THE WHAT IFS

Tänk om jag vore en man. Skulle börja gå som en man. Överdrivet självsäkert, rakryggad och med huvudet högt, utan att flytta mig för någon, och speciellt då inte en kvinna. Tänk om jag hellre krockar med henne än väjer undan. Tänk om jag sedan ser chockad ut för att hon hade mage att inte väja för mig.

Tänk om jag vore en man och skulle börja skicka vänförfrågningar till helt random kvinnor på Facebook, Instagram, Twitter och andra sociala medier. Tänk om jag ibland även skickade iväg lite bilder på mina könsorgan, för vilken kvinna vill väl inte ha lite snoppbilder till morgonkaffet. Tänk om jag även skulle lägga lite mansgrisiga kommentarer lite här och var, utan att ta hänsyn till att det är en kvinna jag talar med. Tänk om jag skulle skicka mail efter mail efter mail till en och samma kvinna trots att hon aldrig svarat på något av dem.

Tänk om jag vore en man. Skulle sitta som en man. På tåget, bussen, flyget, väntrum. Överallt, med benen brett isär. Vem bryr sig om stolen bredvid är ledig. Mitt manliga ego måste bevisa vilka enorma pungkulor jag har. De måste få plats, skitsamma om de tar upp en extra plats som någon kunde ha suttit på istället.

Tänk om mitt jättemanliga jag hittar en helt random kvinna/tjej på Facebook eller Instagram som jag blir intresserad av. Tänk om jag mailar henne och hon säger att hon tyvärr inte är intresserad, och tänk då om jag hittar hennes adress, googlar fram den tills jag hittat rätt person. Tänk om jag dyker upp på hennes adress, knackar på hennes dörr. Upprepade gånger. Om och om igen, flera gånger. Olika dagar. Skitsamma om kvinnan tycker att jag är en obehaglig jävel. Hur vågar hon inte öppna. Vem tror hon att jag är – en stalker, eller?

Tänk om jag vore en man, en sliskig granne som går och köper sexiga kvinnounderkläder och lägger i min kvinnliga grannes brevlåda. Anonymt, såklart. Då blir hon väl bara tacksam, varför skulle hon tycka att det är obehagligt?

Tänk om jag vore en man. Ute. Speciellt om somrarna. Tänk om jag ställde mig någonstans och spanade på vackra kvinnor. Ofta i ett sällskap med mina andra supermanliga vänner. Tänk om jag började vissla och ropa obsceniteter efter kvinnor. Flickor. Det här med ålder är väl inte så noga, tjejer ser ju så mogna så tidigt ut nuförtiden. Inte kommer hon väl tycka att jag är en sliskig äldre man för det. Va? Min dotter? Ja, men att hon är i samma ålder som flickorna jag dreglar över, det hör väl inte hit.

Tänk om jag vore en man som tog mig friheter till en kvinnas kropp. När jag är ute, festar. Dricker. Eller helt enkelt bara när jag känner för det. Hon är ju klädd som hon är, klart hon vill det. Och är hon inte klädd speciellt utmanande klädd så skitsamma, hon har inget emot det. Egentligen.

Tänk om jag vore en man och kommenterade nyheter om våldtagna kvinnor med att ”men hade hon druckit? var hon ute sent? helt själv? hade hon verkligen den klänningen på sig? men jisses, hon bad ju nästan om det.”

Tänk om jag vore en man som ansåg mig ha rätt att kommentera hur en kvinnas kropp ser ut. Hur hon är klädd. Detaljer i hennes utseende. Inte har hon väl något emot att någon plockar isär henne, bit för bit, och sedan monterar ihop henne igen efter eget tycke. En skev version av den hon tidigare var.

Tänk om jag vore en man. Jag skulle väl aldrig våldta någon, nej för helvete. Tror ni jag hade slagit ner en stackars kvinna som promenerar ensam nattetid i en mörk park, eller något. Fast vad gör hon ensam i parken så sent, egentligen. Hm. Nej, men det är väl för fan inte samma sak när man är gifta. Min fru, ja. Jag har ju aldrig tvingat henne, vet du. Egentligen. Det är klart att hon kanske inte alltid vill, det är ett jävla tjat ibland. Bara att få som jag vill. Det som är min äktenskapliga rättighet. Visst fan, ibland har man kanske väl fått… övertala henne lite. Men våldta, nej, sånt gör jag inte. Om frugan sa nej? Hörde inte i så fall.

Tänk om jag vore en man. En man med auktoritär, mörk röst, som talade, avbröt, argumenterade, hade rätt, tillintetgjorde kvinnor i konversationer. Tänk om varje gång en kvinna försökte göra sig hörd, höjde rösten, protesterade, så skulle jag höja min supermanliga basröst ännu mer. För att tysta henne. För vem tror hon att hon är, egentligen.

Tänk om jag vore en man. En man i en bil. Tänk om jag var ute och körde en dag och såg en vacker kvinna. Tänk om jag saktade farten, körde upp bredvid henne, följde efter henne för att påkalla hennes uppmärksamhet. Att hon ökar farten och inte ens vänder sig om för kolla på mig eller min jätteflashiga, superdyra bil? Vafan ska hon spela svår för? Jag är väl ingen stalker, heller.

Tänk om jag vore en man. Inte hade jag slagit någon stackars kvinna, vad säger du för något. Om jag och frugan bråkat? Klart, det har ju alla. Men va fan, knuffar är ju inte så farligt. Knuffar och hemska, sårande ord är väl för fan inte någon misshandel heller. Det är ju inte som att jag slagit henne med knytnäven eller något.

Tänk om jag vore en man. Och använde ordet feminist som en förolämpning.

Tänk om jag vore en man. Vilka avskyvärda handlingar jag skulle komma undan med.

Om jag vore en man.

P.S. ALLT JAG SKRIVIT OM I DETTA INLÄGG ÄR TYVÄRR SJÄLVUPPLEVT.

What if I were a man. Were to walk like a man. Excessively confident, back straight and head held high, without moving for anybody, and especially not a woman. What if I would rather bump into her than move out of the way. What if I then look shocked because she had the nerve to not move out of my way.

What if I were a man and would start sending out friend requests to completely random women on Facebook, Instagram, Twitter and other social media platforms. What if I sometimes even sent some pictures of my genitals, because what woman doesn’t want a dick pic with her morning coffee. What if I’d even leave some chauvinistic and inappropriate comments here and there, without any consideration for the woman I’m writing them to. What if I’d keep sending message after message after message to a woman, even though she’s never replied to any of them.

What if I were a man. Would sit like a man. On the train, bus, plane, waiting room. Everywhere, with my legs spread wide. Who cares if the chair next to me is empty. My male ego has to prove what enormous balls I have. They must have enough space, nevermind if I’m taking that space from someone who could have been sitting on that empty chair instead.

What if my super manly self finds a random woman/girl on Facebook or Instagram, that I become interested in. What if I then, when she says she’s not interested, find her address, Google until I find the right person. What if I show up at her address, knock on her door. Repeatedly. Over and over again, several times. On different days. Nevermind if the woman thinks I’m a creepy bastard. How dare she not open. Who does she think I am – a stalker, or what?

What if I were a man, a sleazy neighbor who goes and buys sexy women’s lingerie and puts it in my female neighbor’s mailbox. Anonymously, of course. She’ll just be grateful, why would she find that offensive?

What if I were a man. Outside. Especially around summer time. What if I stood somewhere and stared at beautiful women. Often in the company of my super manly friends. What if I started whistling and yelling obscenities at women. Girls. This age thing isn’t a big deal, girls mature so fast nowadays, anyway. Nah, she won’t think I’m a creepy old guy. What? My daughter? Well, her being the same age as the girls I’m drooling over is beside the point.

What if I were a man who took the liberty to do what I wanted to do to a woman’s body. When I’m out, partying. Drinking. Or simply when I feel like it. The way she’s dressed, of course she wants it. And nevermind if she’s not dressed provocatively, she doesn’t mind anyway. Not really.

What if I were a man who talked about women who were raped by commenting ”but had she been drinking? was she really out that late? alone? and that’s the dress she was wearing? gosh, it’s almost as if she was asking for it”.

What if I were a man who felt he had the right to comment on a woman’s body. How she’s dressed. Details in her appearance. She doesn’t mind, does she, having someone pick her apart piece by piece, and assembling her back together again at their own liking. A distorted version of the person she used to be.

What if I were a man. I’d never rape anybody, hell no. Do you really think I’d attack some poor defenseless woman walking home alone at night through a dark park, or something. But then again, what is she doing alone at the park, so late at night. Hm. But no, it’s not the same damn thing when you’re married. My wife, huh. I mean, I’ve never forced her, you know. Not really. Clearly she doesn’t want to, sometimes, it’s a fucking annoyance. Just to get what I want. What is my marital right. Heck yeah, I might have had to… persuade her once or twice. But rape, no, I don’t do that. Did my wife say no? Not that I heard.

What if I were a man. A man with an authoritarian, deep, dark voice, who spoke, interrupted, argumented, was right, annihilated women in conversations. What if every time a woman tried to make herself heard, raised her voice, objected, I’d raise my super manly bass voice even more. To silence her. Because who does she think she is, really.

What if I were a man. A man in a car. What if I were out driving one day and saw a beautiful woman. What if I slowed down, drove up next to her, followed her to get her attention. Her speeding up, walking faster, not even turning around to check me out, or check my super flashy, super expensive car out? Why the hell is she playing hard to get for? It’s not like I’m a stalker.

What if I were a man. Nah, what are you saying, of course I wouldn’t beat some poor woman up. If me and the wife have argued? Of course, doesn’t everyone? But damn, a little push is nothing. Pushing and horrible, hurtful words are not domestic violence, damn it. It’s not like I punched her with my fist or something.

What if I were a man. And used the word feminist as an insult.

What if I were a man. What despicable actions I’d be able to get away with.

If I were a man.

P.S. Everything I’ve written about in this post I’ve experienced myself (unfortunately).

being-a-woman-is

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

4 svar på ”THE WHAT IFS”

  1. Så fint skrivet… Kan man säga så, när det gäller en sån hemsk sanning? Det berör i alla fall. Ha en bra dag!

    1. Hej! Ingen fara, jag förstår hur du menar – även hemska saker kan kläs i fina ord. Tack så mycket, och ha en fin dag du med 🙂 // T

  2. Klokt, skarpt och så sant. Vilken utmaning vi har framför oss med våra söner – att uppfostra dem rätt utan att fastna och följa med i den skeva normen. Min åsikt är som din – det är inte tjejerna som behöver tänka till/förändras utan männen och våra pojkar och där har vi föräldrar ett jättestort ansvar.

    Kan vi lyckas?
    Kram

    1. Ja! Jag tror vi kan lyckas. Kanske naivt? Allt börjar i den egna familjen. För att förändra på en mer övergripande nivå behöver varje enskilt barn (flicka som pojke) en bra grund att stå på. Du har så rätt, våra söner blir till de män vi fostrar dem till. Det är små, subtila gränser som inte får överskridas, och det är dessa gränser vi måste lära våra pojkar att respektera. Ha en fin kväll 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *