THE TEENAGER

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

I’m sitting in the kitchen with the window open and Alicia Keys’ ”Unthinkable” playing in the background. It’s summer and steel gray outside. It’s about to start pouring down any time now. I can hear my son out in the yard, I’ll have to call him upstairs soon. That’s one thing I appreciate about living in the city, the inner yards on every block, or more particularly, my yard. I feel completely safe letting Jay go outside to play here. I mean, he’s twelve now and all, and goes grocery shopping by himself sometimes, but even when he was younger I felt ok with it. It’s totally closed off from the rest of the city, and everyone knows everyone, says hi to everyone. All the kids play with each other. It’s nice.

He’s growing so fast, my son. Twelve years have passed, which is strange considering I don’t age at all… He’s reached the neither-nor age. Neither a child nor a teenager. It’s still clearly leaning towards child, but I’m starting to sense a difference more and more, from how he was just a year or so ago.

Sleep. His sleep pattern has changed. He’s always been a morning person and still is, provided that he’s gotten enough sleep during the night. But he needs more sleep now, than he did before, likes to sleep a little longer in the mornings. He sleeps like an adult… or like most adults that I know (including myself). Wakes up easily if there’s any little noise. The sleeping-like-a-rock time is over. The amount of sleep he gets also affects his mood more now.

Food. He eats a lot more now. And more of everything, tries typical ”grown up foods” more often than before, even though he might not like all of it. It’s so nice to be out of the macaroni and cheese phase (even if that’s delicious sometimes, you get tired of it…). I’m taking every opportunity to scoop up lots of veggies onto his plate, he’s ok with it. Loads of fruit salads. A lot less sweets and candy, and other crap. Feels good.

Mood. It goes up and down sometimes. Not too often. He never crosses the line, perhaps it’s a bit too soon for that. I’ve always taught him the importance of respect, both giving and demanding. I give him some space when I notice a change in his mood. He needs to be by himself sometimes, and I respect that. Our beautiful communication is a good foundation to stand on.

Sizes. Clothes. Shoes. Everything gets too small, so fast. Did I grow so quickly, too?

Friends. They’re important now. The communication between them is different now. They speak more maturely now. The cell phone is a bit more important than it’s been before. (He’s not allowed to have Facebook, Instagram and all that yet, and has never shown any interest in that. More on that in another post). They do, however, text and call each other.

Interests. He doesn’t like doing the same things as before. Since a couple of years back he’s completely lost interest in toys and such. He does, however, still like Lego and other things you can build/put together. Now it’s all about friends, sports, PlayStation and Xbox (they’re playing online and talking to each other on their headsets), music, playing outside. He still enjoys going to the park/playground and goes bananas when he sees a swing/slide/whatever he can climb. Good for me, since I turn into a little kid on the playground. Don’t know who has more fun, me or Jason. He also reads more now.

Music. I don’t know if this is an age thing, but he’s ”discovered” music in a completely different way now. I can see so much of myself in him. This family loves music. He sings along to different songs, finds songs and artists he likes, creates his own style and playlists on Spotify.

I don’t miss the baby days. I love seeing him evolving and finding his own identity. He questions things, finds information on his own. He has opinions of his own. I’d rather have long, interesting, funny conversations with a twelve year old, than change diapers on an infant.

When you’re too cool for pictures.

20150619_170235

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *