EIGHT YEARS LEFT

Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.

Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts ”gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring 😀

Jag… en dag, haha!!!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

A SAFE PLACE

Jag avskyr orättvisor, har gjort det så länge jag kan minnas. Orättvisor i alla dess former. I synnerhet de orättvisor som begås mot barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn och därmed tar åt mig extra mycket, eller om det helt enkelt beror på att man kommer till vissa insikter ju äldre man blir.

Om man tar en så enkel och grundläggande rättighet som alla barn bör ha – en plats att sova. En trygg plats; en varm säng, en skön kudde och ett mjukt täcke. Någon som kramar om dem och säger godnatt. Tänk själv över hur ditt barn har det, var det sover inatt. Säkert har ditt barn ett eget rum, eller kanske delar det rum med ett syskon (eller två). Läser du en godnattsaga en stund för ditt barn? Sjunger kanske lite, som jag brukar göra för min son? Pratar ni lite om dagen som gått? Låter du nattlampan vara tänd så att barnet ska känna sig extra tryggt när du pussat, kramat och sagt godnatt? Eller stannar du kanske en stund längre, tills barnet somnat bredvid dig, innan du försiktigt smyger ut ur rummet för att inte väcka igen? Passar du på att ta tillvara på de där fina stunderna när ditt barns vakenhet går över i sömn, och lyssnar på de små andetagen medan du känner tyngden av ditt barns huvud på din arm?

Tänk dig sen ett barn, någonstans, som inte har något av det där. Ingen värme, trygghet, inte ens någon säng att sova i. Föreställ dig sedan hur ofantligt många barn som letar varje kväll, natt, efter någonstans att sova. Någonstans där de inte behöver vara rädda och sova med ett öga öppet, åtminstone ett par timmar. Föreställ dig hur de i brist på en kudde sover direkt på marken, och i brist på en filt eller täcke drar en bit kartong över sig. Föreställ dig hur magarna på de där barnen drar ihop sig av hunger, hur de fryser. Föreställ dig hur många barn som somnar och vaknar till bomber och gevärsskott. Föreställ dig hur många av barnen som sniffar lim eller tar tyngre droger bara för att döva kylan och hungersmärtorna, och glider iväg i dimman de kallar sömn ett tag.

Du ska inte känna dig skyldig över att ditt barn har en trygg plats att sova på varje natt. Men ta inget för givet, stressa inte iväg till vardagsrummet för att glo på tv, stanna en stund extra, berätta en till saga. Fråga ditt barn vad det har gjort i skolan eller på dagis under dagen. Och hjälp ett barn om du kan, ett barn som inte har något av det där. ALLA KAN GÖRA NÅGOT. Ska du stillatigande blunda för orättvisorna eller ska du engagera dig på ett eller annat sätt. Du kan inte hjälpa alla världens barn, men du kan hjälpa ETT barn. Du kan eliminera EN orättvisa.

Alex, 9, Rio de Janeiro, Brazil

Denna bilden ingår i en bok av James Mollison. ”James Mollison’s book of photographs of children from around the world and their bedrooms. Mollison hopes his photographs will encourage children to think about inequality.” Jag länkar till hans hemsida. Kontrasterna mellan de olika barnens ”sovrum” är obeskrivliga. Se själv, klicka på länken nedan. Glöm inte att klicka på next på hans sida för att komma vidare bland porträtten.

http://www.jamesmollison.com/wherechildrensleep.php?project_id=6&p=1

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

DISTORTED IDEALS

Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.

Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.

Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

CHOICES

Jag är för omväxlings skull ensam hemma. Jay är hos en vän, och jag lyssnar på Al Green och äter nektariner. Jag satt och funderade på det här med miljöpåverkan och uppväxt. Hur mycket påverkas vi egentligen av den miljön vi växer upp i? Hur många egenskaper ”ärver” vi från de närmaste vuxna förebilderna i våra liv, på både gott och ont? Och har vi ett val? Hur pass mycket kan vi påverka och styra vårt öde (i brist på ett bättre ord)?

Ibland när jag ser Jay kan jag inte låta bli att önska att jag fick göra om det. Leva om min barndom en gång till. Barn är så oskyldiga, så fulla av kärlek och omtanke. De säger exakt vad som faller dem in. De leker utan att bry sig om vem som tittar. De sjunger för sig själva ute, och somnar lätt på kvällen. De har inga fördomar.

Jag visste inget om sorg när jag var liten. Jag visste inget om lögn, om svek. Jag såg på världen med helt andra ögon. Allt var fint, allt var värt att undersöka. Jag älskade att klättra i träd och cykla. Jag tyckte om när min far berättade små historier ur sin barndom för mig. Orden räkningar, hyra, lön, stress var okända begrepp. Framtiden låg framför mig, och den bekymrade mig inte, åtminstone inte i riktigt ung ålder.

Men, å andra sidan. Jag var väldigt osäker som barn. Jag kände mig inte sedd. Jag var nervös ofta. Allt var en tävling. Jag hade enorm prestationsångest, ville vara bäst. Skulle vara bäst. Jag sökte godkännande. Jag ville duga, men kände aldrig att jag gjorde det.

Jag undrar hur mycket annorlunda jag hade varit nu i vuxen ålder, om jag inte hade behövt känna på det sättet när jag var barn. Hade jag gjort om samma misstag? Hade jag tagit för mig mer. Tidigare. Det är inte förrän nu som jag börjar bli helt säker på mig själv. Mitt självförtroende ligger på topp, bara en liten bit har jag kvar. Men jag kan inte låta bli att undra. Har vi ett val? Eller är vi bara en produkt av vår omgivning?

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

HAPPY ENDINGS

Jay har en vän uppe, de leker för fullt. Det är zombieskrik och vapensmatter på hög nivå. För bara en liten stund sedan satt de och tittade på film, alldeles tysta och väldigt småbarnsliga, på en massa kuddar framför tv:n. Jättegulligt. Kände dock på mig att det var lugnet före stormen. Nu är de stora killar igen, diskuterar inlevelsefullt och invecklat om hur man på bästa och snabbaste sätt kan döda en zombie. Så är det. Det är många svängar nu mellan mammas lille pojke och stora killen, och det är så underbart att se alla de olika fina sidorna av min son.

Vid femtiden får även jag besök. En vän kommer upp, hon hade något spännande att berätta, och mer ville hon inte säga på telefon. Också ett sätt att väcka nyfikenhet på 😛

Igår var en fin dag, en lat dag. Var hemma hos systern på eftermiddagen/kvällen och glodde på serier och var allmänt störda, som bara vi kan vara – den sjuka humorn går i släkten. På kvällen kollade jag på en ny serie (ny för mig, finns 3 säsonger redan). Happy Endings heter den. Orkar inte förklara, lägger upp trailern istället. Se den.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

LOVE

Jag kan faktiskt inte klaga. Jag fick min son tidigt, efter en turbulent period i mitt liv. Jag tror inte ens att jag på fullt allvar förstod att det var en liten varelse jag satte till världen, och vilket ansvar detta skulle föra med sig. Man får ingen manual, utan gör sitt bästa. Jag hade tur. Jag kunde ha fått en skrikig, jobbig unge. (Ja, man får inte säga så, alla barn är underbara hit och dit, men detta är min blogg så jag skriver vad jag vill. Dessutom åker jag buss varje dag. Alla barn är inte underbara. Punkt slut. Därmed inte sagt att det är deras fel. Barn formas och påverkas av sin omgivning, och i första hand då föräldrarna. Tappar man kontrollen när barnet är litet så kan jag garantera att man inte återfår den när barnet hunnit bli tonåring. Och med kontroll menar jag inte stenhård disciplin à la Nordkoreanskt barnhem. Men någon form av disciplin ska finnas. Det är i synnerhet viktigt då man är ensamstående förälder.)

Jag ”fick” Jay. Och tacksam är jag för det, för han är en av de artigaste, mest kärleksfulla barnen jag någonsin träffat. Och ja, jag är medveten om att alla föräldrar tycker att deras barn är bäst. Men min är faktiskt oerhört snäll. Visst kan han få sina infall och hitta på bus, men i grund och botten är han så lätt att vara förälder till. Det kräver inte mycket av mig, att vara mamma. Det mesta rullar på av sig självt, och det är sällan jag behöver höja rösten. Vi körde redan från början med konsekvenser (”straff” låter inte så kul… ). Lyssnade han inte på mig så blev det en konsekvens… och eftersom han värdesätter sin Playstation och X-box väldigt högt, så ser han till att vara snäll och verkligen lyssna när jag säger åt honom. Därmed inte sagt att jag inte låter honom vara barn, han skojar, leker och hittar på en massa practical jokes här hemma.

Det gäller att hitta en balans.

Mini chef in action!

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

QUESTIONS

Konversation mellan mig och Jay under förmiddagen.

Jay: Mami… är det 2012 nu?
Tina: Ja, älskling.
Jay: Men imorgon då? Vad blir det då?
Tina: Då är det fortfarande 2012. I alla fall i lite mer än två månader. Efter nyår blir det 2013.
Jay: Jaha.

5 minuter senare.

Jay: Mamma, när jag gifter mig kommer du få passa mina barn. Om jag ska gå på restaurang med min fru.
Tina: Haha! Jaså?
Jay: Ja. Fast bara om du är snäll. Annars får du inte passa dem.

Ytterliggare några minuter senare.

Jay: Mami… om du dör kommer du vara i himlen med dinosaurierna, fast sen kommer jag till dig.
Tina: Oj, det låter farligt.
Jay: Ja. Du får gömma dig i någon grotta. Annars äter de upp dig.

En stund senare.

Jay: Mamma, kommer jag också få hår på bröstet som morfar när jag blir gammal?
Tina: Haha! Det vet jag inte än. Vissa killar får lite, vissa får mycket.
Jay: Mm. Fast det är bra på vintern.

2 minuter senare.

Jay: Mamma? Kan jag få en häst? En stoooor häst?
Tina: …

Och så här har det fortsatt sen han vaknade…
Börjar tro att min sjukis har blivit en aning uttråkad under de dagarna han varit hemma.

Fin bild på min skruttis, tagen av morfar.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

ALL THE BAD WORDS

När man använder sig utav kollektivtrafik så får man vara med om mycket. Man ser mycket och hör mycket, vare sig det är medvetna observationer man gör eller omedvetet då man sitter och läser metro eller pillar på mobilen på bussen/tåget. Nu har jag lagt märke till ett nytt ”fenomen”. Eller nytt är det det väl egentligen inte alls, men det som förvånar mig är att det går så långt ner i åldrarna och har blivit så accepterat att folk har blivit helt likgiltiga inför det.

Jag talar om användandet av nedvärderande ord då det talas om tjejer/kvinnor. Det har (tyvärr) alltid funnits män som har behandlat kvinnor illa, vare sig det rör sig om verbal eller fysisk misshandel. Men det jag har observerat på sistone är unga män (tonåringar, och ibland även småkillar i 12-års åldern) som använder sig av nedvärderande ord, såsom bitch, när de pratar om tjejer i allmänhet samt när de pratar om sina egna flickvänner. Detta har jag hört ganska ofta på sistone, och varje gång jag sitter på bussen och hör någon ung kille bröla med sin pubertetsröst om hur många fina bitches det fanns på festen som han var på i helgen, så gör det fan ont i mig. Det som är nästan ännu mer skrämmande är unga flickor/tjejer som accepterar detta, eftersom de inte känner till något annat. De kanske växte upp i ett hem där pappan behandlade mamman på samma sätt som hon nu själv blir behandlad, och tycker därför inte att hon förtjänar bättre än så.

Ofta när jag loggar in på Facebook så ser jag unga killar som har lagt upp foton på sig själva och sina flickvänner och skrivit ”Me and my bitch” eller ”My bitch looks good” eller ”My bitch is badder than yours” eller någon annan skit.

Sedan när blev ordet bitch en ömhetsbetygelse?!? Sedan när är det okej att glorifiera användandet av ord såsom bitch och hoe? Det är ALDRIG acceptabelt!

Man kan sitta och spekulera i varför de här unga killarna refererar till sina flickvänner som bitches. Det kan bero på uppfostran och miljö. Det kan bero på kompisar och grupptryck. Det kan bero på osäkerhet. Och det kan bero på media och samhälle. Speciellt inom musik hör man ofta hur kvinnor beskrivs som bitches, och att detta inte skulle vara något nedsättande utan enbart en ”hyllning” till kvinnan, flickvännen. Bullshit, säger jag. Det är aldrig okej!

Vare sig det beror på en specifik anledning eller en kombination av flera, så börjar allting hemma. Det är hemma barnen lär sig om moral och värderingar, om respekt och kärlek. Grunden för hur ditt barn ser på sina medmänniskor (och i detta fallet, det motsatta könet) läggs redan i unga år, hemma. Se till så att din son vet att det är fel att tala nedvärderande till en tjej. Se till att din dotter aldrig accepterar att bli behandlad som en dörrmatta. Föräldrar, vakna upp för bövelen och gör ert jobb, innan det är för sent. Det finns en osynlig gräns, och när ert barn väl passerat denna åldersgräns så finns det inget ni kan göra eller säga för att få barnet att lyssna. Så föregå med gott exempel och börja lägga grunden redan från början, då barnet är litet.

Lyssna på texten, vare sig du gillar Lupe Fiasco eller inte!
 

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

BIRTHDAY BOY

Lillfisen fyller nio år idag!!! Hipp hipp hurra! Helt ofattbart, speciellt med tanke på att jag själv inte åldrats en dag 😉 I helgen blir det kalas och grejer (läs: godtagbar ursäkt för Tina att proppa sig full med tårta och annat kaloririkt…).

Dagen till ära ska jag återge en konversation som jag och Jay hade ett tag sen, och som jag aldrig kommer glömma. Barn nuförtiden…

Jay: Mami, måste jag gifta mig när jag blir stor?
Jag: Nej, du måste inte. Men någon dag kanske du kommer att vilja göra det, om du träffar någon speciell.
Jay: Nej. Nej, jag vill ALDRIG gifta mig!
Jag: Jaså? Varför inte?
Jay (suckar bedrövat): För om jag skiljer mig med henne så kommer hon ta hälften av mina leksaker och mina Playstation spel och alla mina andra grejer.
Jag: HAHAHAHAHA!!! Hur vet du allt det här, gubben?
Jay: Jag såg det på tv…

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail

WEIRD CELEBRITY NAMES

En sak jag undrat över lite då och då är föräldrar som ger sina barn konstiga namn. Med konstiga menar jag inte lite ålderdomliga namn (som t.ex. Sigrid och Wolfgang – även om Wolfgang är lite till att ta i…). Det kan jag förstå. Trender kommer och går, även när det gäller val av namn. Jag pratar heller inte om namn som man ”tar med sig” från egna länder, d.v.s. att man ger barnet ett namn som i det egna landet kanske har en jättefin betydelse, men i landet där man för närvarande bor kanske betyder något helt annat (oftast något fult). Kan förstå att det blir missförstånd även där.

Nej, det jag pratar om är helt galna jävla föräldrar som får någon konstig idé om att döpa sin unge till ett namn som ”vanliga” människor inte ens hade döpt sin hund till. Det finns många exempel på detta inom kändisvärlden. Jag menar, vem fasiken döper sitt barn till Pilot Inspektor??? (Med k – ingen felstavning). Har ni sett ”My name is Earl” så vet ni vem Jason Lee är, och det är nämligen han som fick den brillianta idén. Som om det inte var nog fick han för sig att döpa sin dotter till Casper. Casper??? På en pojke -ja. På ett snällt spöke – ja. Inte på en flicka.

Och Gwyneth Paltrow som döpte sitt stackars flickebarn till Apple. Undrar hur den urvalsprocessen gick till; skrev de upp alla frukter och grönsaker de kunde komma på, på små lappar, lade i en stor skål och drog lott? ”Älskling, vi kommer att få ett Äpple!”

Nicolas Cage har alltid varit lite mysko (även om han är en fenomenal skådespelare) så att han döpte sin son till Kal-El (efter Superman) är i och för sig inte så konstigt. Hade nästan varit det om han döpt ungen till… Bernie, eller något i den stilen.

Har man total brist på fantasi så kan man göra som David Duchovny och Tea Leoni. De döpte sitt barn till Kyd. Kan ju underlätta om föräldrarna blir lite lulliga en nyårskväll och glömmer bort vad barnet heter. ”Hey… ehm… Kyd, come here!”

Okej, detta är kanske det mest bisarra: Sage Moonblood! Kändisen som döpt sitt barn till detta skräckfilmsnamnet är ingen annan än Sylvester Stallone. Jag undrar vad som pågick i hans skalle när han tog detta beslut. ”I am Rambo! I’ve got balls of steel. My offspring shall represent. LET THERE BE BLOOOOOD!”

Att Michael Jackson kallade sin son Blanket är bara… bisarrt. Älskar hans musik, men alla skruvar var ju inte på rätt ställe.

The Edge (från U2) gav sitt barn namnet Blue Angel. Var för sig är det ändå helt okej namn. Men i kombination får det mig att tänka på X-men. Wolverine, Storm, Blue Angel…

Andra extremt konstiga namn är Audio Science (japp, det finns en stackars individ som heter så… skådespelerskan Shannyn Sossamons barn), Moxie Crimefighter (barn till Penn Jillette, som i hemlighet kanske alltid önskat att han blivit polis istället…) och Tu Morrow (Rob Morrows barn – det är, om något, definitionen av lathet, right there… ”Let’s just add a TU and be done with it!”)

Att Frank Zappa har gett sina barn namnen Moon Unit, Diva Thin Muffin, Dweezil och Ahmet kan väl endast förklaras med en LSD-tripp gone wrong? Fyra gånger om. Det blir inte flummigare än så.

Att Jermaine Jackson döpte sitt barn till Jermajesty är inget annat än någon rubbad form av hybris.

Så innan du bestämmer dig för att ge efter för ditt spontana infall, och ge ditt barn ett namn som Äpple, Filt eller Ylande Vargen, tänk på att stackarn kommer att få dras med det resten av livet. Och det kommer att vara DITT fel.

Facebooktwitterredditpinterestlinkedinmail