Kategori: TWO IN THE MORNING

Publicerat

CONVERSATION WITH MY YOUNGER SELF

Why don’t you leave him, love? I know there’s not a thing in the world I could say that’ll make you leave him. But how much is enough? I know you feel helpless. I know you feel like you’re slowly suffocating. I know you feel ashamed and embarrassed, because this is not you. The young woman on the floor getting kicked in the stomach could never be you. But yet somehow you wake up the next morning with his Timberland bootprint bruise on your skin. How have you gotten to this point, you ask yourself. How can you let someone treat you this way? What you don’t understand yet is that you have nothing to be ashamed of, love. The shame and guilt is his to bear. I know some days you wake up feeling numb. I know the only thing keeping you alive is your son. And I know you sleep with a knife under your bed. I know about all of it, love. How you’ve started to believe him. The words he throws at you weigh a ton each. And you believe him when he tells you you’re nothing. Because that’s what you’ve been made to believe growing up. But the shame was never yours, love. I know you’re scared. I know he’s made you feel guilty for wanting to leave, told you you’d be breaking up a happy home. A beautiful family. You can’t leave, he says. You can’t do that to our son, he tells you. What kind of mother are you? But know this, love, he’s the one destroying the family. And he’s masterfully skilled, he’s been manipulating his way through life. I know you’re exhausted. But I also know there’s life inside you. So much life and strength. You’re a fighter, you just don’t know it. Nobody ever told you. You and your son will be alright. You will thrive without him. And your son will have morals and values and integrity. Having no father figure is better than having a bad one. I know you’re not ready to leave. But when you decide to go, I’ll be here, love. And I know you can hear me. You hear me every time you look at your son while he’s sleeping. You hear me every time you wake up with a new bruise. Do you know what that is? That’s your first small step in the right direction. It’s ok if it takes time. Good things usually do. When you’re ready I’m here, love.
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

BETTER THAN GOOD

En av mina största rädslor var att jag skulle ge min son samma sorts barndom som jag själv hade. Att jag skulle ge honom samma uppväxt som mina föräldrar gav mig när de ”uppfostrade” mig. (Jag använder termen ”uppfostra” väldigt löst här, då det krävs mer än ett tak över huvudet och mat på bordet för att uppfostra ett barn). Men i samma sekund som jag höll honom i min famn visste jag att jag aldrig skulle kunna såra honom. Att jag skulle göra allt för att ge honom stabilitet. Så jag gjorde allt tvärtemot vad mina föräldrar hade gjort när jag växte upp. Jag vet att jag har brister. Och jag är ganska säker på att han kommer se dessa fel och brister tydligare när han blir vuxen, eftersom vi slutar idolisera våra föräldrar när vi blir äldre, och börjar se dem för de imperfekta människorna de är. Men jag hoppas att han aldrig kommer känna på samma sätt som jag känner för min barndom. Jag hoppas att när han reflekterar tillbaka så kommer han känna hur älskad han var. Så otroligt älskad. Och jag hoppas att han kommer ha känt sig trygg och respekterad och sedd. Jag vet att vi inte är perfekta. Men jag tror att vi har klarat oss okej hittills. Jag tror faktiskt att vi har klarat oss bättre än okej. Jag tror att vi har klarat oss utmärkt.

♦️

One of my biggest fears was that I was going to give my son the same kind of childhood that I had growing up. That I was going to provide him with the same kind of upbringing that my parents did when they ”raised” me. (I use the term ”raised” loosely since it takes more than a roof and food on the table to raise a child). But I knew the second I held him in my arms that I could never do anything to hurt him. That I would do anything to give him stability. And so I did everything the opposite of what my parents did when I was growing up. I know I’m flawed. And I’m pretty sure that when he becomes an adult he’ll see those flaws more clearly, because as we become older we stop idolizing our parents and start seeing them for the imperfect humans they are. But I hope he will never feel the way I feel about my childhood. I hope that when he reflects back he will know how loved he was. So incredibly loved. And I hope he will have felt safe and respected and seen. I know we’re not perfect. But I think we’re doing ok so far. In fact, I think we’re doing better than ok. I think we’re doing great.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

STRONGER THAN YOU

Du hade inte känt igen mig om du såg mig nu. Jag är inte samma kvinna som du kände på den tiden. Jag ler ofta. Jag skrattar när saker och ting är roliga eftersom jag inte är rädd för att göra det. Jag pratar med lugn och säkerhet i rösten eftersom jag inte längre behöver se upp med vad jag säger. Jag går rakryggad och med huvudet högt. Eftersom marken under mina fötter är stabil och jag inte längre behöver vara rädd för att falla. Jag har byggt ett hem tillsammans med min son, ett hem som är vårt säkra ställe, vår lugna vrå. Borta är den osäkra, rädda flickan du en gång kände. Jag skojar och tramsar och sjunger och dansar och går varhelst jag vill. Eftersom jag inte längre är inlåst i en osynlig bur. Det är en annorlunda sorts frihet. Det är den typen som gör att luften omkring mig känns lättare att andas. Som ger färger mer lyster. Som gör att inget verkar omöjligt och får mig att känna mig värdig nog allt det vackra som livet skänker mig. Nej, du hade definitivt inte känt igen mig nu. Och du – du kommer högst troligt dö ensam. Du kan inte dölja ditt sanna jag för evigt. Det finns sprickor i din till synes perfekta fasad. Och förr eller senare ser alla ditt rätta jag. Jag läste någonstans att ”man kan inte göra fula saker mot folk och förvänta sig leva ett vackert liv”. Som man sår får man skörda.

♦️

You wouldn’t recognize me if you saw me now. I am not the same woman you knew back then. I smile often. I laugh when things are funny because I’m not afraid of doing so. I speak calmly and with a steady voice, because I no longer have to watch what I say. I walk with my back straight and head held high. Because the ground under my feet is stable and I no longer have to be afraid of falling. I have built a home with my son, one that is our safe place, our calm space. Gone is the insecure, scared girl you once knew. I joke and play and sing and dance and go wherever I want. Because I am no longer locked in an invisible cage. It’s a different sort of freedom. It’s the kind where I feel like the air around me is lighter to breathe. Like colors are more vibrant. Like nothing is impossible and like I’m worthy of all this beauty that life has to offer. No, you definitely wouldn’t recognize me now. And you – you will most likely die alone. You can only hide your true self for so long. But there are cracks in that seemingly perfect facade of yours. And sooner or later everyone sees the real you. I read somewhere that ”you can’t do ugly things to people and expect to live a beautiful life”. We reap what we sow.  
Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

GOING BACK

Det här är den nioåriga versionen av mig.

Jag kommer ihåg att jag var lycklig när det här fotot togs. Mitt hår var rakt den dagen och jag kände mig som en prinsessa. För ett ögonblick kände jag mig sedd, även om det var genom en kameralins. För ett ögonblick kände jag mig värdig nog att uppmärksammas, utan att behöva göra något annat än att le och vara söt.

