. Men håll dig borta från min Facebook.

Med detta sagt, ha en fin Facebook-fri dag så hörs vi sen!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

BIRTHDAY PLANS

Fick lite småpanik när min mor ringde och frågade hur jag har tänkt göra på Jays födelsedag. Det är ju redan oktober! Min lillskrutt fyller år om lite mer än en vecka och det är hög tid att börja ordna allt. Förra året gick vi all in på Leo’s lekland, så det blir väl inte en repris på det i år. Kanske kalas hemma? Har läst någonstans att man kan ordna en kombination av kalas/inspelning. Går då till så att barnen får spela in i studio och får en cd med sig hem med låten de spelat in. Kan ju vara ett kul alternativ till standardkalaset? (Får en känsla av att jag hade haft mer kul i studion än barnen, hehe…) Blir dock alltid två kalas, först med familjen och sedan med kompisarna. Ungar nuförtiden är bortskämda… ♥

Kan inte fatta att denna lillfisen…
 
…har växt upp till denna coola killen 🙂

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

JEHOVAH’S WITNESSES

God eftermiddag, fina! Ber inte om ursäkt för dålig uppdatering (har ett liv utöver bloggen… duuhhh…) men ger en liten förklaring. Har nämligen haft sjukt mycket att göra idag. Har varit stressad, trött och kinkig (kan man vara kinkig när man är vuxen?). Nu är vi hemma och har ätit en måltid som skulle ha kunnat mätta hela Skåneland.

När vi satt och åt idag ringde det på dörren. Nu har vi ju portkod och hela fadderullan, men nu ringde det på… wait for it, wait for it… YTTERDÖRREN! Det var en liten tant med en massa broschyrer som skulle omvända mig till att bli ett vittne. Och inget vittne som helst heller, utan ett Jehovas sådant. Jag har väldigt svårt för folk som försöker påtvinga andra sin religion, oavsett vilken religion det handlar om. Det är, enligt min åsikt, något som man bör ha friheten att få välja själv, och vaknar man en dag och känner att man verkligen vill bli ett Jehovas vittne (eller vad det nu kan vara), då bör man ha möjligheten att själv få ta kontakt med någon från deras ”organisation”.

MEN… kommer man och ringer på min dörr när jag äter så är man ute på extremt tunn is. Under inga omständigheter kommer man emellan mig och min mat. Jag lät tanten hållas ett tag, och medan hon pratade kunde jag se den. Jag såg the crazy glow i hennes ögon. Ni vet den blicken som bara riktigt besatta eller riktigt höga människor får. (Här måste jag infoga att detta är andra gången tanten varit här, sist avvisade jag henne redan genom porttelefonen). Eftersom jag var trevlig mot henne sist så orkade jag inte spilla onödig energi på henne idag, utan bad henne att inte kontakta mig igen. Tanten blev nog lite rädd… antar att jag hade lite crazy glow i ögonen själv – hon hade ju trots allt avbrutit min måltid…

På tal om sekter så har jag nyligen läst ut en bok som är skriven av tre före detta medlemmar av Guds barn (även känt som Familjen). Boken skildrar hur dessa tre systrar föddes in i sekten och växte upp i tron om att resten av omvärlden var ond. Läs den! ”De oskuldsfulla” heter den, och är skriven av Kristina Jones, Celeste Jones och Juliana Buhring.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

DADS AT THE PLAYGROUND

Hej igen! Vi är hemkomna efter ett par timmar ute i friska luften (läs: jag höll på att frysa häcken av mig… ). Hade roligt med lillskrutten, som vanligt. Något som dock irriterar mig lite är alla de ensamma pappor som ser lekplatser som ett naturligt ställe att försöka inleda kontakter med det motsatta könet på. Jag har inget alls emot normalt lekplatsprat, de ytliga kontakter som oftast uppstår mellan föräldrar som börjar prata om sina barn, eller vad det nu kan vara. Sånt är bara naturligt. Dessutom hade det varit hur tråkigt som helst om alla bara höll sig för sig själva och stirrade ner i marken. MEN (ja, det finns ett MEN)… så här ligger det till. När jag går till en lekplats med Jay så gör jag det för att jag vill spendera lite kvalitetstid med min son, och inte för att behöva förklara för desperata singelpappor varför jag kommer till lekplatsen själv och hur länge jag har varit singel etc. Dessutom, när jag går och leker med Jay så ser jag (oftast) ut som en luffare, bekväma kläder, sneakers, ligger på 0,5 på sexighets-skalan. Om inte lägre. Män – hur tänker ni? Jisses… Koncentrera er på era ungar och spara raggandet till ett annat tillfälle/plats.

Nu ska här bakas! Men först några bilder på Juliano. Hörs!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

AT THE PARK

Hej alla! Hur har er dag varit? Vi har haft det fint, varit ute mycket och lekt. Efter lunch stack vi ner till Rörsjöparken och lekte, jagade varandra och låtsasbrottades. Jag är sådan att jag struntar fullständigt i vad de andra föräldrarna tycker och tänker om mig, så jag levde mig in i leken till 100 %. Vi lockade fram en del skratt från de andra, både barn och vuxna, som tyckte det såg så roligt ut att de ville vara med och leka. På väg hem stannade Jay upp och kramade mig länge och sa: ”Mami, du är jätterolig!”. Underbare äppelskrutt! Det kändes så bra att se hur glad och full av liv han var idag. Den senaste tiden har ju inte varit lätt för honom, men nu är det som om en stor sten har fallit av hans axlar. Känns otroligt bra att se.

Nu ska jag höja ljudet på musiken och dansa med Jay samtidigt som vi lagar mat! Sen kommer en vän med sin pojke upp hit, ska bli nice att sitta och snacka lite tjejsnack. Hörs sen!

Spiderman-bild 1
 
Spiderman-bild 2
 
Spiderman-bild 3
 
Spiderman-bild 4
Nu när jag tänker efter så är det sällan han faktiskt befinner sig på MARKNIVÅ när vi är ute…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

TALK TO STRANGERS

Hej alla! Hittade detta roliga budskap uppklistrat på en vägg alldeles i närheten av där jag bor. Tycker fler ska göra så: prata med främlingar, öppna er, skratta! Risken är ju förstås att folk tror att man är smått rubbad, men det finns ju skillnad på att prata och prata. Står du vid busshållsplatsen så är det helt ok att le mot någon och ha en liten konversation. Följer du efter någon klockan tre på natten och babblar osammanhängande så är det ju en annan sak…

Ta vara på dagen och alla tillfällen till mänsklig kontakt. Det finns många ensamma människor därute, många äldre, många rädda (för kontakt). Vem vet – du kanske gör någons dag genom att ge dem ett vänligt ord?

Dagens budskap:

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail