För någon månad sedan satt jag på bussen tillsammans med Jay, vi var på väg till mormor och morfar. Bredvid mig, på andra sidan mittgången sitter en gammal tant i 65-70 års åldern. Hon hade tagit den yttersta platsen, närmast mittgången. Ju längre vi åker, desto fler människor stiger på bussen. Till slut blir det ganska fullt, och tanten sitter kvar där hon är. En mörkhyad kvinna i 40 års åldern frågar då tanten om hon får sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Tanten tittar på kvinnan på samma sätt som man skulle betrakta en gammal illaluktande disktrasa och börjar resa på sig samtidigt som hon säger: ”Ja, då ska jag ta och sätta mig någon annanstans, för jag vill nämligen inte sitta bredvid såna som du.” Detta sade hon klart och tydligt, som om hon verkligen ville få kvinnan att skämmas för den hon var. Kvinnan sade inget, förblev tyst och samtidigt såg det ut som om något slocknade i hennes ögon. Det som var sorgligast var att hon verkade van vid att behandlas på detta sättet.

Det blev så tyst som det kan bli på en överfull buss. Flera människor vände sig om, men ingen sa ett endaste ord. Jag blev så illa berörd att det bokstavligen kändes som ett fysiskt illamående. Rent spontant sa jag: ”Vilken hemsk sak att säga! Att ni inte skäms!” Tanten tittade på mig och verkade närmast förvånad över att någon överhuvudtaget yttrade sig, varpå hon rynkade ihop ansiktet som en mops och muttrade: ”Vad har det med dig att göra?”  Jag fortsatte skoningslöst: ”Om det hade varit en förvirrad tonåring från trasiga förhållanden som hamnat snett och sagt något sådant, hade det fortfarande inte varit okej, men jag hade haft mer förståelse för det. Men att en gammal människa som Ni skulle kunna säga något sådant, det  övergår mitt förstånd. Ni borde veta bättre!” Tanten sa inget, utan skyndade snabbt iväg till en annan plats längre fram i bussen. Hon verkade skämmas. Eller jag hoppas åtminstone att hon gjorde det. Jag hoppas att hon aldrig glömmer mig, eller kvinnan som bara ville hitta en ledig plats att sitta på. Jag hoppas att åtminstone en bråkdel av allt hat hon bär på suddas ut.

Min son satt bredvid mig. Efter att vi hade gått av bussen frågade han mig vad det handlade om. Jag skäms. Jag skäms för att det fortfarande finns sådana människor, som dömer andra enbart på grund av deras etnicitet. Jag skäms för att det är en sådan värld han ska växa upp i.

Jag är inte född i Sverige, utan kom hit som 3-åring. Jag pratar svenska, tänker på svenska och drömmer på svenska. Jag har bott här nästan hela mitt liv, men är stolt över vem jag är och var jag kommer ifrån. Men eftersom de tre första åren i mitt liv fattas här, på svensk jord, får jag inte räkna mig själv som svensk, trots att min nationalitet, enligt mitt pass, är svensk. Helt ärligt, så kvittar det mig egentligen hur folk ser på mig, så länge jag vet vem jag är och vad jag står för. Men jag tänker på min son. Han är född i Sverige. Har han inte rätt att räkna sig själv som svensk? Han vet givetvis var hans föräldrar kommer ifrån, och jag kommer se till att han lär sig om dessa, samt andra kulturer. Men att han, som är född och uppväxt här, inte skulle få ha rätt att kalla sig själv svensk, det är oacceptabelt. Hans nationalitet är svensk. Men tyvärr verkar många inte förstå skillnaden mellan nationalitet och etnicitet.

Detta var endast något jag var vittne till. Men det finns så otroligt många människor som får utstå verbala och fysiska påhopp dagligen. Blunda ej! Varje gång du ser någon form av rasism, vare sig den är uttalad eller indirekt, våga reagera! Sitt inte och betrakta, sitt inte och var tyst! Agera!

Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?

Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?

Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.

När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: ”Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.

Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.