Jag bar så mycket på de där små axlarna, hemligheter som ett barn inte ska behöva bära. Jag var ofta ledsen. Jag kommer ihåg att jag kände mig skyldig ofta, som om saker som hände runtomkring mig och saker som gjordes mot mig, var mitt fel. Jag var aldrig bra nog, vilket jag fick höra ofta. Jag hade ingen att prata med, ingen att dela mina hemligheter med, ingen som hjälpte mig. Jag var ett barn som trodde att det skulle vara bättre om jag var borta. Jag tänkte ofta på olika sätt som jag skulle få det att hända.

Om jag skulle kunna gå tillbaka till den dagen så skulle jag tala om för den lilla flickan att hon är värdefull. Jag skulle tala om för henne att hennes röst spelar roll, hennes åsikter spelar roll, jag skulle krama henne och berätta för henne att hon kommer att vara älskad. En dag kommer hon att vara älskad. Jag skulle berätta för henne att det inte är hennes fel. Att inget som sades till henne eller gjordes mot henne var hennes fel. Jag skulle berätta för henne att hon är vacker och smart och rolig. Jag skulle tala om för att henne att hon ska hålla huvudet högt.

Saken är den, det är lättare att uppfostra starka barn från början än att behöva fixa dem när de växt upp till vuxna som, på grund av sin uppväxt, ”är sönder”. Jag har tyvärr behövt fixa mig själv. Och jag gör det fortfarande. Jag var maktlös när jag var barn. Jag hade ingen kontroll över någonting och blev nedbruten. Men en dag kommer jag bli bra. En dag kommer den lilla flickan bli okej.

♦

This is the nine year old version of me.

I remember being happy when this picture was taken. My hair was straight that day and I felt like a princess. For a minute I felt seen, even if it was through a camera lens. For a minute I felt worthy of attention, without having to do anything other than smile and be pretty.

I was carrying so much on those tiny shoulders, secrets a child shouldn’t have to carry. I was often sad. I remember feeling guilty a lot, like things that were happening around me and to me, were my fault. I was never enough, and I was told so on a daily basis. I had no one to talk to, no one to share my secrets with, no one to help me. I was a child who thought it would be better if I was gone. I often thought of ways I could make that happen.

If I could go back to that day, I’d tell that little girl that she matters. I’d tell her that her voice matters, her opinions matter, I’d hug her and tell her that she will be loved. One day she will be loved. I’d tell her it’s not her fault. Nothing that was said and done to her was her fault. I’d tell her she’s beautiful and smart and funny. I’d tell her to keep her head held high.

The truth is, it’s easier to raise strong children than fix broken adults. Unfortunately I’ve had to fix myself. And I’m still doing so. I was powerless as a child. I had no control over anything and I was broken. But one day I will be fine. One day that little girl will be okay.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE SAD GIRL

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

♦

I’m thinking about something that happened a couple of years ago. Why, I don’t know. Jason was just a little three year old munchkin. I’d taken him to the playground and he was completely preoccupied building kiddy dreams in the sand. A big, somewhat moist sand clod was supposed to be a car, he explained to me. I let him finish building his ”car” and he then waited for me to squash it. I put my hand on the sand clod and flattened it, and he laughed so hard he almost choked. This was something he loved. He built, I squashed. Lots of laughter. We were completely absorbed in our game when I noticed someone looking at me.

She was young, younger than me. I don’t know what I noticed first. Probably her eyes, the look on her face. She looked at me and smiled, but her eyes weren’t smiling. I smiled back at her. Neither of us said anything, not until later, when my son and her daughter started playing together, squashing each other’s sand creations. She spoke Swedish with an accent, but well enough for us to be able to have a conversation. At first it was hesitant, reserved, she asked how old my son was and if we usually came to play here. By the age of twenty she already had three children. She told me that she had her twin girls when she was only fifteen years old, followed by the youngest daughter two years later. Her husband brought her to Sweden, she didn’t know anyone here. She didn’t know him either, it was more or less decided for her, the marriage, the move to another country. Everything.

We saw each other a couple of more times, always at the playground. Jason liked to play with her youngest daughter, while the two older girls played together. One day she asked about my son’s father. Was he good to me? Did he want more children? She said her husband wanted more kids, he wasn’t content with only the girls and demanded they had a boy. She said he used to tell her that there was something wrong with her since she only gave birth to girls. I sat quietly and listened to what she was telling me. Not until now did I realize why she often looked so sad. She said she didn’t want anymore children and asked me what she could do to prevent getting pregnant again. I explained to her where she needed to go to get contraceptives prescribed. ”I’m so tired”, she said. ”I can’t take it anymore”. Her dark eyes almost seemed to glow as she continued to say, more determined now. ”I’m not having more kids”.

That was the last time I saw her, she never came back to the playground, at least not when I was there. I don’t know where she went, if they moved, what happened, if she had more children. But I think about her sometimes. I think about the choices I had, the choices that were taken from her. She never got to choose, her future was already decided for her, by other people. She had no say in anything, no voice. She had the misfortune of being born in a country where she was not to be heard, and barely even seen.

That is so wrong, so incredibly damn wrong. I don’t really know why I’m even writing this post. This is not about any specific religion. It’s about men who use religion as an excuse to oppress women. It’s about people who hide behind religious writings and outdated traditions in order to be able to impose their ideas onto others. It’s about all of us having the right to choose – to believe or not to believe. But that we should never ever blame religion in order to be able to get away with doing despicable things.

It’s about having to continue to fight. Together.

freedom-to-choose

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE WHAT IFS

Tänk om jag vore en man. Skulle börja gå som en man. Överdrivet självsäkert, rakryggad och med huvudet högt, utan att flytta mig för någon, och speciellt då inte en kvinna. Tänk om jag hellre krockar med henne än väjer undan. Tänk om jag sedan ser chockad ut för att hon hade mage att inte väja för mig.

Tänk om jag vore en man och skulle börja skicka vänförfrågningar till helt random kvinnor på Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier. Tänk om jag ibland även skickade iväg lite bilder på mina könsorgan, för vilken kvinna vill väl inte ha lite snoppbilder till morgonkaffet. Tänk om jag även skulle lägga lite mansgrisiga kommentarer lite här och var, utan att ta hänsyn till att det är en kvinna jag talar med. Tänk om jag skulle skicka mail efter mail efter mail till en och samma kvinna trots att hon aldrig svarat på något av dem.

Tänk om jag vore en man. Skulle sitta som en man. På tåget, bussen, flyget, väntrum. Överallt, med benen brett isär. Vem bryr sig om stolen bredvid är ledig. Mitt manliga ego måste bevisa vilka enorma pungkulor jag har. De måste få plats, skitsamma om de tar upp en extra plats som någon kunde ha suttit på istället.

Tänk om mitt jättemanliga jag hittar en helt random kvinna/tjej på Facebook eller Instagram som jag blir intresserad av. Tänk om jag mailar henne och hon säger att hon tyvärr inte är intresserad, och tänk då om jag hittar hennes adress, googlar fram den tills jag hittat rätt person. Tänk om jag dyker upp på hennes adress, knackar på hennes dörr. Upprepade gånger. Om och om igen, flera gånger. Olika dagar. Skitsamma om kvinnan tycker att jag är en obehaglig jävel. Hur vågar hon inte öppna. Vem tror hon att jag är – en stalker, eller?

