The one with the sad girl

Jag kommer att tänka på något som hände mig för flera år sedan. Varför just nu vet jag inte. Jason var bara en liten plutt på ca 3 år då. Jag hade tagit med honom till en lekplats och han var fullt upptagen med att bygga småbarnsdrömmar i sanden. En stor halvfuktig sandklump skulle föreställa en bil, fick jag förklarat för mig. Jag lät honom bygga klart ”bilen” varpå han väntade på att jag skulle mosa sönder den. Jag satte handflatan mot sandklumpen och plattade till den, och han skrattade så att han kiknade. Detta var något han älskade. Han byggde, jag mosade. Mycket skratt. Vi var helt inne i vår lek när jag lade märke till att någon tittade på mig.

Hon var ung, yngre än mig. Jag vet inte vad jag lade märke till först. Troligtvis var det hennes ögon, hennes ansiktsuttryck. Hon tittade på mig och log, men ögonen hängde inte riktigt med. Jag log tillbaka. Ingen av oss sa något, inte förrän senare, när min son och hennes dotter började leka med varandra, mosa varandras sandskapelser. Hon talade svenska med brytning, men tillräckligt väl för att vi skulle kunna ha en konversation. I början var den stapplande, avvaktande, hon frågade lite allmänt hur gammal min son var, om vi brukade komma hit och leka ofta. Vid 20 års ålder hade hon redan tre barn. Hon berättade att hon fick sina tvillingflickor när hon bara var 15 år, följt av den yngsta dottern två år senare. Hennes man tog med henne till Sverige, hon kände ingen här. Hon kände inte honom heller, det bestämdes mer eller mindre åt henne, giftermålet, resan. Allt.

Vi sågs några fler gånger, alltid på lekplatsen. Jason tyckte om att leka med hennes yngsta dotter, medan de två äldre flickorna busade lite längre bort. En dag frågade hon om min sons pappa. Var han snäll mot mig? Ville han ha fler barn? Hennes man ville nämligen ha fler barn, han var inte nöjd med bara flickorna, utan krävde en pojke. Hon sa att han brukade säga att det var något fel på henne eftersom hon bara födde flickor. Jag satt tyst och tog in det hon berättade för mig. Inte förrän nu förstod jag varför hon ofta såg så ledsen ut. Hon sa att hon inte ville ha fler barn, och frågade mig vad hon kunde göra för att förhindra att hon blev gravid igen. Jag förklarade för henne var hon skulle gå för att få preventivmedel utskrivet. ”Jag är så trött”, sa hon. ”Jag orkar inte mer nu.” De mörka ögonen glödde när hon fortsatte, nu mer bestämt. ”Jag ska inte ha fler barn.”

Det var sista gången vi sågs, hon kom aldrig mer till lekplatsen, i varje fall inte de gånger jag var där. Jag vet inte var hon tog vägen, om de flyttade, vad som hände, om hon fick fler barn. Men jag tänker på henne ibland. Jag tänker på de val jag hade, de val som togs ifrån henne. Hon fick aldrig välja, hennes framtid var redan bestämd, av andra. Hon hade inget att säga till om, ingen röst. Hon hade oturen att födas i ett land där hon inte fick höras, och knappt synas heller.

Det är så fel, så otroligt jävla fel. Jag vet inte vad jag egentligen vill säga med detta inlägget. Det handlar inte om någon specifik religion. Det handlar om de män som använder religion för att förtrycka kvinnor. Det handlar om folk som gömmer sig bakom religiösa skrifter och förlegade traditioner för att kunna påtvinga andra sina idéer. Det handlar om att vi alla ska få välja – att tro eller inte tro. Men att vi aldrig någonsin ska skylla på religion för att kunna komma undan med avskyvärda handlingar.

Det handlar om att vi måste fortsätta kämpa. Tillsammans.

freedom-to-choose

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

3 reaktion på “The one with the sad girl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *