Kategori: KIDS

Det här är den nioåriga versionen av mig.

Jag kommer ihåg att jag var lycklig när det här fotot togs. Mitt hår var rakt den dagen och jag kände mig som en prinsessa. För ett ögonblick kände jag mig sedd, även om det var genom en kameralins. För ett ögonblick kände jag mig värdig nog att uppmärksammas, utan att behöva göra något annat än att le och vara söt.

Jag bar så mycket på de där små axlarna, hemligheter som ett barn inte ska behöva bära. Jag var ofta ledsen. Jag kommer ihåg att jag kände mig skyldig ofta, som om saker som hände runtomkring mig och saker som gjordes mot mig, var mitt fel. Jag var aldrig bra nog, vilket jag fick höra ofta. Jag hade ingen att prata med, ingen att dela mina hemligheter med, ingen som hjälpte mig. Jag var ett barn som trodde att det skulle vara bättre om jag var borta. Jag tänkte ofta på olika sätt som jag skulle få det att hända.

Om jag skulle kunna gå tillbaka till den dagen så skulle jag tala om för den lilla flickan att hon är värdefull. Jag skulle tala om för henne att hennes röst spelar roll, hennes åsikter spelar roll, jag skulle krama henne och berätta för henne att hon kommer att vara älskad. En dag kommer hon att vara älskad. Jag skulle berätta för henne att det inte är hennes fel. Att inget som sades till henne eller gjordes mot henne var hennes fel. Jag skulle berätta för henne att hon är vacker och smart och rolig. Jag skulle tala om för att henne att hon ska hålla huvudet högt.

Saken är den, det är lättare att uppfostra starka barn från början än att behöva fixa dem när de växt upp till vuxna som, på grund av sin uppväxt, ”är sönder”. Jag har tyvärr behövt fixa mig själv. Och jag gör det fortfarande. Jag var maktlös när jag var barn. Jag hade ingen kontroll över någonting och blev nedbruten. Men en dag kommer jag bli bra. En dag kommer den lilla flickan bli okej.

♦

This is the nine year old version of me.

I remember being happy when this picture was taken. My hair was straight that day and I felt like a princess. For a minute I felt seen, even if it was through a camera lens. For a minute I felt worthy of attention, without having to do anything other than smile and be pretty.

I was carrying so much on those tiny shoulders, secrets a child shouldn’t have to carry. I was often sad. I remember feeling guilty a lot, like things that were happening around me and to me, were my fault. I was never enough, and I was told so on a daily basis. I had no one to talk to, no one to share my secrets with, no one to help me. I was a child who thought it would be better if I was gone. I often thought of ways I could make that happen.

If I could go back to that day, I’d tell that little girl that she matters. I’d tell her that her voice matters, her opinions matter, I’d hug her and tell her that she will be loved. One day she will be loved. I’d tell her it’s not her fault. Nothing that was said and done to her was her fault. I’d tell her she’s beautiful and smart and funny. I’d tell her to keep her head held high.

The truth is, it’s easier to raise strong children than fix broken adults. Unfortunately I’ve had to fix myself. And I’m still doing so. I was powerless as a child. I had no control over anything and I was broken. But one day I will be fine. One day that little girl will be okay.

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

♦

I’m thinking about something that happened a couple of years ago. Why, I don’t know. Jason was just a little three year old munchkin. I’d taken him to the playground and he was completely preoccupied building kiddy dreams in the sand. A big, somewhat moist sand clod was supposed to be a car, he explained to me. I let him finish building his ”car” and he then waited for me to squash it. I put my hand on the sand clod and flattened it, and he laughed so hard he almost choked. This was something he loved. He built, I squashed. Lots of laughter. We were completely absorbed in our game when I noticed someone looking at me.

She was young, younger than me. I don’t know what I noticed first. Probably her eyes, the look on her face. She looked at me and smiled, but her eyes weren’t smiling. I smiled back at her. Neither of us said anything, not until later, when my son and her daughter started playing together, squashing each other’s sand creations. She spoke Swedish with an accent, but well enough for us to be able to have a conversation. At first it was hesitant, reserved, she asked how old my son was and if we usually came to play here. By the age of twenty she already had three children. She told me that she had her twin girls when she was only fifteen years old, followed by the youngest daughter two years later. Her husband brought her to Sweden, she didn’t know anyone here. She didn’t know him either, it was more or less decided for her, the marriage, the move to another country. Everything.