Tänk om jag vore en man, en sliskig granne som går och köper sexiga kvinnounderkläder och lägger i min kvinnliga grannes brevlåda. Anonymt, såklart. Då blir hon väl bara tacksam, varför skulle hon tycka att det är obehagligt?

Tänk om jag vore en man. Ute. Speciellt om somrarna. Tänk om jag ställde mig någonstans och spanade på vackra kvinnor. Ofta i ett sällskap med mina andra supermanliga vänner. Tänk om jag började vissla och ropa obsceniteter efter kvinnor. Flickor. Det här med ålder är väl inte så noga, tjejer ser ju så mogna så tidigt ut nuförtiden. Inte kommer hon väl tycka att jag är en sliskig äldre man för det. Va? Min dotter? Ja, men att hon är i samma ålder som flickorna jag dreglar över, det hör väl inte hit.

Tänk om jag vore en man som tog mig friheter till en kvinnas kropp. När jag är ute, festar. Dricker. Eller helt enkelt bara när jag känner för det. Hon är ju klädd som hon är, klart hon vill det. Och är hon inte klädd speciellt utmanande klädd så skitsamma, hon har inget emot det. Egentligen.

Tänk om jag vore en man och kommenterade nyheter om våldtagna kvinnor med att ”men hade hon druckit? var hon ute så sent? helt själv? hade hon verkligen den klänningen på sig? men jisses, hon bad ju nästan om det.”

Tänk om jag vore en man som ansåg mig ha rätt att kommentera hur en kvinnas kropp ser ut. Hur hon är klädd. Detaljer i hennes utseende. Inte har hon väl något emot att någon plockar isär henne, bit för bit, och sedan monterar ihop henne igen efter eget tycke. En skev version av den hon tidigare var.

Tänk om jag vore en man. Jag skulle väl aldrig våldta någon, nej för helvete. Tror ni jag hade slagit ner en stackars kvinna som promenerar ensam nattetid i en mörk park, eller något. Fast vad gör hon ensam i parken så sent, egentligen. Hm. Nej, men det är väl för fan inte samma sak när man är gifta. Min fru, ja. Jag har ju aldrig tvingat henne, vet du. Egentligen. Det är klart att hon kanske inte alltid vill, det är ett jävla tjat ibland. Bara att få som jag vill. Det som är min äktenskapliga rättighet. Visst fan, ibland har man kanske väl fått… övertala henne lite. Men våldta, nej, sånt gör jag inte. Om frugan sa nej? Hörde inte i så fall.

Tänk om jag vore en man. En man med auktoritär, mörk röst, som talade, avbröt, argumenterade, hade rätt, tillintetgjorde kvinnor i konversationer. Tänk om varje gång en kvinna försökte göra sig hörd, höjde rösten, protesterade, så skulle jag höja min supermanliga basröst ännu mer. För att tysta henne. För vem tror hon att hon är, egentligen.

Tänk om jag vore en man. En man i en bil. Tänk om jag var ute och körde en dag och såg en vacker kvinna. Tänk om jag saktade farten, körde upp bredvid henne, följde efter henne för att påkalla hennes uppmärksamhet. Att hon ökar farten och inte ens vänder sig om för kolla på mig eller min jätteflashiga, superdyra bil? Vafan ska hon spela svår för? Jag är väl ingen stalker, heller.

Tänk om jag vore en man. Inte hade jag slagit någon stackars kvinna, vad säger du för något. Om jag och frugan bråkat? Klart, det har ju alla. Men va fan, knuffar är ju inte så farligt. Knuffar och hemska, sårande ord är väl för fan inte någon misshandel heller. Det är ju inte som att jag slagit henne med knytnäven eller något.

Tänk om jag vore en man. Och använde ordet feminist som en förolämpning.

Tänk om jag vore en man. Vilka avskyvärda handlingar jag skulle komma undan med.

Om jag vore en man.

P.S. ALLT JAG SKRIVIT OM I DETTA INLÄGG ÄR TYVÄRR SJÄLVUPPLEVT.

♦

What if I were a man. Were to walk like a man. Excessively confident, back straight and head held high, without moving for anybody, and especially not a woman. What if I would rather bump into her than move out of the way. What if I then look shocked because she had the nerve to not move out of my way.

What if I were a man and would start sending out friend requests to completely random women on Facebook, Instagram, Twitter and other social media platforms. What if I sometimes even sent some pictures of my genitals, because what woman doesn’t want a dick pic with her morning coffee. What if I’d even leave some chauvinistic and inappropriate comments here and there, without any consideration for the woman I’m writing them to. What if I’d keep sending message after message after message to a woman, even though she’s never replied to any of them.

What if I were a man. Would sit like a man. On the train, bus, plane, waiting room. Everywhere, with my legs spread wide. Who cares if the chair next to me is empty. My male ego has to prove what enormous balls I have. They must have enough space, nevermind if I’m taking that space from someone who could have been sitting on that empty chair instead.

What if my super manly self finds a random woman/girl on Facebook or Instagram, that I become interested in. What if I then, when she says she’s not interested, find her address, Google until I find the right person. What if I show up at her address, knock on her door. Repeatedly. Over and over again, several times. On different days. Nevermind if the woman thinks I’m a creepy bastard. How dare she not open. Who does she think I am – a stalker, or what?

What if I were a man, a sleazy neighbor who goes and buys sexy women’s lingerie and puts it in my female neighbor’s mailbox. Anonymously, of course. She’ll just be grateful, why would she find that offensive?

What if I were a man. Outside. Especially around summer time. What if I stood somewhere and stared at beautiful women. Often in the company of my super manly friends. What if I started whistling and yelling obscenities at women. Girls. This age thing isn’t a big deal, girls mature so fast nowadays, anyway. Nah, she won’t think I’m a creepy old guy. What? My daughter? Well, her being the same age as the girls I’m drooling over is beside the point.

What if I were a man who took the liberty to do what I wanted to do to a woman’s body. When I’m out, partying. Drinking. Or simply when I feel like it. The way she’s dressed, of course she wants it. And nevermind if she’s not dressed provocatively, she doesn’t mind anyway. Not really.

What if I were a man who talked about women who were raped by commenting ”but had she been drinking? was she really out that late? alone? and that’s the dress she was wearing? gosh, it’s almost as if she was asking for it”.

What if I were a man who felt he had the right to comment on a woman’s body. How she’s dressed. Details in her appearance. She doesn’t mind, does she, having someone pick her apart piece by piece, and assembling her back together again at their own liking. A distorted version of the person she used to be.

What if I were a man. I’d never rape anybody, hell no. Do you really think I’d attack some poor defenseless woman walking home alone at night through a dark park, or something. But then again, what is she doing alone at the park, so late at night. Hm. But no, it’s not the same damn thing when you’re married. My wife, huh. I mean, I’ve never forced her, you know. Not really. Clearly she doesn’t want to, sometimes, it’s a fucking annoyance. Just to get what I want. What is my marital right. Heck yeah, I might have had to… persuade her once or twice. But rape, no, I don’t do that. Did my wife say no? Not that I heard.

What if I were a man. A man with an authoritarian, deep, dark voice, who spoke, interrupted, argumented, was right, annihilated women in conversations. What if every time a woman tried to make herself heard, raised her voice, objected, I’d raise my super manly bass voice even more. To silence her. Because who does she think she is, really.

What if I were a man. A man in a car. What if I were out driving one day and saw a beautiful woman. What if I slowed down, drove up next to her, followed her to get her attention. Her speeding up, walking faster, not even turning around to check me out, or check my super flashy, super expensive car out? Why the hell is she playing hard to get for? It’s not like I’m a stalker.

What if I were a man. Nah, what are you saying, of course I wouldn’t beat some poor woman up. If me and the wife have argued? Of course, doesn’t everyone? But damn, a little push is nothing. Pushing and horrible, hurtful words are not domestic violence, damn it. It’s not like I punched her with my fist or something.

What if I were a man. And used the word feminist as an insult.

What if I were a man. What despicable actions I’d be able to get away with.

If I were a man.

P.S. Everything I’ve written about in this post I’ve experienced myself (unfortunately).

being-a-woman-is

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE TEENAGER

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

♦

I’m sitting in the kitchen with the window open and Alicia Keys’ ”Unthinkable” playing in the background. It’s summer and steel gray outside. It’s about to start pouring down any time now. I can hear my son out in the yard, I’ll have to call him upstairs soon. That’s one thing I appreciate about living in the city, the inner yards on every block, or more particularly, my yard. I feel completely safe letting Jay go outside to play here. I mean, he’s twelve now and all, and goes grocery shopping by himself sometimes, but even when he was younger I felt ok with it. It’s totally closed off from the rest of the city, and everyone knows everyone, says hi to everyone. All the kids play with each other. It’s nice.

He’s growing so fast, my son. Twelve years have passed, which is strange considering I don’t age at all… He’s reached the neither-nor age. Neither a child nor a teenager. It’s still clearly leaning towards child, but I’m starting to sense a difference more and more, from how he was just a year or so ago.

Sleep. His sleep pattern has changed. He’s always been a morning person and still is, provided that he’s gotten enough sleep during the night. But he needs more sleep now, than he did before, likes to sleep a little longer in the mornings. He sleeps like an adult… or like most adults that I know (including myself). Wakes up easily if there’s any little noise. The sleeping-like-a-rock time is over. The amount of sleep he gets also affects his mood more now.

Food. He eats a lot more now. And more of everything, tries typical ”grown up foods” more often than before, even though he might not like all of it. It’s so nice to be out of the macaroni and cheese phase (even if that’s delicious sometimes, you get tired of it…). I’m taking every opportunity to scoop up lots of veggies onto his plate, he’s ok with it. Loads of fruit salads. A lot less sweets and candy, and other crap. Feels good.

Mood. It goes up and down sometimes. Not too often. He never crosses the line, perhaps it’s a bit too soon for that. I’ve always taught him the importance of respect, both giving and demanding. I give him some space when I notice a change in his mood. He needs to be by himself sometimes, and I respect that. Our beautiful communication is a good foundation to stand on.

Sizes. Clothes. Shoes. Everything gets too small, so fast. Did I grow so quickly, too?

Friends. They’re important now. The communication between them is different now. They speak more maturely now. The cell phone is a bit more important than it’s been before. (He’s not allowed to have Facebook, Instagram and all that yet, and has never shown any interest in that. More on that in another post). They do, however, text and call each other.

Interests. He doesn’t like doing the same things as before. Since a couple of years back he’s completely lost interest in toys and such. He does, however, still like Lego and other things you can build/put together. Now it’s all about friends, sports, PlayStation and Xbox (they’re playing online and talking to each other on their headsets), music, playing outside. He still enjoys going to the park/playground and goes bananas when he sees a swing/slide/whatever he can climb. Good for me, since I turn into a little kid on the playground. Don’t know who has more fun, me or Jason. He also reads more now.

Music. I don’t know if this is an age thing, but he’s ”discovered” music in a completely different way now. I can see so much of myself in him. This family loves music. He sings along to different songs, finds songs and artists he likes, creates his own style and playlists on Spotify.

I don’t miss the baby days. I love seeing him evolving and finding his own identity. He questions things, finds information on his own. He has opinions of his own. I’d rather have long, interesting, funny conversations with a twelve year old, than change diapers on an infant.

When you’re too cool for pictures.

20150619_170235

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

CREEPY GUYS AROUND EVERY CORNER

Okej… kolla in videon nedan. EXAKT såhär är det. Att man som kvinna inte kan gå ut och röra sig fritt utan att få diverse kommentarer, busvisslingar, och ännu värre. Att män inte förstår att det känns obehagligt, speciellt om man går själv, och måste passera förbi en grupp män, det kan jag inte begripa. I klippet nedan säger en man till kvinnan i videon: ”You should say thank you.” Vad i helvete då för?!?! Ska hon tacka en vilt främmande människa för att han precis ätit upp henne med blicken? En kvinna har ALDRIG någon skyldighet att tacka och stå kvar och prata med en främmande man på gatan, för att han sagt några vänliga (läs: slibbiga) ord till henne. Kan man inte bara få vara? Bara få gå ut med sig själv och sina tankar utan att män ska ta sig friheten att kommentera ens kropp?! I videon kan ni även se att några män började gå bredvid henne, trots att de inte fick någon respons alls från henne. Har du inte varit i den situationen innan så vet du inte hur oerhört obehagligt det känns. Det har hänt mig många gånger. De går bredvid, följer efter, kör upp med bilen vid sidan om. Det värsta är att det börjar när man är mycket ung. Redan vid 12, 13 års åldern kommer jag ihåg flera obehagliga händelser. Nu när man reflekterat över det som vuxen förstår man ju att många av de här männen hade pedofila tendenser. En vuxen man som stöter på en 13-årig flicka. Sjukt. Så många män som inte fått någon ordentlig uppfostran, som inte har lärt sig hur/när man talar till en kvinna. Och så många flickor/kvinnor som tror att de måste stå kvar och börja prata, byta nummer o.s.v. För att de inte vill verka otrevliga. Otacksamma. Så synd att folk inte inser sitt eget värde, både män och kvinnor. För du är inte boskap, du är inte en kroppsdel, en vandrande röv eller ett par luftburna tuttar. Du är inte en hund som man visslar åt. Och män… du är bättre än så! Du är inte en desperat luffare som står och dreglar och visslar och gör diverse djurläten så fort du ser en kvinna.

♦

Ok… check out the video below. That’s EXACTLY how it is. As a woman you can’t go out and move around freely without getting comments, getting whistled at and worse. I can’t for the life of me get why men don’t understand how super uncomfortable it makes a woman feel, especially if you’re by yourself and you have to walk past a group of men. In the video below a man tells the woman ”you should say thank you”. What the hell for?!?! Is she supposed to thank a complete stranger for undressing her with his eyes? A woman is NEVER obliged to say thank you and stay and talk to a strange man on the street, just because he’s told her some nice (read: sleazy) words. Can’t a woman just be left alone? Just be by herself with her thoughts, without men taking the liberty to comment her body. I use the term men loosely. In the video you can see that some men even started walking next to her, following her, even though she didn’t respond at all. If you haven’t been in that situation then you don’t know how incredibly uncomfortable (scared, even) that makes you feel. It’s happened to me many times. They walk next to, follow, drive up with their cars. The worst thing is that it starts when you’re really young. I recall already at the age of 12, 13 some very unpleasant things happening. As I reflect on it now, as an adult, I realize that many of these men had pedophilic tendencies. A grown man hitting on a 13 year old girl. Sick. So many men haven’t been raised properly, haven’t been how/when to speak to a woman. And so many women think that have to stay and talk, exchange numbers etc. Because they don’t want to seem rude. Ungrateful. Such a pity people don’t realize their own worth, both men and women. Because you’re not cattle, you’re not a body part, a walking ass or a couple of airborne titties. You’re not a dog to be whistled at. And guys… you’re better than that! You’re not a desperate fuckboy who’s just standing there drooling, whistling and making animal sounds as soon as you see a woman.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

TO FAKE OR NOT TO FAKE?

Det här med tjejer som fejkar intressen för att anpassa sig till killens hobbys. Har aldrig förstått. Ni vet när killen är (exempelvis) fotbollsfanatiker och tjejen sitter med honom och kollar på matcher och hejar på killens lag som om hennes liv hänger på det. Eller låtsas att hon har ett eget favoritlag. När hon aldrig tidigare ens har kollat på en match. Hon har till och med memorerat alla spelares namn. Ska hon vara riktigt överkurs så kollar hon upp personliga fakta om spelarna. För att imponera lite extra. Agerar expert, använder uttryck som hon snappat upp under matcherna. Klagar på domaren. Blir ”överlycklig” när favoritlaget vinner.

Intressant fenomen, det där. Nu tog jag fotboll som ett exempel, det kan röra sig om i princip vad som helst. Något som hennes pojkvän/crush gillar, som hon själv aldrig hade haft en tanke på att annars kolla på, eller intressera sig för. Det svämmar över av dem på facebook just nu. Tjejer jag känner, som knappt kunde skilja på en fotboll och en vattenmelon tidigare. Som nu uppdaterar sin status så fort ett mål har gjorts. Ett ”genuint” intresse, en ”passion” som väcktes över en dag. Att det råkar vara samma dag de träffade pojkvännen är ju en annan femma…

Jag har aldrig varit den där tjejen. Däremot stöttar jag till hundra procent om jag dejtar/är tillsammans med någon som själv utövar någon form av sport/aktivitet. Som när jag dejtade en fotbollsspelare. Följde med till matchträningar, satt och frös, hejade och hoppades att hans lag skulle vinna. Då var jag stolt över honom. Det var självklart, naturligt. En helt annan sak. Men jag satte aldrig någonsin på mig en fotbollströja. Eller grät när hans lag förlorade. Där gick gränsen.  Eller när jag dejtade en musiker. Det var lite annorlunda, då vi hade musik som gemensamt intresse. Följde med till bandrepetitioner,  kollade när han uppträdde etc. Sen tyckte jag såklart inte att alla låtar var lika bra, och hade inga problem att säga vilka jag gillade och vilka jag gillade betydligt mindre. Om han frågade. Men jag var stolt och var där.

Att man kan väcka ett intresse som aldrig tidigare funnits där är ytterligare en annan sak. En kille tog med mig på krav maga en gång. Det var skitkul, så jag började träna. Men jag tyckte om det. Och det höll i sig efter att jag slutade träffa honom.
Jag hade dock aldrig någonsin kunnat låtsasfejka ett intresse för något. Låt säga att jag träffade en… fågelskådare. Eller något annat som får mig att vilja gäspa. Jag tror att det är viktigt att ha respekt för varandras intressen. Att visa förståelse för den andre. Att ha egna intressen. Men att låtsas vara någon man inte är funkar inte i längden. Varför vilja smälta samman till en klump med någon på det sättet. Nej tack.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

A SAFE PLACE

Jag avskyr orättvisor, har gjort det så länge jag kan minnas. Orättvisor i alla dess former. I synnerhet de orättvisor som begås mot barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn och därmed tar åt mig extra mycket, eller om det helt enkelt beror på att man kommer till vissa insikter ju äldre man blir.

Om man tar en så enkel och grundläggande rättighet som alla barn bör ha – en plats att sova. En trygg plats; en varm säng, en skön kudde och ett mjukt täcke. Någon som kramar om dem och säger godnatt. Tänk själv över hur ditt barn har det, var det sover inatt. Säkert har ditt barn ett eget rum, eller kanske delar det rum med ett syskon (eller två). Läser du en godnattsaga en stund för ditt barn? Sjunger kanske lite, som jag brukar göra för min son? Pratar ni lite om dagen som gått? Låter du nattlampan vara tänd så att barnet ska känna sig extra tryggt när du pussat, kramat och sagt godnatt? Eller stannar du kanske en stund längre, tills barnet somnat bredvid dig, innan du försiktigt smyger ut ur rummet för att inte väcka igen? Passar du på att ta tillvara på de där fina stunderna när ditt barns vakenhet går över i sömn, och lyssnar på de små andetagen medan du känner tyngden av ditt barns huvud på din arm?

Tänk dig sen ett barn, någonstans, som inte har något av det där. Ingen värme, trygghet, inte ens någon säng att sova i. Föreställ dig sedan hur ofantligt många barn som letar varje kväll, natt, efter någonstans att sova. Någonstans där de inte behöver vara rädda och sova med ett öga öppet, åtminstone ett par timmar. Föreställ dig hur de i brist på en kudde sover direkt på marken, och i brist på en filt eller täcke drar en bit kartong över sig. Föreställ dig hur magarna på de där barnen drar ihop sig av hunger, hur de fryser. Föreställ dig hur många barn som somnar och vaknar till bomber och gevärsskott. Föreställ dig hur många av barnen som sniffar lim eller tar tyngre droger bara för att döva kylan och hungersmärtorna, och glider iväg i dimman de kallar sömn ett tag.

Du ska inte känna dig skyldig över att ditt barn har en trygg plats att sova på varje natt. Men ta inget för givet, stressa inte iväg till vardagsrummet för att glo på tv, stanna en stund extra, berätta en till saga. Fråga ditt barn vad det har gjort i skolan eller på dagis under dagen. Och hjälp ett barn om du kan, ett barn som inte har något av det där. ALLA KAN GÖRA NÅGOT. Ska du stillatigande blunda för orättvisorna eller ska du engagera dig på ett eller annat sätt. Du kan inte hjälpa alla världens barn, men du kan hjälpa ETT barn. Du kan eliminera EN orättvisa.

Alex, 9, Rio de Janeiro, Brazil

Denna bilden ingår i en bok av James Mollison. ”James Mollison’s book of photographs of children from around the world and their bedrooms. Mollison hopes his photographs will encourage children to think about inequality.” Jag länkar till hans hemsida. Kontrasterna mellan de olika barnens ”sovrum” är obeskrivliga. Se själv, klicka på länken nedan. Glöm inte att klicka på next på hans sida för att komma vidare bland porträtten.

http://www.jamesmollison.com/wherechildrensleep.php?project_id=6&p=1

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

”KILLING US SOFTLY”

Klippet jag kommer att lägga upp här nedan är kort, tar inte mycket av din tid och är samtidigt sevärt och viktigt. Jag önskar att fler sådana klipp hade cirkulerat omkring när jag gick  i, låt säga, högstadiet. Jag önskar även att alla unga tjejer och killar (för media påverkar även killar/män) därute verkligen förstår hur mycket Photoshop och andra liknande redigeringsprogram förvränger vår syn på människokroppen, och ändrar vårt sätt att se på oss själva.

Se klippet!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

TIMBUKTU

Är sjuk (känns som om jag blivit överkörd av en bulldozer – twice), och orkar därför inte skriva mycket. Men detta inlägget behöver inte många ord från mig. Jason ”Timbuktu” Diakité får tala istället, om något oerhört angeläget och otroligt viktigt. Lyssna först på talet och även på texten till låten. Lyssna.

 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

BLURRED LINES

Haha, jag skrattade högt när jag såg videon nedan. Det är en spoof på Robin Thicke’s ”Blurred lines”. Tänk om rollerna var ombytta? Och männen hade varit tvungna att dansa omkring nakna/halvnakna medan kvinnorna hade varit fullt påklädda… 😉

Robin Thicke släppte en ocensurerad version av ”Blurred lines” där tjejerna är heeelt nakna. Han sjönk lite i mina ögon, där. Sen släppte han versionen där tjejerna har underkläder på sig.

Jag lägger inte ut den ocensurerade versionen. Vill ni se den kan ni gå in på Youtube och logga in, efter att ni bekräftat er ålder. Vill inte att någon liten unge ska gå in här på bloggen och få en tutt-chock. Jag lägger upp den mer påklädda versionen, samt parodin som tjejerna nedan gjort 😀

Uppdatering: Tjejerna i R.T.’s video var tydligen inte helt nakna. ”Bara” topless.

Och här är originalet (den ”påklädda” versionen)
 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

DISTORTED IDEALS

Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.

Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.

Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

POSITIVE ENERGY

Ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är att omge sig med människor som tillför positiv energi till ens liv. Det finns absolut ingen anledning att slösa tid på folk som inte gör det. Jag har (tyvärr) haft med sådana människor att göra, men över åren utvecklat nolltolerans mot bullshit.

Med folk som tillför negativ energi menar jag först och främst sådana som får en att må dåligt, som gröper ur ens självförtroende istället för att stärka det, som nedvärderar och kommer med ständig (negativ) kritik. Människor som talar bakom ryggen på en, och i vissa fall ljuger. Oärlighet är inte acceptabelt. Sen har man ju flera sorters olika relationer i sin krets. Är det till exempel arbetsplats eller skola så kan det vara svårt att vara selektiv med vilka man umgås med. De närmaste vännerna väljer vi ofta för att vi känner att vi får ut något positivt av att umgås med dem – många skratt, fina minnen, ärlighet, lojalitet. Men på en arbetsplats eller skola får vi inte alltid välja vilka vi blir ihopgrupperade med. Där kan man försöka förhålla sig neutral – hålla en vänlig distans. När det gäller mobbning (i skola eller vuxenmobbning på arbetet) tycker jag man ska ha nolltolerans. Där gäller det att agera innan situationen blir värre. Tala med lärare/föräldrar/chefer. Det viktigaste är att alltid hålla huvudet högt. Titta aldrig ner i marken, du har inget att skämmas för.

Är det vänskapsrelationer kan det vara svårare. Var drar man gränsen? När slutar kompisens råd vara vänligt menade och övergår till negativ kritik? Var går gränsen mellan en vit lögn och en kolsvart? Är detta en vän som du står bredvid eller bakom, i skuggan av? Det finns bara en person som kan avgöra, och det är du själv. Mår du dåligt av att umgås med din vän tycker jag först och främst att du ska ha ett ärligt samtal med hen och berätta hur du känner. Ändras inget efter det, så kanske det är ett tecken på att man växt ifrån varandra.

Det allra svåraste är kanske familjerelationer. Att bryta kontakten med någon är ett stort steg, och ett som bör tänkas över både en och två gånger. Känner man att man har talat med personen, berättat att man mår dåligt av hens agerande, och det trots allt inte fungerar, så kan det vara bra att ta en paus från personen. (Förutsatt att man inte bor ihop). Har man däremot om och om igen försökt lösa situationen, men inte kommit någon vart, kan det vara värt att backa helt.

Det finns ingen anledning att låta någon annan ha kontroll över hur du mår. Punkt slut. Livet är för kort för att ständigt gå omkring med en knut i magen. 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE THREE OF THEM

Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. ”Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.

Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.

När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.

De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.

Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 😛 Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.

Vi är inte sådana i vår familj att vi säger ”jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.

P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små… 😛

Finns få foton på oss alla tre tillsammans… i brist på annat får detta duga.
 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

GOOD VS BAD

På sistone har jag funderat lite på det här med ”bra” män vs ”dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?

Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med ”bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.

Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.

Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE TRUTH

Jag undrar hur folk skulle reagera om vi alla började berätta hur vi verkligen mår. Hur många gånger har man gått förbi en granne eller bekant och fått frågan: ”Hej, hur är det?”
Normalt brukar man då i förbigående svara något lättsamt, i stil med: ”Jodå, det går bra, det rullar på”.
Tänk om vi i stället hade sagt: ”Jag och frugan sover i skilda sängar och jag tror att hon är otrogen med min granne, men annars är allt finfint…”, eller ”Precis fått sparken och tror jag måste sälja villan. Men visst, det rullar på.”
Jag undrar verkligen hur folk hade reagerat. Och hade vi mått bättre av att dela med oss av våra problem?
Något att fundera på tills nästa gång ni får frågan…

image

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

ABOUT HER

Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.

Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet ”hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.

Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.

Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.

Hon är tonårstjejen.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

RACISM

För någon månad sedan satt jag på bussen tillsammans med Jay, vi var på väg till mormor och morfar. Bredvid mig, på andra sidan mittgången sitter en gammal tant i 65-70 års åldern. Hon hade tagit den yttersta platsen, närmast mittgången. Ju längre vi åker, desto fler människor stiger på bussen. Till slut blir det ganska fullt, och tanten sitter kvar där hon är. En mörkhyad kvinna i 40 års åldern frågar då tanten om hon får sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Tanten tittar på kvinnan på samma sätt som man skulle betrakta en gammal illaluktande disktrasa och börjar resa på sig samtidigt som hon säger: ”Ja, då ska jag ta och sätta mig någon annanstans, för jag vill nämligen inte sitta bredvid såna som du.” Detta sade hon klart och tydligt, som om hon verkligen ville få kvinnan att skämmas för den hon var. Kvinnan sade inget, förblev tyst och samtidigt såg det ut som om något slocknade i hennes ögon. Det som var sorgligast var att hon verkade van vid att behandlas på detta sättet.

