The one with the slob

Jag har träffat honom flera gånger. Vi har haft roligt, han är intelligent, har en skön sarkastisk humor och är grym på att dansa. Utseendemässigt finns det inget att klaga på, och han är alltid fräsch och klär sig snyggt. Han har stil, helt enkelt. Vi håller på att lära känna varandra, jag har ännu inte hunnit bli uttråkad.

Nu står jag alltså i hans hall. Vi har träffats ett tag, men detta är första gången jag är hemma hos honom. Redan vid dörren på väg in kan jag känna att något är… fel. Odören slår emot mig som en tegelvägg. Det luktar instängt, gammal mat och något… ruttet? Men jag tänker skitsamma, han kanske har glömt att vädra på ett tag.

Det är ganska mörkt i hallen, men jag kan se högar av skor och jackor lite överallt. På golvet, allra mest. När vi kommer in i vardagsrummet så kan jag däremot inte ens se golvet. Jag kan urskilja en stor TV på något som jag tror är en TV-bänk, men resten får jag mer eller mindre gissa mig till. Golvet har försvunnit under en matta av gamla pizzakartonger, läskburkar, böcker och papper, något som liknar ett terrarium, och annat skräp. Vad som finns, eller fanns, i terrariet vågar jag inte fråga. En stor bokhylla täcker ena väggen. Där finns mer böcker och papper, pärmar, samt femtielva smågrejer som inte hör hemma på en bokhylla i ett vardagsrum hos en 30-någonting-årig man. Jag kan urskilja chipspåsar, Star Wars gubbar, en vattenpipa, en gul leksakstraktor, samt en tallrik med något som måste ha varit apelsiner en gång i tiden.

Han säger ”känn dig som hemma, jag ska bara hämta något från köket”, så jag försöker fokusera blicken på något jag kan sätta mig ner på, medan han går ut ur rummet. Efter en stund hittar jag soffan under ett lager kläder. Skuggor från döda krukväxter faller lite överallt i rummet. Var fan har jag hamnat?

Jag försöker att andas genom munnen medan han är borta. Kanske kan jag hitta på en anledning att öppna fönstret? Lyckligtvis öppnar han själv fönstret på vägen in, medan han balanserar en stor bricka med snacks och dricka. Han slår sig ner bredvid mig på ”soffan” och jag försöker att inte tänka på var jag är, att inte använda mitt luktsinne, att inte tänka på terrariet och dess… innehåll. Vi pratar, dejten fortsätter och jag börjar alltmer slappna av. Det kanske är ok. Det kanske kommer att gå ändå.

Vi ser en film. Jag lyckas glömma var jag är. (Läs: förtränga). Filmen är trots allt bra, mannen jag sitter bredvid är trots allt intressant, och jag är trots allt på ganska bra humör. Halvvägs in i filmen tar vi en liten paus, och går ut i köket för att hämta mer snacks. Vi. Inte han. Vi. Jag kunde ha stannat kvar i soffan. Varför stannade jag inte kvar i soffan?

Det visar sig att den ruttna lukten inte kom ifrån apelsinerna (?) i vardagsrummet. Den stanken som slår emot mig när han öppnar köksdörren framkallar kräkreflexer, som jag med nöd och näppe lyckas dölja. Det ligger berg av smutsig disk på diskbänken, diskhon, bordet, överallt. Gamla intorkade matrester, potatisskal (tror jag) på golvet. Vasken är så smutsig att man kan se ett lager intorkad matolja och diverse annat täcka den. Och jag har suttit och ätit snacks från DETTA köket? Jag har ätit från tallrikar som han tagit fram ur DESSA skåp? Återigen, kräkreflex. Jag ser, ironiskt nog, en diskmaskin.

Jag mår lite illa, rent fysiskt, och ursäktar mig en liten stund genom att använda badrummet.

Badrummet.

Det jag ser där finns för evigt etsat på mina hornhinnor. Badkaret, som jag antar var vitt en gång i tiden, är smutsbrunt. En tjock mörkbrun rand går längs insidan av hela badkaret, ungefär vid vattenytan (om man förutsätter att någon badar), och ett lager ljusare brunt täcker resten av badkaret. Små, patetiska vita fläckar lyser igen allt smuts.

Ungefär då gör jag misstaget att vända mig om. Det finns ett tvättställ, ungefär i samma ljuvliga nyans av brunt som karet. Bredvid tvättstället… toastolen. Öppet lock. Toastolen är… obeskrivlig. Den är från en annan värld. En smutsig, mörk värld i en alternativ Twilight Zone. Inga rengöringsmedel hade hjälpt. Inga toaborstar i hela världen hade kunnat eliminera åratals skit (bokstavligen).

Jag behöver komma därifrån, så jag går ut och avslutar dejten med någon halvt påhittad ursäkt. Vid det laget är jag så äcklad och illamående att jag inte ens bryr mig om att verka trovärdig eller artig. Jag drar, så snabbt att jag snubblar på vägen ut.

Vad hände med honom? Var gick det snett? VARFÖR? Han var ju så stilig, och luktade så gott…

Inte hos honom. Men det kunde ha varit. 

1002

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the sad girl

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

freedom-to-choose

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the what ifs

Tänk om jag vore en man. Skulle börja gå som en man. Överdrivet självsäkert, rakryggad och med huvudet högt, utan att flytta mig för någon, och speciellt då inte en kvinna. Tänk om jag hellre krockar med henne än väjer undan. Tänk om jag sedan ser chockad ut för att hon hade mage att inte väja för mig.

Tänk om jag vore en man och skulle börja skicka vänförfrågningar till helt random kvinnor på Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier. Tänk om jag ibland även skickade iväg lite bilder på mina könsorgan, för vilken kvinna vill väl inte ha lite snoppbilder till morgonkaffet. Tänk om jag även skulle lägga lite mansgrisiga kommentarer lite här och var, utan att ta hänsyn till att det är en kvinna jag talar med. Tänk om jag skulle skicka mail efter mail efter mail till en och samma kvinna trots att hon aldrig svarat på något av dem.

Tänk om jag vore en man. Skulle sitta som en man. På tåget, bussen, flyget, väntrum. Överallt, med benen brett isär. Vem bryr sig om stolen bredvid är ledig. Mitt manliga ego måste bevisa vilka enorma pungkulor jag har. De måste få plats, skitsamma om de tar upp en extra plats som någon kunde ha suttit på istället.

Tänk om mitt jättemanliga jag hittar en helt random kvinna/tjej på Facebook eller Instagram som jag blir intresserad av. Tänk om jag mailar henne och hon säger att hon tyvärr inte är intresserad, och tänk då om jag hittar hennes adress, googlar fram den tills jag hittat rätt person. Tänk om jag dyker upp på hennes adress, knackar på hennes dörr. Upprepade gånger. Om och om igen, flera gånger. Olika dagar. Skitsamma om kvinnan tycker att jag är en obehaglig jävel. Hur vågar hon inte öppna. Vem tror hon att jag är – en stalker, eller?

Tänk om jag vore en man, en sliskig granne som går och köper sexiga kvinnounderkläder och lägger i min kvinnliga grannes brevlåda. Anonymt, såklart. Då blir hon väl bara tacksam, varför skulle hon tycka att det är obehagligt?

Tänk om jag vore en man. Ute. Speciellt om somrarna. Tänk om jag ställde mig någonstans och spanade på vackra kvinnor. Ofta i ett sällskap med mina andra supermanliga vänner. Tänk om jag började vissla och ropa obsceniteter efter kvinnor. Flickor. Det här med ålder är väl inte så noga, tjejer ser ju så mogna så tidigt ut nuförtiden. Inte kommer hon väl tycka att jag är en sliskig äldre man för det. Va? Min dotter? Ja, men att hon är i samma ålder som flickorna jag dreglar över, det hör väl inte hit.

Tänk om jag vore en man som tog mig friheter till en kvinnas kropp. När jag är ute, festar. Dricker. Eller helt enkelt bara när jag känner för det. Hon är ju klädd som hon är, klart hon vill det. Och är hon inte klädd speciellt utmanande klädd så skitsamma, hon har inget emot det. Egentligen.

Tänk om jag vore en man och kommenterade nyheter om våldtagna kvinnor med att ”men hade hon druckit? var hon ute sent? helt själv? hade hon verkligen den klänningen på sig? men jisses, hon bad ju nästan om det.”

Tänk om jag vore en man som ansåg mig ha rätt att kommentera hur en kvinnas kropp ser ut. Hur hon är klädd. Detaljer i hennes utseende. Inte har hon väl något emot att någon plockar isär henne, bit för bit, och sedan monterar ihop henne igen efter eget tycke. En skev version av den hon tidigare var.

Tänk om jag vore en man. Jag skulle väl aldrig våldta någon, nej för helvete. Tror ni jag hade slagit ner en stackars kvinna som promenerar ensam nattetid i en mörk park, eller något. Fast vad gör hon ensam i parken så sent, egentligen. Hm. Nej, men det är väl för fan inte samma sak när man är gifta. Min fru, ja. Jag har ju aldrig tvingat henne, vet du. Egentligen. Det är klart att hon kanske inte alltid vill, det är ett jävla tjat ibland. Bara att få som jag vill. Det som är min äktenskapliga rättighet. Visst fan, ibland har man kanske väl fått… övertala henne lite. Men våldta, nej, sånt gör jag inte. Om frugan sa nej? Hörde inte i så fall.

Tänk om jag vore en man. En man med auktoritär, mörk röst, som talade, avbröt, argumenterade, hade rätt, tillintetgjorde kvinnor i konversationer. Tänk om varje gång en kvinna försökte göra sig hörd, höjde rösten, protesterade, så skulle jag höja min supermanliga basröst ännu mer. För att tysta henne. För vem tror hon att hon är, egentligen.

Tänk om jag vore en man. En man i en bil. Tänk om jag var ute och körde en dag och såg en vacker kvinna. Tänk om jag saktade farten, körde upp bredvid henne, följde efter henne för att påkalla hennes uppmärksamhet. Att hon ökar farten och inte ens vänder sig om för kolla på mig eller min jätteflashiga, superdyra bil? Vafan ska hon spela svår för? Jag är väl ingen stalker, heller.

Tänk om jag vore en man. Inte hade jag slagit någon stackars kvinna, vad säger du för något. Om jag och frugan bråkat? Klart, det har ju alla. Men va fan, knuffar är ju inte så farligt. Knuffar och hemska, sårande ord är väl för fan inte någon misshandel heller. Det är ju inte som att jag slagit henne med knytnäven eller något.

Tänk om jag vore en man. Och använde ordet feminist som en förolämpning.

Tänk om jag vore en man. Vilka avskyvärda handlingar jag skulle komma undan med.

Om jag vore en man.

P.S. ALLT JAG SKRIVIT OM I DETTA INLÄGG ÄR TYVÄRR SJÄLVUPPLEVT.
being-a-woman-is

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the teenager

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

När man är för cool för att vara med på bild 🙂

20150619_170235

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The ”like a girl” one

Älskar denna reklamen! Tycker att vi alla kollektivt ska sluta använda uttryck som ”som en tjej” i nedvärderande syfte. Vi kvinnor är underbara, starka, beskyddande, ödmjuka, intelligenta, modiga varelser. Och den naturliga instinkten att skydda sitt/sina barn kan ingen förneka… den ger uttrycket ”som en tjej” en helt annan betydelse. Bam!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one where time flies

”Idag tog min son studenten”… Tänkte inte på vad jag skrev och började faktiskt så. Sömnbristen gör sitt.
Anyhow, idag hade min son skolavslutning. Han är nu klar med fjärde klass. Känns lite nostalgiskt varje gång, det är ju min gamla skola han går på. Samma korridorer, samma skåp, samma lärare (några finns kvar på skolan). Andra minnen. Jag är ju på skolan ofta, vi bor långt ifrån så jag hämtar och lämnar. Men speciella dagar, som den här, är det alltid aulan eller idrottssalen som gäller. Då sköljer minnena över mig som en tidvattenvåg.
Det var fint, det sjöngs och skrattades. Vänner som sade hejdå. Vissa ses under sommaren, andra inte förrän i femman, om två månader. Barn och föräldrar i fina sommarkläder. Klänningar och skjortor. Vi hade tur med vädret.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with 8 years left

Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.

Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts ”gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring 😀

Jag… en dag, haha!!!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with positive energy

Ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är att omge sig med människor som tillför positiv energi till ens liv. Det finns absolut ingen anledning att slösa tid på folk som inte gör det. Jag har (tyvärr) haft med sådana människor att göra, men över åren utvecklat nolltolerans mot bullshit.

Med folk som tillför negativ energi menar jag först och främst sådana som får en att må dåligt, som gröper ur ens självförtroende istället för att stärka det, som nedvärderar och kommer med ständig (negativ) kritik. Människor som talar bakom ryggen på en, och i vissa fall ljuger. Oärlighet är inte acceptabelt. Sen har man ju flera sorters olika relationer i sin krets. Är det till exempel arbetsplats eller skola så kan det vara svårt att vara selektiv med vilka man umgås med. De närmaste vännerna väljer vi ofta för att vi känner att vi får ut något positivt av att umgås med dem – många skratt, fina minnen, ärlighet, lojalitet. Men på en arbetsplats eller skola får vi inte alltid välja vilka vi blir ihopgrupperade med. Där kan man försöka förhålla sig neutral – hålla en vänlig distans. När det gäller mobbning (i skola eller vuxenmobbning på arbetet) tycker jag man ska ha nolltolerans. Där gäller det att agera innan situationen blir värre. Tala med lärare/föräldrar/chefer. Det viktigaste är att alltid hålla huvudet högt. Titta aldrig ner i marken, du har inget att skämmas för.

Är det vänskapsrelationer kan det vara svårare. Var drar man gränsen? När slutar kompisens råd vara vänligt menade och övergår till negativ kritik? Var går gränsen mellan en vit lögn och en kolsvart? Är detta en vän som du står bredvid eller bakom, i skuggan av? Det finns bara en person som kan avgöra, och det är du själv. Mår du dåligt av att umgås med din vän tycker jag först och främst att du ska ha ett ärligt samtal med hen och berätta hur du känner. Ändras inget efter det, så kanske det är ett tecken på att man växt ifrån varandra.

Det allra svåraste är kanske familjerelationer. Att bryta kontakten med någon är ett stort steg, och ett som bör tänkas över både en och två gånger. Känner man att man har talat med personen, berättat att man mår dåligt av hens agerande, och det trots allt inte fungerar, så kan det vara bra att ta en paus från personen. (Förutsatt att man inte bor ihop). Har man däremot om och om igen försökt lösa situationen, men inte kommit någon vart, kan det vara värt att backa helt.

Det finns ingen anledning att låta någon annan ha kontroll över hur du mår. Punkt slut. Livet är för kort för att ständigt gå omkring med en knut i magen. 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the three of them

Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. ”Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.

Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.

När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.

De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.

Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 😛 Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.

Vi är inte sådana i vår familj att vi säger ”jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.

P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små… 😛

Finns få foton på oss alla tre tillsammans… i brist på annat får detta duga.
 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with choices

Jag är för omväxlings skull ensam hemma. Jay är hos en vän, och jag lyssnar på Al Green och äter nektariner. Jag satt och funderade på det här med miljöpåverkan och uppväxt. Hur mycket påverkas vi egentligen av den miljön vi växer upp i? Hur många egenskaper ”ärver” vi från de närmaste vuxna förebilderna i våra liv, på både gott och ont? Och har vi ett val? Hur pass mycket kan vi påverka och styra vårt öde (i brist på ett bättre ord)?

Ibland när jag ser Jay kan jag inte låta bli att önska att jag fick göra om det. Leva om min barndom en gång till. Barn är så oskyldiga, så fulla av kärlek och omtanke. De säger exakt vad som faller dem in. De leker utan att bry sig om vem som tittar. De sjunger för sig själva ute, och somnar lätt på kvällen. De har inga fördomar.

Jag visste inget om sorg när jag var liten. Jag visste inget om lögn, om svek. Jag såg på världen med helt andra ögon. Allt var fint, allt var värt att undersöka. Jag älskade att klättra i träd och cykla. Jag tyckte om när min far berättade små historier ur sin barndom för mig. Orden räkningar, hyra, lön, stress var okända begrepp. Framtiden låg framför mig, och den bekymrade mig inte, åtminstone inte i riktigt ung ålder.

Men, å andra sidan. Jag var väldigt osäker som barn. Jag kände mig inte sedd. Jag var nervös ofta. Allt var en tävling. Jag hade enorm prestationsångest, ville vara bäst. Skulle vara bäst. Jag sökte godkännande. Jag ville duga, men kände aldrig att jag gjorde det.

Jag undrar hur mycket annorlunda jag hade varit nu i vuxen ålder, om jag inte hade behövt känna på det sättet när jag var barn. Hade jag gjort om samma misstag? Hade jag tagit för mig mer. Tidigare. Det är inte förrän nu som jag börjar bli helt säker på mig själv. Mitt självförtroende ligger på topp, bara en liten bit har jag kvar. Men jag kan inte låta bli att undra. Har vi ett val? Eller är vi bara en produkt av vår omgivning?

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with good men vs bad men

På sistone har jag funderat lite på det här med ”bra” män vs ”dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?

Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med ”bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.

Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.

Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

The one with the truth

Jag undrar hur folk skulle reagera om vi alla började berätta hur vi verkligen mår. Hur många gånger har man gått förbi en granne eller bekant och fått frågan: ”Hej, hur är det?”
Normalt brukar man då i förbigående svara något lättsamt, i stil med: ”Jodå, det går bra, det rullar på”.
Tänk om vi i stället hade sagt: ”Jag och frugan sover i skilda sängar och jag tror att hon är otrogen med min granne, men annars är allt finfint…”, eller ”Precis fått sparken och tror jag måste sälja villan. Men visst, det rullar på.”
Jag undrar verkligen hur folk hade reagerat. Och hade vi mått bättre av att dela med oss av våra problem?
Något att fundera på tills nästa gång ni får frågan…

image

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail