The one with the teenager

Jag sitter i köket med fönstret öppet och Alicia Keys ”Unthinkable” på i bakgrunden. Det är sommar och stålgrått ute. Kommer börja ösa ner när som helst. Jag kan höra min son ute på gården, blir tvungen att kalla in honom då. Det är en sak jag uppskattar med att bo i stan, innergårdarna, eller i synnerhet då min innergård. Jag känner mig helt trygg med att släppa ut Jay härute. Nu är han ju 12, och går och handlar och sådant själv, men även då han var yngre kändes det ok. Det är helt utestängt från resten av stan, och alla känner alla, hälsar på varandra. Alla ungar leker med varandra. Det är nice.

Han växer så snabbt, min son. 12 har gått, vilket är himla konstigt, med tanke på att jag inte åldras alls… Han är i varken-eller-åldern. Varken barn eller tonåring. Det lutar alldeles säkert mer mot barn fortfarande, men jag börjar alltmer märka av en skillnad mot hur han var för bara något år sedan.

Sömnen. Han sover så annorlunda nuförtiden. Han har alltid varit morgonpigg, och är det fortfarande under förutsättning att han fått tillräckligt mycket sömn. Men han behöver mer sömn nu, än tidigare, vill gärna sova lite längre. Han sover som en vuxen… eller som de flesta vuxna jag känner (inklusive jag själv). Vaknar lätt av minsta ljud. Borta är sova-som-en-stock perioden. Antalet sömntimmar påverkar även hans humör under dagen mer nu.

Maten. Han äter mycket mer. Och mer av allt möjligt, vågar pröva typiska vuxenrätter oftare, även om han kanske inte gillar allt. Så skönt att vara ute ur falukorvs/makaroner perioden (även om det också är gott ibland tröttnar man…). Jag passar på nu, och öser upp fullt med grönsaker på hans tallrik, han protesterar inte. Fruktsallader i massor. Mycket mindre godis och annat crap. Känns helt ok.

Humöret. Det svänger snabbt ibland. Inte alltför ofta. Han går aldrig över gränsen, är väl kanske lite för tidigt för det än. Jag har alltid varit noga med respekt, både att ge och kräva. Jag låter honom vara när jag märker av en skillnad i hans sinnesstämning. Han behöver vara själv ibland, och jag respekterar det. Vår fina kommunikation är en bra grund att stå på.

Storlekarna. Kläder. Skor. Allt blir för litet, snabbt. Växte jag lika fort?

Kompisarna. De är viktiga nu. Kommunikationen dem emellan är annorlunda mot innan. De pratar mer moget med varandra. Mobilen är en aning viktigare än tidigare. (Han får ej ha Facebook, Instagram, och sådant än, och har heller aldrig uttryckt något intresse för detta. Mer om det i ett annat inlägg). Däremot smsar de och ringer varandra.

Intressen. Han gör inte samma saker som innan. Leksaker och sådant har han sen ett par år tillbaka helt tappat intresset för. Lego gillar han däremot fortfarande, likaså annat som man sätter ihop, bygger etc. Det är kompisar, sport, Playstation och Xbox (de sitter med sina headsets och pratar samtidigt som de spelar), musik, leka ute. Han tycker fortfarande om att gå till lekplatser, och blir helt vild när han ser en klätterställning/gunga/rutschkana. Underbart för mig, som blir som ett barn på en lekplats. Vet inte vem som har roligare, jag eller Jason. För övrigt så läser han mer nu.

Musik. Vet inte riktigt om det är en åldersgrej, men han har ”upptäckt” musik på ett helt annat sätt nu. Ser så mycket av mig själv i honom. Vi älskar musik i denna familjen. Han sjunger med i låtar, hittar låtar och artister som han gillar, skapar sig en helt egen stil. Egna musiklistor på Spotify.

Jag saknar inte bebistiden. Jag älskar att se honom utvecklas och skapa en egen identitet. Han ifrågasätter saker och ting, tar reda på saker. Han har egna åsikter. Jag har hellre långa, intressanta, roliga diskussioner med en 12-åring än byter blöjor på en spädis.

När man är för cool för att vara med på bild 🙂

20150619_170235

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *