THE SAD GIRL

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

I’m thinking about something that happened a couple of years ago. Why, I don’t know. Jason was just a little three year old munchkin. I’d taken him to the playground and he was completely preoccupied building kiddy dreams in the sand. A big, somewhat moist sand clod was supposed to be a car, he explained to me. I let him finish building his ”car” and he then waited for me to squash it. I put my hand on the sand clod and flattened it, and he laughed so hard he almost choked. This was something he loved. He built, I squashed. Lots of laughter. We were completely absorbed in our game when I noticed someone looking at me.

She was young, younger than me. I don’t know what I noticed first. Probably her eyes, the look on her face. She looked at me and smiled, but her eyes weren’t smiling. I smiled back at her. Neither of us said anything, not until later, when my son and her daughter started playing together, squashing each other’s sand creations. She spoke Swedish with an accent, but well enough for us to be able to have a conversation. At first it was hesitant, reserved, she asked how old my son was and if we usually came to play here. By the age of twenty she already had three children. She told me that she had her twin girls when she was only fifteen years old, followed by the youngest daughter two years later. Her husband brought her to Sweden, she didn’t know anyone here. She didn’t know him either, it was more or less decided for her, the marriage, the move to another country. Everything.

We saw each other a couple of more times, always at the playground. Jason liked to play with her youngest daughter, while the two older girls played together. One day she asked about my son’s father. Was he good to me? Did he want more children? She said her husband wanted more kids, he wasn’t content with only the girls and demanded they had a boy. She said he used to tell her that there was something wrong with her since she only gave birth to girls. I sat quietly and listened to what she was telling me. Not until now did I realize why she often looked so sad. She said she didn’t want anymore children and asked me what she could do to prevent getting pregnant again. I explained to her where she needed to go to get contraceptives prescribed. ”I’m so tired”, she said. ”I can’t take it anymore”. Her dark eyes almost seemed to glow as she continued to say, more determined now. ”I’m not having more kids”.

That was the last time I saw her, she never came back to the playground, at least not when I was there. I don’t know where she went, if they moved, what happened, if she had more children. But I think about her sometimes. I think about the choices I had, the choices that were taken from her. She never got to choose, her future was already decided for her, by other people. She had no say in anything, no voice. She had the misfortune of being born in a country where she was not to be heard, and barely even seen.

That is so wrong, so incredibly damn wrong. I don’t really know why I’m even writing this post. This is not about any specific religion. It’s about men who use religion as an excuse to oppress women. It’s about people who hide behind religious writings and outdated traditions in order to be able to impose their ideas onto others. It’s about all of us having the right to choose – to believe or not to believe. But that we should never ever blame religion in order to be able to get away with doing despicable things.

It’s about having to continue to fight. Together.

freedom-to-choose

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

3 svar på ”THE SAD GIRL”

  1. Ja, eller hur. Det känns nästan som att för varje steg vi tar framåt så tar vi två bakåt.
    Ha en fin dag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.