För någon månad sedan satt jag på bussen tillsammans med Jay, vi var på väg till mormor och morfar. Bredvid mig, på andra sidan mittgången sitter en gammal tant i 65-70 års åldern. Hon hade tagit den yttersta platsen, närmast mittgången. Ju längre vi åker, desto fler människor stiger på bussen. Till slut blir det ganska fullt, och tanten sitter kvar där hon är. En mörkhyad kvinna i 40 års åldern frågar då tanten om hon får sätta sig på den lediga platsen bredvid henne. Tanten tittar på kvinnan på samma sätt som man skulle betrakta en gammal illaluktande disktrasa och börjar resa på sig samtidigt som hon säger: ”Ja, då ska jag ta och sätta mig någon annanstans, för jag vill nämligen inte sitta bredvid såna som du.” Detta sade hon klart och tydligt, som om hon verkligen ville få kvinnan att skämmas för den hon var. Kvinnan sade inget, förblev tyst och samtidigt såg det ut som om något slocknade i hennes ögon. Det som var sorgligast var att hon verkade van vid att behandlas på detta sättet.
Det blev så tyst som det kan bli på en överfull buss. Flera människor vände sig om, men ingen sa ett endaste ord. Jag blev så illa berörd att det bokstavligen kändes som ett fysiskt illamående. Rent spontant sa jag: ”Vilken hemsk sak att säga! Att ni inte skäms!” Tanten tittade på mig och verkade närmast förvånad över att någon överhuvudtaget yttrade sig, varpå hon rynkade ihop ansiktet som en mops och muttrade: ”Vad har det med dig att göra?” Jag fortsatte skoningslöst: ”Om det hade varit en förvirrad tonåring från trasiga förhållanden som hamnat snett och sagt något sådant, hade det fortfarande inte varit okej, men jag hade haft mer förståelse för det. Men att en gammal människa som Ni skulle kunna säga något sådant, det övergår mitt förstånd. Ni borde veta bättre!” Tanten sa inget, utan skyndade snabbt iväg till en annan plats längre fram i bussen. Hon verkade skämmas. Eller jag hoppas åtminstone att hon gjorde det. Jag hoppas att hon aldrig glömmer mig, eller kvinnan som bara ville hitta en ledig plats att sitta på. Jag hoppas att åtminstone en bråkdel av allt hat hon bär på suddas ut.
Min son satt bredvid mig. Efter att vi hade gått av bussen frågade han mig vad det handlade om. Jag skäms. Jag skäms för att det fortfarande finns sådana människor, som dömer andra enbart på grund av deras etnicitet. Jag skäms för att det är en sådan värld han ska växa upp i.
Jag är inte född i Sverige, utan kom hit som 3-åring. Jag pratar svenska, tänker på svenska och drömmer på svenska. Jag har bott här nästan hela mitt liv, men är stolt över vem jag är och var jag kommer ifrån. Men eftersom de tre första åren i mitt liv fattas här, på svensk jord, får jag inte räkna mig själv som svensk, trots att min nationalitet, enligt mitt pass, är svensk. Helt ärligt, så kvittar det mig egentligen hur folk ser på mig, så länge jag vet vem jag är och vad jag står för. Men jag tänker på min son. Han är född i Sverige. Har han inte rätt att räkna sig själv som svensk? Han vet givetvis var hans föräldrar kommer ifrån, och jag kommer se till att han lär sig om dessa, samt andra kulturer. Men att han, som är född och uppväxt här, inte skulle få ha rätt att kalla sig själv svensk, det är oacceptabelt. Hans nationalitet är svensk. Men tyvärr verkar många inte förstå skillnaden mellan nationalitet och etnicitet.
Detta var endast något jag var vittne till. Men det finns så otroligt många människor som får utstå verbala och fysiska påhopp dagligen. Blunda ej! Varje gång du ser någon form av rasism, vare sig den är uttalad eller indirekt, våga reagera! Sitt inte och betrakta, sitt inte och var tyst! Agera!
