Kommer ihåg att jag kollade på Chucky-filmerna när jag var liten, och sen dess har jag aldrig kunnat se på en docka på samma sätt. Dockor, clowner, ryser bara jag tänker på det. Jag vill inte ens tänka på traumat jag upplevde efter att ha sett ”Det”…
♦
I remember watching the Chucky movies as a kid, and I haven’t been able to look at a doll the same way since. Dolls, clowns, creeps me out just thinking about it. I don’t even want to relive the trauma I suffered after having seen ”It”…
I fredags var vi och firade Halloween med mina systrar. Och fredagen innan dess firade Jay med sin klass. Igår tog vi en promenad ner till Folkets Park, och idag blir det Laserdome.
♦
Last Friday we celebrated Halloween with my sisters. And Friday the week before there was a Halloween event at Jay’s school. Yesterday we took a walk down to Folkets Park and today it’s Laserdome time.
Okej… kolla in videon nedan. EXAKT såhär är det. Att man som kvinna inte kan gå ut och röra sig fritt utan att få diverse kommentarer, busvisslingar, och ännu värre. Att män inte förstår att det känns obehagligt, speciellt om man går själv, och måste passera förbi en grupp män, det kan jag inte begripa. I klippet nedan säger en man till kvinnan i videon: ”You should say thank you.” Vad i helvete då för?!?! Ska hon tacka en vilt främmande människa för att han precis ätit upp henne med blicken? En kvinna har ALDRIG någon skyldighet att tacka och stå kvar och prata med en främmande man på gatan, för att han sagt några vänliga (läs: slibbiga) ord till henne. Kan man inte bara få vara? Bara få gå ut med sig själv och sina tankar utan att män ska ta sig friheten att kommentera ens kropp?! I videon kan ni även se att några män började gå bredvid henne, trots att de inte fick någon respons alls från henne. Har du inte varit i den situationen innan så vet du inte hur oerhört obehagligt det känns. Det har hänt mig många gånger. De går bredvid, följer efter, kör upp med bilen vid sidan om. Det värsta är att det börjar när man är mycket ung. Redan vid 12, 13 års åldern kommer jag ihåg flera obehagliga händelser. Nu när man reflekterat över det som vuxen förstår man ju att många av de här männen hade pedofila tendenser. En vuxen man som stöter på en 13-årig flicka. Sjukt. Så många män som inte fått någon ordentlig uppfostran, som inte har lärt sig hur/när man talar till en kvinna. Och så många flickor/kvinnor som tror att de måste stå kvar och börja prata, byta nummer o.s.v. För att de inte vill verka otrevliga. Otacksamma. Så synd att folk inte inser sitt eget värde, både män och kvinnor. För du är inte boskap, du är inte en kroppsdel, en vandrande röv eller ett par luftburna tuttar. Du är inte en hund som man visslar åt. Och män… du är bättre än så! Du är inte en desperat luffare som står och dreglar och visslar och gör diverse djurläten så fort du ser en kvinna.
♦
Ok… check out the video below. That’s EXACTLY how it is. As a woman you can’t go out and move around freely without getting comments, getting whistled at and worse. I can’t for the life of me get why men don’t understand how super uncomfortable it makes a woman feel, especially if you’re by yourself and you have to walk past a group of men. In the video below a man tells the woman ”you should say thank you”. What the hell for?!?! Is she supposed to thank a complete stranger for undressing her with his eyes? A woman is NEVER obliged to say thank you and stay and talk to a strange man on the street, just because he’s told her some nice (read: sleazy) words. Can’t a woman just be left alone? Just be by herself with her thoughts, without men taking the liberty to comment her body. I use the term men loosely. In the video you can see that some men even started walking next to her, following her, even though she didn’t respond at all. If you haven’t been in that situation then you don’t know how incredibly uncomfortable (scared, even) that makes you feel. It’s happened to me many times. They walk next to, follow, drive up with their cars. The worst thing is that it starts when you’re really young. I recall already at the age of 12, 13 some very unpleasant things happening. As I reflect on it now, as an adult, I realize that many of these men had pedophilic tendencies. A grown man hitting on a 13 year old girl. Sick. So many men haven’t been raised properly, haven’t been how/when to speak to a woman. And so many women think that have to stay and talk, exchange numbers etc. Because they don’t want to seem rude. Ungrateful. Such a pity people don’t realize their own worth, both men and women. Because you’re not cattle, you’re not a body part, a walking ass or a couple of airborne titties. You’re not a dog to be whistled at. And guys… you’re better than that! You’re not a desperate fuckboy who’s just standing there drooling, whistling and making animal sounds as soon as you see a woman.
Det här med smink alltså… The key word är framhäva. Inte dölja. Det är därför jag endast använder mascara (ibland på vintern) och läppglans (ibland). Säga vad man vill om mig, men ingen kan i alla fall missta mig för att vara någon annan 😛
Så gott att jag vill återfödas som denna cheesecake i mitt nästa liv. Om ni inte smakat så bör ni.
Vi har varit oerhört aktiva de två senaste dagarna. Knappt varit hemma alls. Både i lördags och söndags regnade det, så vi passar på att vara ute så mycket som möjligt när det är fint väder. Lördag/söndag sov Jays kompis över hos oss. Söndagen var lite långsam. Vi spelade kort och kollade på film medan regnet smattrade (hagelgevär, alltså…) på fönsterrutan. Min syster skickade en bild från ett soligt Grekland, och jag skickade en tillbaka, på ett regnigt Sverige.
Det märks att jag är en sommarmänniska. Jag får en energikick så fort solen kommer fram. Gårdagen började vi med en lång promenad. Köpte ett spel till Jay. Tog in solen och sommaren. Nös av allt pollen. Underbart! Efter lunch cyklade vi till en tema-lekplats, där vi stannade några timmar. På vägen hem handlade vi. Vi lagade mat tillsammans sent på eftermiddagen, och tog det lite lugnt en stund. Sedan stack vi ut och tränade intervaller. Älskar att springa med Jay, dubbelt så roligt.
Energin höll i sig även idag. Med undantag för någon timme runt lunch, har vi knappt varit hemma, förrän nu. I morse efter frukost tog vi en långpromenad och handlade lite på vägen upp. Runt lunch tog jag ner mat till Jay och hans kompis på gården, de fick äta ute i solen. Efter någon timmes lek kom han upp och var lite trött. Vi vilade en stund, sen gick vi ner på gården igen, denna gången med cykel. Jay håller nämligen på att vänja sig vid sin nya stora cykel, som kanske är lite i största laget. Vill att han ska känna sig helt säker på den innan äventyren börjar. Lika säker som han var på sin förra cykel. Som om inte det vore nog, fick Jay för sig att han ville iväg till någon lekplats idag också. Sagt och gjort, hoppade på första bästa buss. Hittade en lekplats och hängde där några timmar, och nu… NU! Äntligen hemma 😀 Vi har precis ätit och nu blir det fotboll på tv.
Trött kille efter träning.
Älskar denna reklamen! Tycker att vi alla kollektivt ska sluta använda uttryck som ”som en tjej” i nedvärderande syfte. Vi kvinnor är underbara, starka, beskyddande, ödmjuka, intelligenta, modiga varelser. Och den naturliga instinkten att skydda sitt/sina barn kan ingen förneka… den ger uttrycket ”som en tjej” en helt annan betydelse. Bam!
Det här med tjejer som fejkar intressen för att anpassa sig till killens hobbys. Har aldrig förstått. Ni vet när killen är (exempelvis) fotbollsfanatiker och tjejen sitter med honom och kollar på matcher och hejar på killens lag som om hennes liv hänger på det. Eller låtsas att hon har ett eget favoritlag. När hon aldrig tidigare ens har kollat på en match. Hon har till och med memorerat alla spelares namn. Ska hon vara riktigt överkurs så kollar hon upp personliga fakta om spelarna. För att imponera lite extra. Agerar expert, använder uttryck som hon snappat upp under matcherna. Klagar på domaren. Blir ”överlycklig” när favoritlaget vinner.
