Du hade inte känt igen mig om du såg mig nu. Jag är inte samma kvinna som du kände på den tiden. Jag ler ofta. Jag skrattar när saker och ting är roliga eftersom jag inte är rädd för att göra det. Jag pratar med lugn och säkerhet i rösten eftersom jag inte längre behöver se upp med vad jag säger. Jag går rakryggad och med huvudet högt. Eftersom marken under mina fötter är stabil och jag inte längre behöver vara rädd för att falla. Jag har byggt ett hem tillsammans med min son, ett hem som är vårt säkra ställe, vår lugna vrå. Borta är den osäkra, rädda flickan du en gång kände. Jag skojar och tramsar och sjunger och dansar och går varhelst jag vill. Eftersom jag inte längre är inlåst i en osynlig bur. Det är en annorlunda sorts frihet. Det är den typen som gör att luften omkring mig känns lättare att andas. Som ger färger mer lyster. Som gör att inget verkar omöjligt och får mig att känna mig värdig nog allt det vackra som livet skänker mig. Nej, du hade definitivt inte känt igen mig nu. Och du – du kommer högst troligt dö ensam. Du kan inte dölja ditt sanna jag för evigt. Det finns sprickor i din till synes perfekta fasad. Och förr eller senare ser alla ditt rätta jag. Jag läste någonstans att ”man kan inte göra fula saker mot folk och förvänta sig leva ett vackert liv”. Som man sår får man skörda.
♦️
You wouldn’t recognize me if you saw me now. I am not the same woman you knew back then. I smile often. I laugh when things are funny because I’m not afraid of doing so. I speak calmly and with a steady voice, because I no longer have to watch what I say. I walk with my back straight and head held high. Because the ground under my feet is stable and I no longer have to be afraid of falling. I have built a home with my son, one that is our safe place, our calm space. Gone is the insecure, scared girl you once knew. I joke and play and sing and dance and go wherever I want. Because I am no longer locked in an invisible cage. It’s a different sort of freedom. It’s the kind where I feel like the air around me is lighter to breathe. Like colors are more vibrant. Like nothing is impossible and like I’m worthy of all this beauty that life has to offer. No, you definitely wouldn’t recognize me now. And you – you will most likely die alone. You can only hide your true self for so long. But there are cracks in that seemingly perfect facade of yours. And sooner or later everyone sees the real you. I read somewhere that ”you can’t do ugly things to people and expect to live a beautiful life”. We reap what we sow.