Det blev så tyst som det kan bli på en överfull buss. Flera människor vände sig om, men ingen sa ett endaste ord. Jag blev så illa berörd att det bokstavligen kändes som ett fysiskt illamående. Rent spontant sa jag: ”Vilken hemsk sak att säga! Att ni inte skäms!” Tanten tittade på mig och verkade närmast förvånad över att någon överhuvudtaget yttrade sig, varpå hon rynkade ihop ansiktet som en mops och muttrade: ”Vad har det med dig att göra?”  Jag fortsatte skoningslöst: ”Om det hade varit en förvirrad tonåring från trasiga förhållanden som hamnat snett och sagt något sådant, hade det fortfarande inte varit okej, men jag hade haft mer förståelse för det. Men att en gammal människa som Ni skulle kunna säga något sådant, det  övergår mitt förstånd. Ni borde veta bättre!” Tanten sa inget, utan skyndade snabbt iväg till en annan plats längre fram i bussen. Hon verkade skämmas. Eller jag hoppas åtminstone att hon gjorde det. Jag hoppas att hon aldrig glömmer mig, eller kvinnan som bara ville hitta en ledig plats att sitta på. Jag hoppas att åtminstone en bråkdel av allt hat hon bär på suddas ut.

Min son satt bredvid mig. Efter att vi hade gått av bussen frågade han mig vad det handlade om. Jag skäms. Jag skäms för att det fortfarande finns sådana människor, som dömer andra enbart på grund av deras etnicitet. Jag skäms för att det är en sådan värld han ska växa upp i.

Jag är inte född i Sverige, utan kom hit som 3-åring. Jag pratar svenska, tänker på svenska och drömmer på svenska. Jag har bott här nästan hela mitt liv, men är stolt över vem jag är och var jag kommer ifrån. Men eftersom de tre första åren i mitt liv fattas här, på svensk jord, får jag inte räkna mig själv som svensk, trots att min nationalitet, enligt mitt pass, är svensk. Helt ärligt, så kvittar det mig egentligen hur folk ser på mig, så länge jag vet vem jag är och vad jag står för. Men jag tänker på min son. Han är född i Sverige. Har han inte rätt att räkna sig själv som svensk? Han vet givetvis var hans föräldrar kommer ifrån, och jag kommer se till att han lär sig om dessa, samt andra kulturer. Men att han, som är född och uppväxt här, inte skulle få ha rätt att kalla sig själv svensk, det är oacceptabelt. Hans nationalitet är svensk. Men tyvärr verkar många inte förstå skillnaden mellan nationalitet och etnicitet.

Detta var endast något jag var vittne till. Men det finns så otroligt många människor som får utstå verbala och fysiska påhopp dagligen. Blunda ej! Varje gång du ser någon form av rasism, vare sig den är uttalad eller indirekt, våga reagera! Sitt inte och betrakta, sitt inte och var tyst! Agera!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

PREJUDICES AND CULTURAL CLASHES

Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?

Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?

Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.

När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: ”Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.

Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

ALL THE BAD WORDS

När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt ”fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.

Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.

Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit ”Me and my bitch” eller ”My bitch looks good” eller ”My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.

Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!

Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en ”hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!

Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.

Lyssna på texten, vare sig du gillar Lupe Fiasco eller inte!
 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

SINGLE

Det här med att vara singel… Jag är singel och har varit det ganska länge nu. Lämnade Jays pappa i slutet på 2007 och med undantag för 2009 (då jag dejtade någon i nästan ett år… ) så har jag trivts med att vara för mig själv. Jag har givetvis gått ut, träffat vänner och dejtat lite. Men något seriöst har det alltså inte blivit. Jag själv känner mig helt okej med detta. Jag har det bra nu och vet inte om jag är redo för ett förhållande, med allt vad det innebär. Bara ordet förhållande får mig att bli lite nervös… Jag vet inte om det beror på tidigare erfarenheter men jag har byggt upp en stabil liten bubbla åt mig och Jay, och gillar att ha saker och ting på mitt sätt. Enda gångerna jag önskat mig en pojkvän är då lägenheten varit stökig och jag inte orkat städa undan. Eller då jag varit sjuk och ej orkat gå ner och handla thaimat. Typ. Fast det är väl av helt fel anledningar, hehe… en hushållerska hade nog varit lämpligare.

Men allt som oftast får man kommentarer och frågor. När jag då berättar att jag är singel (och dessutom har barn) får de först en superförvånad min, följt av en som verkar uttrycka: ”Stackars tjej… och så ung också. Vad ska det bli av henne. Och barnet? Fy skam…” För det mesta tycker jag bara detta är underhållande, men ibland går det mig på nerverna. Som om jag inte skulle kunna klara mig själv just fine utan nån sketen man. Nån av er som upplevt samma sak? Och brukar ni i så fall ge svar på tal?

image

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

IT’S EASIER TO BUILD STRONG CHILDREN THAN TO REPAIR BROKEN MEN

Jaha… ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker vända en negativ situation till en positiv en, om problemet dyker upp gång på gång. Var tvungen att hämta Jay redan efter lunch i skolan idag. Hans lärare ringde och sa att han var orolig och ledsen. Varför kan jag inte gå in på, men vissa problem har en förmåga att dyka upp oavsett var man befinner sig.

När jag kom till skolan berättade Jay att han hade fått ont i magen och var ledsen. Efter en lång pratstund med hans lärare gick vi hem. Vi tyckte båda att det var bäst om han fick komma hem så fort som möjligt idag och bara ta det lugnt och försöka tänka på annat.

Jag är så otroligt arg. Om någon orsakar problem som enbart påverkar mig så är det en sak. Men när det påverkar min son och får honom att vara stressad, nervös, arg och rädd… då bara svämmar det över av så mycket ilska att jag inte vet vad jag ska göra av den. Min älskade pojke, att han ska vara orolig och ledsen gör så otroligt ont att se. Jag försöker förklara, prata med honom, få honom att tänka på roliga saker. Men jag bär med mig ilskan, och den gör mig stark.

Jay har byggt upp en liten vardagsrumspicknick/filmkväll framför tv:n i vardagsrummet, med hjälp av en massa kuddar och filtar… ska kolla på film med honom nu. Förhoppningsvis får jag upp honom på soffan 🙂

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

POSITIVE THINKING

Hej alla fina! Ni får ursäkta den bristfälliga uppdateringen igår. Det är inte allt jag delar med mig av här på bloggen. Vissa saker tillhör privatlivet (ja, jag har faktiskt ett, haha…) och kan på grund av flera olika anledningar inte nämnas här. Helgen var ganska kaotisk för mig och Jay. Jag kan som sagt inte berätta mer, men han har varit ledsen över saker som har hänt och det är svårt för mig att se. Hans klassföreståndare berättade i morse att han har varit ledsen de senaste dagarna, så hon har pratat med honom och försökt få honom på bättre humör (detta har dock inget med skolan eller kompisar att göra – Jay har jättefina skolkamrater och lärare). Jag är starkare nu än någonsin, så jag tar inte åt mig lika lätt av saker och ting, men det är så otroligt jobbigt att se hur detta påverkar Jay. Barn är underbara, och det enda de ska bekymra sig för är läxor och inget annat.

Humöret har därför inte varit på topp, men vi försöker att ha så roligt vi kan här hemma. I skolan kopplar Jay förhoppningsvis bort en del av det tråkiga som hänt, och leker med sina kompisar, och hemma busar vi och har skoj. Men Jay är nästan nio år gammal, han är otroligt intelligent, han ställer frågor och vill ha svar. Och hur svarar man på vissa frågor? Hur förklarar man för ett barn varför vissa personer är som de är?

Nu lägger jag undan alla negativa tankar och vänder denna veckan mot det bättre. Hörs sen!

Lägger upp två härliga sommarbilder, kan behövas idag när det är halvgrått ute…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THE HATE

Hej fina läsare! Allt väl? Ni får ursäkta den dåliga uppdateringen idag. Jag har haft en fin morgon med Jay, bara varit hemma, njutit av en lång och härlig frukost/lunch framför tv:n, och sen bara storstädat hela lägenheten.

Jag blev dessvärre på dåligt humör sen, p.g.a. av en anledning som jag av personliga skäl inte kan gå in på här. Jag är så otroligt arg, hade detta varit en tecknad film så hade mitt ansikte haft en djupröd falukorvsfärg och det hade kommit rök ur öronen på mig. Jag önskar så att jag hade kunnat berätta och dela med mig, och kanske se om det finns någon annan som läser detta som går/har gått igenom samma sak, och egentligen är det väl inget som förbjuder mig. Men jag tänker inte sänka mig till den nivån. Jag tror starkt på karma och väntar på att hon skall göra sitt jobb. Men det är slut nu, men att vara trevlig och tillmötesgående, när jag inte får samma respekt tillbaka. Dags att hjälpa karma på traven…

Anyhow, ska till syrran nu en stund. Hörs när jag inte kokar längre…

Denna låten passar min sinnesstämning just nu…
 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THAT MOMENT WHEN SOMEONE IS LYING AND YOU KNOW THE TRUTH

Haha, jag vet inte ens vad jag ska säga…

Vi har alla den där vännen/kompisen/bekantskapen som lätt kan hamna i kategorin ”The exaggerator” (i bästa fall) eller ”The mythomaniac” (i värsta fall).

Jag har (hade, egentligen – ingen som jag umgås med längre) en sådan i min bekantskapskrets och jag är säker på att många utav er också känner en av dessa gåtfulla och smått patetiska varelser.

Det är en sådan person som alltid överdriver till max. H*n påstår sig känna alla, vare sig det är vanliga Svenssons eller kändisar det handlar om, och går och name-drop:ar hela tiden. H*n påstår sig ha varit överallt på jorden. H*n påstår sig ha gjort både det ena och det andra av alla lite ovanligare saker, såsom elefantridning, fallskärmshoppning, umgåtts med raketforskare på NASA eller vad det nu än må vara. H*n pratar alltid om vilka storslagna planer h*n har för den närmaste tiden. H*n påstår sig helt enkelt ha varit med om allt/sett allt och lärt känna alla.

Sedan visar det sig att ingen ens känner till den här stackars kraken. Era ”gemensamma” vänner har kanske träffat personen max en/två gånger. H*n känner ingen av de påstådda vännerna/kändisarna. På sin höjd har hans/hennes systers frisörskas dotters granne tränat på samma gym som Rihanna en gång och detta förvränger h*n till att de praktiskt taget är oskiljaktiga vänner. Det visar sig att h*n inte alls är särskilt berest och det enda stället h*n varit på är, typ… Dalarna (inget illa menat, Dala-bor!), och den enda fallskärmshoppning h*n varit med om är då h*n hoppade med paraply från klätterställningar när h*n var liten. H*n gör aldrig verklighet av någon av sina storslagna planer. Visst, det är kul att drömma och att ha mål/ambitioner. Men less talk, more action. Annars är det risk att ingen tar dig på allvar till slut.

Det sorgliga är att det inte uteslutande är osäkra tonåringar som håller på och ljuger och överdriver åt höger och vänster. Finns många vuxna som tyvärr beter sig så. Jag tänker inte ens utveckla några teorier om varför de håller på så eller vad de får ut av det. Det enda jag tänker göra är skratta: Bwahahah!!! Väx upp, för fan! Pinocchio…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

THANK YOU

Hej! Jag har precis dukat upp med frukt och citronte, och ska kolla på film. Jay ligger och sover och det är så otroligt tyst. Vi hade en riktigt mysig kväll ihop, tittade på Mrs. Doubtfire och åt kvällsmat framför tv:n.

För ett par dagar sedan skrev jag ett ganska personligt inlägg som ni kan läsa här. På grund av detta fick jag flera sms, mail och även några telefonsamtal från vänner och bekanta. Jag vill bara påpeka (och betona) att jag idag mår bra, bättre än någonsin faktiskt. Jag befinner mig i en helt annan fas i mitt liv, och omger mig själv endast med människor som tillför något positivt till mitt liv. Folk som trycker ner och sprider negativ energi har jag inget att göra med längre. Life’s too short. Jag ler ofta och skrattar mycket, så ni behöver inte vara oroliga. Jag delade med mig av en erfarenhet (även om det är en dålig sådan) eftersom det var något jag reflekterade över just då. Men jag är inte samma människa idag som jag var då. Och jag tackar för omtanken 😀 Puss på er!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

A PAIR OF OLD JEANS

Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.

Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här. 

Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…

Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.

Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.

Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.

Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail
Publicerat

JEALOUSY

Hej alla! Jag och Jay har det så mysigt här, jag har tagit in laptopen i Jays rum och sitter bredvid honom medan han tittar på film. Vi har gjort en massa rostade mackor med marmelad på och dricker hallonsaft och bara njuter. Snart är det dock dags för lillskrutten att sova och då ska jag skriva en stund, och eventuellt kolla på en film.

Funderade lite på den här konstiga egenskapen som många tjejer/kvinnor tyvärr har. Jag vet inte om jag ska definiera det som avundsjuka eller om det finns någon djupare orsak till beteendet, men många kvinnor har svårt för andra kvinnor som är självsäkra, utåtriktade, vackra eller vad det nu må vara. Man ser det överallt – senast när jag stod i kö på Coop. Framför mig stod några tjejer och snackade. När det sen kom en annan tjej och ställde sig i kassan bredvid tystnade tjejerna direkt och började kasta blickar mot den ensamma tjejen. Hon var lång, såg påfallande bra ut och var snyggt klädd. Tjejerna framför stod och viskade, och inte särskilt diskret heller och påpekade än det ena och än det andra om tjejens utseende. Man kunde se avundsjukan lysa i deras ögon. Varför är vi kvinnor så??? Varför inte ge ett leende och en komplimang istället? Varför måste vi trycka ner varandra?

Det är likadant i arbetslivet. Är en kvinna stark, målmedveten och ambitiös så känner hennes kvinnliga kollegor sig provocerade och kommer med kommentarer i fikarummet bakom hennes rygg. ”Vem tror hon att hon är?”…

Varför inte sträva mot samma mål, se upp till och inspireras, istället för att känna sig hotad av någons framgång/utseende/stil? Avundsjuka är inte en smickrande egenskap.

Ska natta skruttis, ha en fin natt!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail