BETTER THAN GOOD

En av mina största rädslor var att jag skulle ge min son samma sorts barndom som jag själv hade. Att jag skulle ge honom samma uppväxt som mina föräldrar gav mig när de ”uppfostrade” mig. (Jag använder termen ”uppfostra” väldigt löst här, då det krävs mer än ett tak över huvudet och mat på bordet för att uppfostra ett barn). Men i samma sekund som jag höll honom i min famn visste jag att jag aldrig skulle kunna såra honom. Att jag skulle göra allt för att ge honom stabilitet. Så jag gjorde allt tvärtemot vad mina föräldrar hade gjort när jag växte upp. Jag vet att jag har brister. Och jag är ganska säker på att han kommer se dessa fel och brister tydligare när han blir vuxen, eftersom vi slutar idolisera våra föräldrar när vi blir äldre, och börjar se dem för de imperfekta människorna de är. Men jag hoppas att han aldrig kommer känna på samma sätt som jag känner för min barndom. Jag hoppas att när han reflekterar tillbaka så kommer han känna hur älskad han var. Så otroligt älskad. Och jag hoppas att han kommer ha känt sig trygg och respekterad och sedd. Jag vet att vi inte är perfekta. Men jag tror att vi har klarat oss okej hittills. Jag tror faktiskt att vi har klarat oss bättre än okej. Jag tror att vi har klarat oss utmärkt.

♦️

One of my biggest fears was that I was going to give my son the same kind of childhood that I had growing up. That I was going to provide him with the same kind of upbringing that my parents did when they ”raised” me. (I use the term ”raised” loosely since it takes more than a roof and food on the table to raise a child). But I knew the second I held him in my arms that I could never do anything to hurt him. That I would do anything to give him stability. And so I did everything the opposite of what my parents did when I was growing up. I know I’m flawed. And I’m pretty sure that when he becomes an adult he’ll see those flaws more clearly, because as we become older we stop idolizing our parents and start seeing them for the imperfect humans they are. But I hope he will never feel the way I feel about my childhood. I hope that when he reflects back he will know how loved he was. So incredibly loved. And I hope he will have felt safe and respected and seen. I know we’re not perfect. But I think we’re doing ok so far. In fact, I think we’re doing better than ok. I think we’re doing great.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *