Jag är för omväxlings skull ensam hemma. Jay är hos en vän, och jag lyssnar på Al Green och äter nektariner. Jag satt och funderade på det här med miljöpåverkan och uppväxt. Hur mycket påverkas vi egentligen av den miljön vi växer upp i? Hur många egenskaper ”ärver” vi från de närmaste vuxna förebilderna i våra liv, på både gott och ont? Och har vi ett val? Hur pass mycket kan vi påverka och styra vårt öde (i brist på ett bättre ord)?
Ibland när jag ser Jay kan jag inte låta bli att önska att jag fick göra om det. Leva om min barndom en gång till. Barn är så oskyldiga, så fulla av kärlek och omtanke. De säger exakt vad som faller dem in. De leker utan att bry sig om vem som tittar. De sjunger för sig själva ute, och somnar lätt på kvällen. De har inga fördomar.
Jag visste inget om sorg när jag var liten. Jag visste inget om lögn, om svek. Jag såg på världen med helt andra ögon. Allt var fint, allt var värt att undersöka. Jag älskade att klättra i träd och cykla. Jag tyckte om när min far berättade små historier ur sin barndom för mig. Orden räkningar, hyra, lön, stress var okända begrepp. Framtiden låg framför mig, och den bekymrade mig inte, åtminstone inte i riktigt ung ålder.
Men, å andra sidan. Jag var väldigt osäker som barn. Jag kände mig inte sedd. Jag var nervös ofta. Allt var en tävling. Jag hade enorm prestationsångest, ville vara bäst. Skulle vara bäst. Jag sökte godkännande. Jag ville duga, men kände aldrig att jag gjorde det.
Jag undrar hur mycket annorlunda jag hade varit nu i vuxen ålder, om jag inte hade behövt känna på det sättet när jag var barn. Hade jag gjort om samma misstag? Hade jag tagit för mig mer. Tidigare. Det är inte förrän nu som jag börjar bli helt säker på mig själv. Mitt självförtroende ligger på topp, bara en liten bit har jag kvar. Men jag kan inte låta bli att undra. Har vi ett val? Eller är vi bara en produkt av vår omgivning?
