Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person. Har jag dömt någon så har jag alltid baserat mina åsikter på personens personlighet och karaktär, och inte dennes nationalitet, ålder, utseende, sexuella preferenser eller liknande. Men vad händer om man med tiden, på grund av personliga erfarenheter och upplevelser, börjar känna att man ändå, trots allt, har fått vissa fördomar som inte fanns där innan? Jag vill ju inte ha fördomar och jag vill ju alltid tro det bästa om alla. Och det sista jag vill är att döma någon på grund av dennes ursprung (nationalitet). Men vad händer om dessa fördomar cementeras efter att jag har levt så nära en specifik kultur (nationalitet) en längre tid?
Jag har tidigare berättat om ett väldigt destruktivt förhållande som jag var i, där det förekom misshandel, både verbal och fysisk, otrohet, lögner och allt annat dåligt som du bara kan tänka dig. Detta kan du läsa om här, här, här och här. Detta har säkerligen påverkat hur jag tänker, men hur ska jag tänka om jag hela tiden har fått uppleva och se saker som inte bevisar motsatsen?
Jag är medveten om att man inte bör generalisera, och att det i varje kultur finns både bra och dåliga människor. Och jag är medveten om att jag på grund av mina personliga upplevelser med en man inte borde döma ut en hel nationalitet. Men det är just det som är grejen… det är ju inte bara på grund av honom som mina åsikter har ändrats.
När jag träffade honom hade jag inga fördomar, jag var öppen och fascinerad. Men hur ska man tänka när inte bara han, utan 99 % av alla hans vänner var likadana som han? Det fanns många, många tillfällen då jag både såg och hörde saker. Vid ett tillfälle kom en ung kille (16 år) hem till oss och var jätteledsen. Hans pappa var vän till min dåvarande och från samma land. Hans son var i alla fall upprörd för han hade sett hur hans far hade misshandlat hans mor, och han hade försökt komma emellan och skydda henne. Vid ett annat tilfälle fick en annan av min ex vänner komma och bo hos oss en vecka efter att hans fru hade slängt ut honom. Hon hade kommit på honom när han låg med hennes dotter (d.v.s. hans egen styvdotter). Efter en vecka, då frugan hade lugnat ner sig, tog hon tillbaka honom. Vid ett annat tillfälle blev en annan av min ex vänner tagen av polisen för misshandel av sin fru. Listan kan göras lång på allt jag fick vara med om, och veta. Många av min ex vänner var gifta eller sambos men var ändå ute och festade och låg med tjejer, som oftast var betydligt yngre än vad de var (nästan så unga att det är obehagligt att tänka på – vi pratar om 35 åriga män som låg med 16 åriga tjejer). Många av dem ljög om sin ålder när de träffade de här tjejerna (det gjorde även min ex, även om han försökte skoja bort det hela när jag frågade honom om det en bit in i förhållandet). Flera av hans vänner tog hem de här tjejerna till oss och sov över hos oss efter att de hade varit ute och festat, utan att deras fruar visste om det. Jag blev tillsagd att det inte var min sak och att jag inte borde lägga mig i. Jag kommer ihåg en nyårsafton när min ex tappade humöret och gjorde mig riktigt illa (vi pratar blått öga och sprucken läpp) på en nyårsfest som vi var på. Flera av hans vänner såg mig helt sönderslagen och jag kommer speciellt ihåg hur en av dem sa, irriterat: ”Men va fan! Inte här på festen bland alla! Få hem henne!” Som om själva faktumet att han hade slagit mig inte spelade någon roll.
Hur kan man inte få fördomar när detta var ett så pass accepterat beteende av dem, bland dem? När de här dåliga männen kom från samma land? Männen lever så, kvinnorna accepterar det. Jag är som sagt medveten om att det säkerligen finns många bra män från hans land också, män som behandlar kvinnor och barn med respekt. Men jag har fått motsatsen slängd i ansiktet om och om igen, alltför många gånger för att våga ta risken igen.