We saw each other a couple of more times, always at the playground. Jason liked to play with her youngest daughter, while the two older girls played together. One day she asked about my son’s father. Was he good to me? Did he want more children? She said her husband wanted more kids, he wasn’t content with only the girls and demanded they had a boy. She said he used to tell her that there was something wrong with her since she only gave birth to girls. I sat quietly and listened to what she was telling me. Not until now did I realize why she often looked so sad. She said she didn’t want anymore children and asked me what she could do to prevent getting pregnant again. I explained to her where she needed to go to get contraceptives prescribed. ”I’m so tired”, she said. ”I can’t take it anymore”. Her dark eyes almost seemed to glow as she continued to say, more determined now. ”I’m not having more kids”.

That was the last time I saw her, she never came back to the playground, at least not when I was there. I don’t know where she went, if they moved, what happened, if she had more children. But I think about her sometimes. I think about the choices I had, the choices that were taken from her. She never got to choose, her future was already decided for her, by other people. She had no say in anything, no voice. She had the misfortune of being born in a country where she was not to be heard, and barely even seen.

That is so wrong, so incredibly damn wrong. I don’t really know why I’m even writing this post. This is not about any specific religion. It’s about men who use religion as an excuse to oppress women. It’s about people who hide behind religious writings and outdated traditions in order to be able to impose their ideas onto others. It’s about all of us having the right to choose – to believe or not to believe. But that we should never ever blame religion in order to be able to get away with doing despicable things.

It’s about having to continue to fight. Together.

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

♦

I’m sitting in the kitchen with the window open and Alicia Keys’ ”Unthinkable” playing in the background. It’s summer and steel gray outside. It’s about to start pouring down any time now. I can hear my son out in the yard, I’ll have to call him upstairs soon. That’s one thing I appreciate about living in the city, the inner yards on every block, or more particularly, my yard. I feel completely safe letting Jay go outside to play here. I mean, he’s twelve now and all, and goes grocery shopping by himself sometimes, but even when he was younger I felt ok with it. It’s totally closed off from the rest of the city, and everyone knows everyone, says hi to everyone. All the kids play with each other. It’s nice.

He’s growing so fast, my son. Twelve years have passed, which is strange considering I don’t age at all… He’s reached the neither-nor age. Neither a child nor a teenager. It’s still clearly leaning towards child, but I’m starting to sense a difference more and more, from how he was just a year or so ago.

Sleep. His sleep pattern has changed. He’s always been a morning person and still is, provided that he’s gotten enough sleep during the night. But he needs more sleep now, than he did before, likes to sleep a little longer in the mornings. He sleeps like an adult… or like most adults that I know (including myself). Wakes up easily if there’s any little noise. The sleeping-like-a-rock time is over. The amount of sleep he gets also affects his mood more now.

Food. He eats a lot more now. And more of everything, tries typical ”grown up foods” more often than before, even though he might not like all of it. It’s so nice to be out of the macaroni and cheese phase (even if that’s delicious sometimes, you get tired of it…). I’m taking every opportunity to scoop up lots of veggies onto his plate, he’s ok with it. Loads of fruit salads. A lot less sweets and candy, and other crap. Feels good.

Mood. It goes up and down sometimes. Not too often. He never crosses the line, perhaps it’s a bit too soon for that. I’ve always taught him the importance of respect, both giving and demanding. I give him some space when I notice a change in his mood. He needs to be by himself sometimes, and I respect that. Our beautiful communication is a good foundation to stand on.

Sizes. Clothes. Shoes. Everything gets too small, so fast. Did I grow so quickly, too?

Friends. They’re important now. The communication between them is different now. They speak more maturely now. The cell phone is a bit more important than it’s been before. (He’s not allowed to have Facebook, Instagram and all that yet, and has never shown any interest in that. More on that in another post). They do, however, text and call each other.

Interests. He doesn’t like doing the same things as before. Since a couple of years back he’s completely lost interest in toys and such. He does, however, still like Lego and other things you can build/put together. Now it’s all about friends, sports, PlayStation and Xbox (they’re playing online and talking to each other on their headsets), music, playing outside. He still enjoys going to the park/playground and goes bananas when he sees a swing/slide/whatever he can climb. Good for me, since I turn into a little kid on the playground. Don’t know who has more fun, me or Jason. He also reads more now.

Music. I don’t know if this is an age thing, but he’s ”discovered” music in a completely different way now. I can see so much of myself in him. This family loves music. He sings along to different songs, finds songs and artists he likes, creates his own style and playlists on Spotify.

I don’t miss the baby days. I love seeing him evolving and finding his own identity. He questions things, finds information on his own. He has opinions of his own. I’d rather have long, interesting, funny conversations with a twelve year old, than change diapers on an infant.

When you’re too cool for pictures.