Intressant fenomen, det där. Nu tog jag fotboll som ett exempel, det kan röra sig om i princip vad som helst. Något som hennes pojkvän/crush gillar, som hon själv aldrig hade haft en tanke på att annars kolla på, eller intressera sig för. Det svämmar över av dem på facebook just nu. Tjejer jag känner, som knappt kunde skilja på en fotboll och en vattenmelon tidigare. Som nu uppdaterar sin status så fort ett mål har gjorts. Ett ”genuint” intresse, en ”passion” som väcktes över en dag. Att det råkar vara samma dag de träffade pojkvännen är ju en annan femma…
Jag har aldrig varit den där tjejen. Däremot stöttar jag till hundra procent om jag dejtar/är tillsammans med någon som själv utövar någon form av sport/aktivitet. Som när jag dejtade en fotbollsspelare. Följde med till matchträningar, satt och frös, hejade och hoppades att hans lag skulle vinna. Då var jag stolt över honom. Det var självklart, naturligt. En helt annan sak. Men jag satte aldrig någonsin på mig en fotbollströja. Eller grät när hans lag förlorade. Där gick gränsen. Eller när jag dejtade en musiker. Det var lite annorlunda, då vi hade musik som gemensamt intresse. Följde med till bandrepetitioner, kollade när han uppträdde etc. Sen tyckte jag såklart inte att alla låtar var lika bra, och hade inga problem att säga vilka jag gillade och vilka jag gillade betydligt mindre. Om han frågade. Men jag var stolt och var där.
Att man kan väcka ett intresse som aldrig tidigare funnits där är ytterligare en annan sak. En kille tog med mig på krav maga en gång. Det var skitkul, så jag började träna. Men jag tyckte om det. Och det höll i sig efter att jag slutade träffa honom.
Jag hade dock aldrig någonsin kunnat låtsasfejka ett intresse för något. Låt säga att jag träffade en… fågelskådare. Eller något annat som får mig att vilja gäspa. Jag tror att det är viktigt att ha respekt för varandras intressen. Att visa förståelse för den andre. Att ha egna intressen. Men att låtsas vara någon man inte är funkar inte i längden. Varför vilja smälta samman till en klump med någon på det sättet. Nej tack.
”Idag tog min son studenten”… Tänkte inte på vad jag skrev och började faktiskt så. Sömnbristen gör sitt.
Anyhow, idag hade min son skolavslutning. Han är nu klar med fjärde klass. Känns lite nostalgiskt varje gång, det är ju min gamla skola han går på. Samma korridorer, samma skåp, samma lärare (några finns kvar på skolan). Andra minnen. Jag är ju på skolan ofta, vi bor långt ifrån så jag hämtar och lämnar. Men speciella dagar, som den här, är det alltid aulan eller idrottssalen som gäller. Då sköljer minnena över mig som en tidvattenvåg.
Det var fint, det sjöngs och skrattades. Vänner som sade hejdå. Vissa ses under sommaren, andra inte förrän i femman, om två månader. Barn och föräldrar i fina sommarkläder. Klänningar och skjortor. Vi hade tur med vädret.
Ibland har man dagar då man vaknar på morgonen och det enda man önskar är att man kunde lägga sig ner igen och bara somna om. Idag är tyvärr en sådan dag. Jag dras med dessa ständiga huvudvärkar. Går och lägger mig med huvudvärk, sover med huvudvärk, vaknar med huvudvärk. Allting känns tungt. Ögonen funkar inte riktigt som de ska. Det är för ljust. När huvudet knasar funkar ju inget annat heller. Sen hjälper det inte att vädret pendlar mellan hög- och lågtryck hela tiden. Idag regnar det, men är hyfsat varmt. Fuktigt i luften. Jag lär få krulligt hår. Suck.
Anyhow, nu räcker det. Ska googla på naturliga botemedel mot huvudvärk. Försöker undvika tabletter. Toodles!
Nu har det äntligen kommit nya avsnitt av ”Orange is the new black”!!! På Netflix ligger hela säsong två uppe. Yaay!!! 😀
Jag har haft oavbrutet ont i huvudet de senaste två dagarna. I varierande styrkor. Men lite har det blivit gjort. I fredags träffade jag min syster. I lördags var det bakning och städning på schemat. Jag har aldrig tidigare bakat något med rabarber, men det blev lyckat. Riktigt gott med kontrasten mellan den syrliga rabarbern och den söta vaniljen. På kvällen kom min granne över och vi kollade på film efter att Jay hade somnat.
Idag har jag varit ute med Jay, och senare på eftermiddagen stack vi hem till lillsyrran. Huvudvärken verkar inte vilja ge med sig, och jag vägrar ligga sömnlös inatt också. Så det blir några tabletter nu. Hörs!
Jag har fastnat för denna låten. Hennes röst är inte ”perfekt” och det är just det som gör den… perfekt. Den är mäktig, i brist på något annat passande ord. Och flickan som dansar. Så duktig. Läste att hon endast är 11 år gammal.
Jag tar mig friheten att låna några av min fars bilder från Isabellas studentfirande. Det är skillnad på mobilkamera och systemkamera.
Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.
Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts ”gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring 😀
Gårdagen började inte speciellt bra. Jay mådde inte bra när han vaknade och var tvungen att stanna hemma från skolan. Det såg ganska osäkert ut inför eftermiddagen, då min syster skulle ta studenten. Jag har ju ingen som jag kan lämna Jay med om det skulle krisa, såvida det inte är min mor eller far, men de skulle ju också iväg och fira. Jag lämnar, av personliga skäl, helst inte Jay med någon av mina vänner (även om flera av dem är underbara föräldrar 😀 ). Men framåt två-tre-tiden började det se bättre ut. Han mådde så pass bra att vi kunde gå dit, även om det så skulle bli en stund bara. Ville ju inte missa syrrans student.
Vi åkte ner till Borgarskolan, där det var full kaos. K-A-O-S. Jag och Jay armbågade oss fram till mitten av folkmassan, men kunde ändå inte se något. Tänkte att det inte var lönt att Jay skulle behöva stå där och bli mosad, dessutom hade vi inte hittat mina föräldrar eller den andra syrran och hennes man. Det tog oss ett tag, men till slut organiserade vi oss. Det blev köra runt stan och tuta, varefter vi körde hem till föräldrarna, där firandet fortsatte med middag, tårta och presenter. Det var trevligt, men studenten verkade en aning trött efter allt studentande… (hon hade ju festat hela dagen med sina klasskamrater). Framåt kvällen började Jay må lite värre, och vi drog oss hemåt.
Syrran tar studenten imorgon. Jag letade på nätet efter en passande studentpresent, och tror nog att jag äntligen hittat något (som jag självklart inte tänker lägga upp här, i fall hon kollar). Tänkte först köpa en fake-present, något asfult, bara för att få se hennes reaktion. Som det här kanske…
Jag är inte död.
Så, då var det avklarat. Jag har inte skrivit något här på närmare ett halvår (sen december 2013). Har haft zero inspiration överhuvudtaget, och dessutom en överhängande stress. Men nu verkar det ha löst sig, fick underbara nyheter häromdagen. Men mer om det någon annan dag.
Påbörjar mitt pånyttfödda bloggande med några bilder från igår. Det var en helt okej söndag 😀
Jag avskyr orättvisor, har gjort det så länge jag kan minnas. Orättvisor i alla dess former. I synnerhet de orättvisor som begås mot barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn och därmed tar åt mig extra mycket, eller om det helt enkelt beror på att man kommer till vissa insikter ju äldre man blir.
Om man tar en så enkel och grundläggande rättighet som alla barn bör ha – en plats att sova. En trygg plats; en varm säng, en skön kudde och ett mjukt täcke. Någon som kramar om dem och säger godnatt. Tänk själv över hur ditt barn har det, var det sover inatt. Säkert har ditt barn ett eget rum, eller kanske delar det rum med ett syskon (eller två). Läser du en godnattsaga en stund för ditt barn? Sjunger kanske lite, som jag brukar göra för min son? Pratar ni lite om dagen som gått? Låter du nattlampan vara tänd så att barnet ska känna sig extra tryggt när du pussat, kramat och sagt godnatt? Eller stannar du kanske en stund längre, tills barnet somnat bredvid dig, innan du försiktigt smyger ut ur rummet för att inte väcka igen? Passar du på att ta tillvara på de där fina stunderna när ditt barns vakenhet går över i sömn, och lyssnar på de små andetagen medan du känner tyngden av ditt barns huvud på din arm?
Tänk dig sen ett barn, någonstans, som inte har något av det där. Ingen värme, trygghet, inte ens någon säng att sova i. Föreställ dig sedan hur ofantligt många barn som letar varje kväll, natt, efter någonstans att sova. Någonstans där de inte behöver vara rädda och sova med ett öga öppet, åtminstone ett par timmar. Föreställ dig hur de i brist på en kudde sover direkt på marken, och i brist på en filt eller täcke drar en bit kartong över sig. Föreställ dig hur magarna på de där barnen drar ihop sig av hunger, hur de fryser. Föreställ dig hur många barn som somnar och vaknar till bomber och gevärsskott. Föreställ dig hur många av barnen som sniffar lim eller tar tyngre droger bara för att döva kylan och hungersmärtorna, och glider iväg i dimman de kallar sömn ett tag.
Du ska inte känna dig skyldig över att ditt barn har en trygg plats att sova på varje natt. Men ta inget för givet, stressa inte iväg till vardagsrummet för att glo på tv, stanna en stund extra, berätta en till saga. Fråga ditt barn vad det har gjort i skolan eller på dagis under dagen. Och hjälp ett barn om du kan, ett barn som inte har något av det där. ALLA KAN GÖRA NÅGOT. Ska du stillatigande blunda för orättvisorna eller ska du engagera dig på ett eller annat sätt. Du kan inte hjälpa alla världens barn, men du kan hjälpa ETT barn. Du kan eliminera EN orättvisa.
Denna bilden ingår i en bok av James Mollison. ”James Mollison’s book of photographs of children from around the world and their bedrooms. Mollison hopes his photographs will encourage children to think about inequality.” Jag länkar till hans hemsida. Kontrasterna mellan de olika barnens ”sovrum” är obeskrivliga. Se själv, klicka på länken nedan. Glöm inte att klicka på next på hans sida för att komma vidare bland porträtten.
http://www.jamesmollison.com/wherechildrensleep.php?project_id=6&p=1
Klippet jag kommer att lägga upp här nedan är kort, tar inte mycket av din tid och är samtidigt sevärt och viktigt. Jag önskar att fler sådana klipp hade cirkulerat omkring när jag gick i, låt säga, högstadiet. Jag önskar även att alla unga tjejer och killar (för media påverkar även killar/män) därute verkligen förstår hur mycket Photoshop och andra liknande redigeringsprogram förvränger vår syn på människokroppen, och ändrar vårt sätt att se på oss själva.
Se klippet!
Är sjuk (känns som om jag blivit överkörd av en bulldozer – twice), och orkar därför inte skriva mycket. Men detta inlägget behöver inte många ord från mig. Jason ”Timbuktu” Diakité får tala istället, om något oerhört angeläget och otroligt viktigt. Lyssna först på talet och även på texten till låten. Lyssna.
Titeln på dagens inlägg syftar inte enbart på filmen jag såg idag, utan även på hur jag ser ut just nu. Mår ännu värre än igår. But hey, från och med nu kan det bara bli bättre…
Min dag kan sammanfattas med följande:
Läget är ganska mycket oförändrat här. Jay verkar må lite bättre, hans temperatur har hållit sig strax under 38 grader. Han är dock fortfarande hängig och hostig, så det blir nog tyvärr en till hemmadag imorgon. Jag däremot har sett bättre dagar. Halsen gör ont som satan. Ögonen och näsan är röda, håret okammat i en tofs och pyjamasmjukisarna på. Riktigt het är jag… Ni får stå ut med mitt gnäll här, har ingen pojkvän att gnälla för så någonstans måste jag ventilera 😛
Vi åt en sen middag en stund sen och nu ska jag kolla på ”What lies beneath”. Blir en del tråkiga vardagsinlägg, men inspirationen ligger på noll när kroppen inte mår bra. Hörs sen, kanske?
Vi kunde ha börjat veckan bättre, jag och Jay. Den inleddes nämligen med feber, snuva, hosta och halsont, och i skrivande stund sitter vi och nyser ikapp. Redan fredag kväll verkade han förkyld, och under helgen kom det igång ordentligt. Han är hemma från skolan idag, och de senaste dagarna har vi bara myst och försökt kurera oss. Jag är helt seg, skallen förkylningsvärker och jag känner knappt några smaker när jag äter, vilket är hemskt för någon som älskar mat :-/ Oh, well. Ändå mysigt att få ha Jay helt för mig själv några dagar. Vi har kollat på film, spelat och läst. Nu ska jag strax slänga ihop en god fruktsallad, och hoppas att vitaminkicken hjälper. Jag tar sällan mediciner vid förkylningar etc, utan det blir massa téer med honung och kanel, frukt och liknande. Hörs kanske sen, nu när jag är sjuk så har jag en massa tid över…
Haha, jag skrattade högt när jag såg videon nedan. Det är en spoof på Robin Thicke’s ”Blurred lines”. Tänk om rollerna var ombytta? Och männen hade varit tvungna att dansa omkring nakna/halvnakna medan kvinnorna hade varit fullt påklädda… 😉
Robin Thicke släppte en ocensurerad version av ”Blurred lines” där tjejerna är heeelt nakna. Han sjönk lite i mina ögon, där. Sen släppte han versionen där tjejerna har underkläder på sig.
Jag lägger inte ut den ocensurerade versionen. Vill ni se den kan ni gå in på Youtube och logga in, efter att ni bekräftat er ålder. Vill inte att någon liten unge ska gå in här på bloggen och få en tutt-chock. Jag lägger upp den mer påklädda versionen, samt parodin som tjejerna nedan gjort 😀
Uppdatering: Tjejerna i R.T.’s video var tydligen inte helt nakna. ”Bara” topless.
Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.
Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.
Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.
Ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är att omge sig med människor som tillför positiv energi till ens liv. Det finns absolut ingen anledning att slösa tid på folk som inte gör det. Jag har (tyvärr) haft med sådana människor att göra, men över åren utvecklat nolltolerans mot bullshit.
Med folk som tillför negativ energi menar jag först och främst sådana som får en att må dåligt, som gröper ur ens självförtroende istället för att stärka det, som nedvärderar och kommer med ständig (negativ) kritik. Människor som talar bakom ryggen på en, och i vissa fall ljuger. Oärlighet är inte acceptabelt. Sen har man ju flera sorters olika relationer i sin krets. Är det till exempel arbetsplats eller skola så kan det vara svårt att vara selektiv med vilka man umgås med. De närmaste vännerna väljer vi ofta för att vi känner att vi får ut något positivt av att umgås med dem – många skratt, fina minnen, ärlighet, lojalitet. Men på en arbetsplats eller skola får vi inte alltid välja vilka vi blir ihopgrupperade med. Där kan man försöka förhålla sig neutral – hålla en vänlig distans. När det gäller mobbning (i skola eller vuxenmobbning på arbetet) tycker jag man ska ha nolltolerans. Där gäller det att agera innan situationen blir värre. Tala med lärare/föräldrar/chefer. Det viktigaste är att alltid hålla huvudet högt. Titta aldrig ner i marken, du har inget att skämmas för.
Är det vänskapsrelationer kan det vara svårare. Var drar man gränsen? När slutar kompisens råd vara vänligt menade och övergår till negativ kritik? Var går gränsen mellan en vit lögn och en kolsvart? Är detta en vän som du står bredvid eller bakom, i skuggan av? Det finns bara en person som kan avgöra, och det är du själv. Mår du dåligt av att umgås med din vän tycker jag först och främst att du ska ha ett ärligt samtal med hen och berätta hur du känner. Ändras inget efter det, så kanske det är ett tecken på att man växt ifrån varandra.
Det allra svåraste är kanske familjerelationer. Att bryta kontakten med någon är ett stort steg, och ett som bör tänkas över både en och två gånger. Känner man att man har talat med personen, berättat att man mår dåligt av hens agerande, och det trots allt inte fungerar, så kan det vara bra att ta en paus från personen. (Förutsatt att man inte bor ihop). Har man däremot om och om igen försökt lösa situationen, men inte kommit någon vart, kan det vara värt att backa helt.
Det finns ingen anledning att låta någon annan ha kontroll över hur du mår. Punkt slut. Livet är för kort för att ständigt gå omkring med en knut i magen.
Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. ”Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.
Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.
När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.
De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.
Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 😛 Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.
Vi är inte sådana i vår familj att vi säger ”jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.
P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små… 😛
